Glapp mellan vision och verklighet i arbetet med mångspråkig litteratur

Styrdokumentens fint formulerade mål krockar ofta med verkligheten på biblioteksgolvet när det gäller arbetet med mångspråkig litteratur. För att nå förändring krävs nya arbetssätt, omvärldsanalys och ökad fortbildning för personalen. Det är några av slutsatserna i en ny magisteruppsats från BHS om folkbibliotekens arbete med mångspråkiga medier.

­– Jag tror att synen på användargruppen är en nyckel. En stor del av befolkningen är idag flerspråkig och det är något som bör värderas högt, säger Johanna Larsson som har skrivit magisteruppsatsen Det mångspråkiga biblioteket – en studie av folkbibliotekens medieförsörjning på andra språk än svenska.

I sin uppsats har hon granskat de centrala riktlinjerna för hur folkbiblioteken ska arbeta med medieförsörjningen av mångspråkig litteratur och jämfört dem med hur de faktiskt används i praktiken på läns- och folkbibliotek i Västmanlands och Jönköpings län. Och hon kom fram till att det fanns tydliga skiljelinjer mellan vision och verklighet. Trots att riktlinjerna föreskriver individuellt anpassad service på samma villkor för alla besökare, så ses den mångspråkiga verksamheten på biblioteken fortfarande ofta som en särlösning, en service till en specifik och eftersatt grupp – ”invandrare”.

– Risken med ett sådant synsätt är att användargruppen bemöts som ett kollektiv, snarare än som individer, säger Johanna Larsson.

Hennes undersökning visar exempelvis att biblioteken ganska ensidigt riktar sin mångspråkiga verksamhet till SFI-grupper och flyktingar, trots att utbudet skulle kunna vara lika relevant för en person som är född i Sverige och talar flera språk, en utländsk student eller en gästarbetande läkare.

– Med en sådan snäv syn på användargruppen finns också en stor risk att man går miste om många som skulle kunna vara intresserade av den mångspråkiga verksamheten, fortsätter Johanna.

Johanna Larsson har skrivit en magisteruppsats om folkbibliotekens medieförsörjning på andra språk än svenska. Foto: Zakarias Wallin.

Svårt föra djuplodande referenssamtal

Uppsatsens resultat visar att anledningen till att vision och verklighet krockar varierar, men att det ofta handlar om hinder som språkförbistring, kunskapsluckor gällande litteratur på andra språk och inköpskanaler, tidsbrist och pressad budget.

En central diskussion i visioner och styrdokument handlar om en förskjutning från en traditionell depositionsverksamhet till en mer individanpassad service och enstaka lån för att kvalitetshöja den mångspråkiga servicen. Men undersökningen visar att många kommunbibliotek önskar behålla depositionsverksamheten. Att ha depositioner från länsbibliotek eller Internationella biblioteket i hyllan som besökaren själv kan titta på känns som en trygghet, även om det kan innebära att man missar den enskilde individens önskemål och behov.

– Jag har själv arbetat ute på golvet, så jag vet hur det kan se ut. Man kämpar mot klockan och med dagliga bestyr, och då är det kanske inte så lätt att föra djuplodande referenssamtal med en person som inte kan ett ord svenska. Det är helt enkelt lättare att hänvisa personen till en befintlig hylla, säger Johanna Larsson.

Hennes undersökning pekar också på ett lågt användande av exempelvis Internationella bibliotekets mångspråkiga webbtjänst.

– Det är synd, för deras mångspråkiga portal, resurser och kunskaper om exempelvis inköpskanaler och mångspråkig litteratur är på många sätt exceptionell. Man borde använda sig mer av dessa resurser på kommunbiblioteksnivå. Det ena behöver inte utesluta det andra – man kan fortfarande ha depositioner, men kan kanske se dem mer som en ingång till ett referenssamtal som leder till att användaren får en möjlighet att uttrycka ett eget önskemål.

Johanna Larsson säger att hon sett i sin undersökning att problemen med arbetet kring mångspråkig litteratur på biblioteken har varit i stort sett desamma sedan åttiotalet. För att få till en verklig förändring verkar det alltså inte räcka med fina formuleringar i lagtext och riktlinjer.

Det behövs omvärldsbevakning, gedigna kunskaper om användargrupperna och tid för personalen att arbeta med de här frågorna.

– Man kan prata ihjäl sig, men någonstans måste man fråga sig vad man har för mål och visioner och ta tag i dem på allvar, och på nya sätt, säger Johanna Larsson.