Anna Greta Schaffer och Sven-Bertil Bärnarp producerar tillsammans serien Medelålders Plus, en humoristisk och eftertänksam serie som uppskattas över generationsgränser. Seriestrippar från åren 2007-2008 finns samlade i ett album med samma namn och album nummer två kommer till hösten. Foto: Helén Andersson.
STOCKHOLM Medelålders Plus är en serie om ett äldre par som lever ett vardagligt liv. En serie om hur man hanterar livet när man börjar bli gammal, om vardagens små förtretligheter och glädjeämnen. Det är också en serie som blivit oerhört populär hos en bred allmänhet och som bland annat belönats med det prestigefyllda Adamsonpriset. Sven-Bertil Bärnarp heter mannen bakom Medelålders Plus och han tillhör själv kategorin som blivit seriens titel.
– Kom till trekaffet, säger Sven-Bertil, när jag ringer för att boka träff och ett par dagar senare sitter jag på en prunkande balkong hemma hos paret Sven-Bertil Bärnarp och Anna Greta Schaffer. Kaffet serveras på bricka och dricks ur koppar misstänkt lika de kaffekoppar paret i serien Medelålders Plus dricker sitt kaffe ur. Sven-Bertil och Anna Greta arbetar med serien tillsammans och har ett långt äktenskap och fyra barn tillsammans. Men båda förnekar med bestämdhet att det är deras liv som skildras i serien.
– Absolut inte, säger Sven-Bertil. Det här är saker jag hittar på, en reportageresa i medelålders plusdjungeln. Det är en större kreativ frihet att inte vara självbiografisk. Jag slipper engagera mig i mitt förhållande till min mamma eller till min bror och allt det tramset. Jag kan bara sätta mig vid ritbordet och tänka Vad håller Medelålders Plus på med i dag då.
Ny insikt
Sven-Bertil var verksam som journalist och formgivare när han plötsligt en höstdag 2001 upptäckte att han fyllt 61 år.
– Jag kände inte alls igen mig. Vad var det här för ålder? Jag förstod inte alls att jag inte längre var 40 och att jag var på väg mot pension.
Samma höst satt han en dag och väntade på ett försenat redigeringsjobb och lät handen flyta över pappret. Fram dök en skallig gubbe och Sven-Bertil började fundera på hur det skulle vara att skapa en bild av ett lyckligt liv.
– Jag funderade på om det skulle gå att skapa situationer som inte är något, situationer av vardagens trivsamma lunk. Skulle det gå att berätta om två nöjda människor utan begåvning och ambition. Jag bara flöt med och offertingenjören och hans fru fick liv. Och trots att jag bara hittar på är det ju en generation jag känner så väldigt väl och själv är en del av.
Sven-Bertil serverar påtår medan Anna Greta går för att hämta den första seriestrippen. Strippen är svartvit och visar den skallige gubben liggande i en Le Corbusierstol, som hos en psykolog. Här ligger han och funderar över sitt nya liv som pensionär och hans existentiella oro växer tills hans hustru kommer till hjälp med en trestegslösning; Städa källaren, drick kaffe och efter det har vi en erotisk fest i sovrummet.
– Den är väldigt amatörmässigt ritad, tycker Sven-Bertil. Men innehållet är bra.
Sven-Bertil upptäckte att det fanns väldigt mycket att berätta om precis ingenting och offertingenjören och hans fru fick med tiden både barn och vänner. Däremot inga namn.
– Skulle de få namn skulle det begränsa min konstnärliga frihet. Skulle jag börja kalla dem för pensionärer eller herr och fru Dahlkvist, då blir de ju det. Däremot är det ok att han är offertingenjör, att hans chef är direktör Örn och att barnen heter Sebastian och Emma. Han kan också vara ute och gå med kompisar som inte heller har namn, medan kvinnan har väninnor med namn.
