Om jag hade ett bibliotek – Johanna Svalbacke

Vår krönikör i det här numret heter Johanna Svalbacke och bor i Trollhättan. Johanna är 18 år gammal och går andra året på teaterprogrammet i Uddevalla. Förra året vann hon Göteborgsoperans manustävling för unga och hennes pjäs Lova och Sam spelades på operans lilla scen under vintern som gick. Här skriver hon om magin i böckernas värld och om sitt drömbibliotek.

Ibland kunde jag bli uttråkad av verkligheten. Den vardagliga, konkreta och synnerligen påträngande verkligheten. Den skulle för alltid finnas, med lusten och ledan, mörkret och ljuset. Jag var blottad mot den. Verkligheten skulle aldrig censureras, inget ögonblick skulle hoppas över. Verkligheten skulle heller aldrig förskönas eller förringas. Mitt liv och min verklighet, det var den absoluta sanningen och det skrämde mig en aning. Jag undrade, är min verklighet kul nog?

Kanske var det därför jag sökte mig till det otroliga och påhittade. Jag flydde till historien, framtiden och världar som aldrig skulle finnas. Jag lämnade nuet eftersom jag älskade berättelserna. Jag blev en så kallad drömmare. Pappa log och kallade mig disträ. I biblioteket kunde jag välja och vraka mellan andra verkligheter, liv som tycktes häftigare än mitt eget. Jag läste om hänförande strapatser och äventyr där de goda segrade. Deras världar var perfekta. Jag var salig.

Jag älskar fortfarande berättelserna, hur de kan trollbinda mig. Kanske är jag på verklighetsflykt än idag. Kanske är jag en smitare, på rymmen ifrån det vanliga livet, på flykt ifrån mig själv? Ibland försöker jag inbilla mig att jag har mognat. Att jag numera har fokus på det väsentliga. Men ändå fortsätter jag att glömma paraplyer. Och busskort och vantar och utvecklingssamtal.

Det är märkligt att det skrivna kan föra oss vart som helst. Att bokstäver på papper kan förändra så mycket, göra skillnad. Jag vill tro att det är någonting magiskt med det. Böcker. Om du tillåter dem och om du vågar, då kan de föra dig med sig, inåt och bort, mot djupet.

Fast det är inte enkelt att läsa en bok. Att verkligen läsa en bok, på riktigt. Att slukas av den. Jag kunde det när jag var barn. Idag försöker jag, och ibland när jag är lugn och samlad, då händer det. Boken sprakar i mina händer. Det är ganska fantastiskt. Magiskt på något vis.

Att kunna läsa är att kunna släppa verkligheten. Att kunna rikta sin empati och sitt medvetande mot något som faktiskt inte är väsentligt. Något som inte är ens eget. Att ge det tid och betydelse. Ofta skyller vi på boken om vi inte kan koncentrera oss. För det är bokens uppgift att beröra. Vi vill bli fångade. Snälla fånga oss! Berör oss! Upprör oss!

Vi ställer höga krav på pappret med bokstäverna egentligen. Men kanske är det inte i texten som magin sitter? Kanske är det i oss själva.

Om jag blir en gumma, då ska jag ha ett eget bibliotek. Det skulle vara en bokskatt med böcker som jag avverkat och älskat under hela långa loppet. Där skulle jag bevara människans vackraste ord. Och de fulaste. Och de banala och de spektakulära och de tråkiga. Och orden som ingen förstår. Alla ord och människor skulle vara välkomna till mitt bibliotek. Tillsammans skulle vi älska böckerna och magin inom oss.

Självklart skulle det finnas hemliga lönngångar i mitt bibliotek. Och det skulle finnas branta trappor och långa stegar, för mina bokhyllor skulle vara höga. Mitt bibliotek skulle vara öppet dygnet runt. På nätterna skulle besökarna få låna pannlampa.

Här skulle det finnas berättelser om livet och verkligheten och om världar som aldrig någonsin funnits. Mitt bibliotek skulle vara verkligt och overkligt på samma gång. En plats med många världar. Ett vägskäl mot sagorna. Vem vet, kanske skulle mitt bibliotek endast förbli ett fantasi-verk. Ett blomstrande påhitt, ännu ett drömmeri. Eller så blir det högst existerande. Med dammet och räkningarna och den sprudlande sanningen.

Båda varianterna låter finemang. Jag skulle vara skrynklig och lycklig.