GÖTEBORG Inför vårt arbete med det här numret av Framsidan hade redaktionen en idé om att be bibliotek berätta kul historier om ungdomar som utnyttjar biblioteket som hångelställe. Istället visade det sig att de flesta bibliotek hade helt andra problem med ungdomar som letat sig dit. Istället för hångelhistorier fick vi höra historier om ungdomar som pratar högt, stjäl, spottar snus och är allmänt störande.
”Vi fick stänga sagogrottan. Det gick inte att ha den öppen för det var bara ungdomar som satt och hånglade i den.” ”Vi fick ta bort fåtöljerna. Det var bara ungdomar som satt två och två i dem och hånglade.”
Historier som när man hör dem berättas i efterhand är rätt kul, men historier som alltså ändå visade sig vara sällsynta eftersom det vid vår rundringning var helt andra historier vi fick höra. Historier som gjorde att vi ställde oss frågan; Vad är problemet? Måste det ta slut mellan biblioteket och ungdomen när barnet blir tonåring och är det någons fel att relationen tar slut?
Ove Sernhede är professor vid Centrum för Kulturstudier och föreståndare för Centrum för Urbana studier vid Göteborgs universitet. Han har också sedan början av 1980-talet varit inbegripen i forskning kring ungdom, kultur och modernt samhälle.
Framsidan sökte upp honom för att be honom om möjligt ge en förklaring till varför ungdomar och bibliotek ibland inte går ihop, och kanske också ge förslag på hur biblioteken ska våga fråga chans och få en trygg relation med ungdomarna.
Fristad
– Min erfarenhet är precis tvärtom, kontrar Ove när jag beskriver bibliotekens problem. Många av de ungdomar jag kommer i kontakt med, även de som uppfattas som stökiga, upplever biblioteken som en slags asyl. Ett ställe det är skönt att komma till.
Han jämför med sin egen uppväxt där biblioteket var en fristad från alla krav och han tror inte att ungdomar är annorlunda idag. Att ungdomar stökar runt och är högljudda och vulgära tillhör tonårstidens psykologi. Enligt utvecklingspsykologin är ungdomstiden omtumlande, där frigörelse från föräldrarna och sökande efter egen identitet präglas av kasten mellan det barnsligt regressiva och det progressiva strävandet där man tar framtiden i besittning. Bland annat ungdomskulturen beskrivs ibland som en plats där man får lov att regrediera och ingå något slags symbios med musik eller film.
– Särskilt ungdomar i grupp kan uppträda högljutt och uppfattas stökiga och då kanske inte biblioteket är den bästa plats att vara på, men man får väl ställa krav på dem. Ska de vara på biblioteket får de väl fatta att det är ett bibliotek, säger Ove och får det att låta väldigt enkelt.
Han jämför biblioteken med skolan och menar att problemen till viss del liknar varandra, att båda har problem med gränssättningen och att båda tror att lösningen är att likna ungdomskulturen genom att erbjuda samma utbud.
– Biblioteket är ingen fritidsgård och varför ska det vara det? Låt fritidsgården vara fritidsgård och biblioteket bibliotek där det finns resurser som handlar om kunskap och där de får något annat än spel och lek.
– Däremot, menar Ove, måste de som jobbar på bibliotek och skola ändå vara medvetna om vilka frågor, behov och intressen ungdomarna har och det är aldrig några problem med att ställa krav om man har en relation till ungdomarna. Men man måste ställa krav som är realistiska och som utgår från ungdomarnas värld. Ungdomar vill inte bli specialbehandlade, de har samma mänskliga behov som vuxna i att bli sedda, förstå sammanhang och bli bekräftade och om bibliotekarier och lärare hade större förståelse för detta hade många möten sett annorlunda ut.
Ungdomskultur
Att ungdomar och ungdomskultur uppfattas så provocerande kan tyckas märkligt. Vi har ju alla varit unga och mer eller mindre revolterat mot vuxenvärlden. Men det finns skillnader och det samhälle vi lever i idag liknar inte det dagens vuxna växte upp i. Vi som är födda på 1950-, 60- och 70- talen är uppväxta i ett samhälle med en tydlig auktoritär struktur där föräldrar kom att framstå som väldigt mossiga och något man revolterade mot, något man sökte sig från. De som är föräldrar idag har själv tillhört en ungdomskultur och det finns inte lika självklart en norm för de unga att bryta mot. Därför, menar Ove, är dagens ungdomar mer sökande och mer utlämnade åt sig själva vilket gör det svårt för dem att orientera sig i sin samtid.
– Det kommer inga nya ungdomskulturer som är generationsbundna och som revolterar mot föräldrarna. Tvärtom. Dagens ungdomar ropar efter mer norm och mer trygghet. För det finns ingen norm att bryta mot eftersom föräldrarna också är i en situation där de är lika förvirrade som barnen. Detta i sin tur, konstaterar Ove, gör att situationen i skola och på bibliotek blir mer situationsbunden. Det är upp till den specifika situationen och till den kompetens bibliotekarie eller lärare har hur situationen hanteras och den bibliotekarie som får det att fungera lägger ner mycket kunskap och tid på att förstå varje individ.
Moralisk panik
Ove menar att medier tillsammans med politiker och ordningsmakt skapar en föreställning om att vissa företeelser är farliga. Detta hände bland annat på 60-talet när modskulturen gjorde entré och medierna skrev om hur alla ungdomar slogs på stränderna i England. Detta sätt att uppförstora vad som hände skapade en social osäkerhet och Ove menar att medierna på detta sätt skapar moralisk panik.
– Sverige har under de senaste 20 åren genomgått en väldig förändring med omfördelning av resurser där de framväxande klyftorna skapar en rädsla. Medierna är inte sena med att plocka upp den sociala oron och vi som läser om det blir bekräftade i våra fördomar och det sprids en diffus oro i samhället.
På samma sätt ser han biblioteken som en del av samhället som omvandlas och där resurserna fördelas på ett sätt som ökar klyftorna och skapar oro och rädsla. Ove menar att biblioteken har en viktig roll att spela när det gäller resurser och möjligheter för alla människor och framförallt för ungdomarna i förorterna.
– Ungdomarna i förorten är intresserade av att förstå varför de hamnat i den situation de lever i och varför Sverige har sociala hierarkier mellan bostadsområdena och varför de är längst ner på den. Här kan biblioteken hjälpa till och ge dem verktyg att intellektuellt och begreppsmässigt förstå att det inte är deras fel. Men gör det inte med det språk som är ungdomskulturens, för det klarar de själv, påpekar han igen.
Kul att de kommer
Ove återkommer ofta till att det finns olika arenor för olika saker och att biblioteket är en arena för kontemplation, reflektion och studier, en arena som inte ska flirta med ungdomskulturen. Han tror det blir problem om bibliotekarien blir fritidsledare, men att biblioteken inte ska vara främmande för att ta in andra professioner.
– Det ideala vore ett Kulturhus där biblioteket är en del, konstaterar han.
Trots allt förstår han att ungdomar kan uppfattas som stökiga men uppmanar bibliotekarierna att ändå tycka det är kul att de kommer dit.
– Se det som ett erkännande, föreslår han. Något för dem ju dit och det går att prata med ungdomar och förklara att det är ett bibliotek. Förklara för dem att bibliotek är en institution som funnits sedan år 200 före Kristus och att man här kan läsa sådant andra har tänkt. Kanske hittar några till böckerna, ler han.
Author Description