Samarbete
Efter att ha vunnit andrapris i en tävling för nordiska serietecknare fattade Sven-Bertil mod och skickade in serien till Dagens Nyheter, som på den tiden hade gästserier. Ett par dagar efter publiceringen fick han ett e-postmeddelande från DN där de skrev att folk ringde som GALNA!!! Kunde han tänka sig att också vara med på söndagar? Det kunde han förstås och serien började produceras i färg.
2007 utvecklade DN sin seriesida och Sven-Bertil fick ännu ett e-postmeddelande som meddelade att han inte längre var gästtecknare.
– Vad tråkigt tänkte jag. Men då sa Anna Greta; Du tror inte det betyder att du är ordinarie? Och så var det ju, skrattar Sven-Bertil.
Sedan dess producerar paret 355 strippar om året till DN och serien går numera också i ett 20-tal andra tidningar runt om i landet. Sven-Bertil har hunnit medverka i TV-program och få ytterligare pris, det prestigefyllda Adamsonpriset av Svenska Serieakademin.
Det märks att Sven-Bertil och Anna Greta är trygga med varandra och trivs. De smågnabbas och skrattar tillsammans. Kanske är det därför arbetsfördelningen är så självklar. Sven-Bertil säger att han är bättre på att iaktta detaljer och berätta, medan Anna Greta är mer saklig.
– Jag har en blyertspenna, ett suddgummi, ett papper och idéer. Jag ritar sedan med tusch.
Anna Greta har förslag på ändringar, skannar in serierna i datorn, rättar till texter, färglägger och bidrar med det kvinnliga perspektivet.
Medelålders plus
Vi förflyttar oss från balkongen in i lägenheten och arbetsrummet som bär tydliga spår av Medelålders Plus. På ljusbordet sitter skissade embryon till veckans aktuella serie och på väggarna hänger årets samtliga strippar månadsvis sorterade. På ritbordet samsas handskrivna lappar med nedklottrade idéer och ritade idéskisser och i ett hörn en tjock hög med samlade brev från läsare.
– Ingen annan serie i DN har fått så många att höra av sig och alla skriver att de känner igen sig. Framförallt tror jag att serien ger en vila från all dramatik vi annars omges av. Jag är inte talesman för de gamlas rätt i samhället eller något sådant, utan ritar och berättar om vardagens trivsamma lunk, säger Sven-Bertil.
Med tiden har Sven-Bertil själv hunnit bli medelålders plus och pensionär, en insikt som gjort honom fundersam.
– Vad är det för besynnerlig gubbe som tittar på mig i spegeln.
Förutom att han tycker illa om ordet pensionär som han menar har en stämpel och ger färdiga associationer, så trivs Sven-Bertil med livet. Han har tid att rita, får sova tills han vaknar och läsa hela tidningen på en gång. Men han är noga med rutinerna som också ger inspiration.
– Jag vill gärna rita en stripp före lunch, äta min lunch och sedan ta en lång promenad. Och det är märkvärdigt vad mycket idéer det kommer då. Under mina vinterpromenader fick jag alla idéer framför samma hus varje dag. Det var lustigt.
Sven-Bertil har alltid ritat och fortfarande bär han alltid ett skissblock i fickan där han reflekterar över vardagliga detaljer.
– För ett tag sedan såg jag en kvinna med två tunga matkassar utanför ICA på Karlaplan. Vad händer med henne, tänkte jag. Utanför Historiska museet kom historien och när jag gått över Djurgårdsbron stannade jag och ritade ner den. Jag iakttar nästan som en upptäcktsresande, är mest intresserad av att rita situationer och blandar gärna det konkreta med det absurda.
– Det känns fortfarande som jag befinner mig i en uppbyggnadsfas och bara kan bli bättre. Jag ritar 355 seriestrippar varje år och det är väldigt roligt. Det är mycket jobb att rita Medelålders Plus, men det är samtidigt väldigt roligt. För att inte tala om det trevliga samarbetet med min fru. Paret i serien har pratat om att flytta till Italien och starta vingård, men då har de druckit tre glas vin till maten. Kanske åker de till Italien. Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända.
I Västra Götaland kan du bland annat möta paret i Medelålders Plus i Göteborgs Posten.
Author Description
