Att möta en livsstil

Att sitta på bussen är som att sitta i en kommunikationscentral. Överallt messar, ringer eller kommunicerar folk på något sätt med sina mobiler. Mest intensiva kommunikatörer är yngre personer. De har mobilen i handen hela tiden, har blicken fäst nedåt på skärmen och är oavbrutet kommunikativa. De är på samma gång mer inåtvända och mer utåtriktade än förr, stängda för oss på bussen men öppna för övriga världen. Mobilen är allt. Själv känner jag mig rätt passé som antingen läser eller bara slötittar ut genom fönstret och dessutom irriterar mig på allt detta ringande på bussen.

generic viagra samples

Jag skaffade min första mobil, som då bara var en telefon, för omkring femton år sedan. Det var under tvång. Jag ville inte bli nådd överallt och förstod inte varför det skulle vara nödvändigt att alltid kunna ringa. Min dåvarande arbetsgivare stod dock på sig och jag tvingades mot min vilja hämta ut en mobiltelefon. Idag har jag ingen fast telefon längre, vare sig på jobbet eller hemma och jag går knappt ut i trädgården utan att ta med mobilen. Visserligen händer det ibland att jag gör det aktiva valet att lämna mobilen men bara för korta promenader. När jag kommer tillbaka igen så går jag direkt fram till mobilen och kollar om det finns något nytt meddelande. Utan att egentligen tänka på det eller vilja det så har jag förändrat min livsstil på ett avgörande sätt jämfört med för femton år sedan.

Femton år är en kort tid och mycket är sig likt. Men medan vi håller på med allt det där som vi även gjorde tidigare så har vi mer eller mindre lagt till en fjärde dimension, att kommunicera, och vi gör det som aldrig förr. Vi kommunicerar via datorn såklart men framförallt via mobilen på ett eller annat sätt. För den som i likhet med mig själv varit med ett tag så är detta nytt och fantastiskt men också tröttsamt och ibland onödigt. För den som är 15 år så är det självklart och utan invändningar. En värld där man inte kan ringa från bussen är otänkbar. Institutioner och personer som inte kan ta kontakt med mig när jag åker buss är faktiskt helt borta.

För tio år sedan drev jag ett projekt som syftade till att biblioteket skulle bli mer kommunikativt. Förutom att skicka alla typer av meddelanden via sms och mobiltelefon så handlade det om att ta emot förfrågningar, paketera information och distribuera via nätet och mobiltelefon. Trots den i mitt tycke framåtsyftande idén så gick projektet inget vidare. Intresset för en virtuell informationsdisk var visserligen rätt stort. Men vare sig tekniken, allmänheten eller biblioteken var mogna för att jobba på det sättet då. Idag

är läget annorlunda. Alla är mogna för att börja jobba på det sättet och många gör det redan på ett mycket mer utvecklat sätt än jag kunde tänka mig för tio år sedan. Biblioteken har introducerat ett kommunikativt arbetssätt.

Bibliotek har ofta varit med sin tid och introducerat nya medier och distributionsformer snabbt. Men nu när själva huvudmediet boken på allvar närmar sig övergången till digital distribution så står man inför en verklig utmaning. Än så länge är förändringen bara synlig som en svagt vikande utlåningskurva. Men hur blir det inom kort när alla femtonåringarna på bussen blivit tjugo eller discount cialis without prescription trettio och tagit med sig vanan att allt finns i mobilen inklusive böcker och läsning? Och hur blir det när deras barn bara vill läsa Alfons och Pippi på skärmen eftersom det är så det ska vara. ”Va, finns det en bok också”, kommer de att fråga förvånat?

Att förhålla sig till detta som bibliotek är inte lätt och kanske finns det bara två möjligheter. Antingen jobbar biblioteket hårt för att övertyga femtonåringarna om att pappersböcker ger något mer än digitalt distribuerade böcker. Eller så tar biblioteket livsstilsförändringen på allvar och förbereder sig på att andra distributionsformer för text än pappersböcker kommer att vara dominerande för dem som är femton år idag. Förr eller senare måste det valet göras.

Text: Bengt Källgren