Om jag hade ett bibliotek

Jag såg en annons i en engelskspråkig inredningstidning gällande en firma som specialiserat sig på vackra gamla böcker. Motiveringen för ett köp som framfördes var att inget skänker ett hem sådan värme och trevnad som just böcker. Tydligen var avsikten inte att böckerna skulle läsas, utan de skulle beskådas, men själva kärnan i erbjudandet vilar ju på en sanning: Det är otroligt hemtrevligt med välfyllda bokhyllor.

På detta sätt har böckerna både en inre och en yttre kultur. Den inre kulturen är givetvis de berättelser och den kunskap som böckerna bär på, men till detta kommer den yttre kultur som skapats runt själva böckerna som fenomen. Just detta exempelvis att vi förknippar böcker med hemtrevnad. Placera en väl insutten fåtölj med en bra läslampa framför en bokhylla och man får vara huggen i sten för att inte vilja slå sig ner i den i några timmar. För att inte tala om en hängmatta med en boktrave i gräset bredvid sig. Böcker symboliserar nyfikenhetens lugna njutning när den är som allra bäst. Men det finns mer: böckerna har också blivit civilisationsmarkören framför andra.

Människor som låter sig fotograferas medan de seglar eller klättrar i berg vill framstå som handlingskraftiga, vill man framstå som intelligent, eftertänksam och ansvarsfull låter man sig fotograferas i ett bibliotek. Kunskap är makt sägs det, men kunskap är också en maktsymbol. Under de två sekel som följde på upplysningen så var det omöjligt att bygga ett slott eller en herrgård utan ett bibliotek. Universitet, med mörka bokhyllor, ersatte kyrkor som skrytbyggnader. En sommar för tio år sedan arbetade jag som guide på Trinity college i Dublin. Där såg jag det vackraste rum jag någon sett: The Long Room. Ett 1700-talsbibliotek som närmast förde tankarna till Hogwarts, med 200 000 volymer inträngda i ett enda rum.

Om jag berättar att jag växte upp i ett hem utan särskilt många böcker i bokhyllan uppfattas det säga något om mig. När jag säger att mitt andra hem blev det lilla biblioteket i Vittsjö så säger det något mer.

Vi är människor, det som skiljer oss från djuren är vår förmåga att tänka abstrakt, och det är tänkandet som gör oss stolta över oss själva. Ett civiliserat samhälle är för oss ett samhälle där man får tänka fritt, ett ociviliserat samhälle är ett som bränner böcker.

Det som ledde mig tillbaka till politiken efter några år som folkhögskollärare var att det som en gång engagerat mig, 90-talats nedskärningar, kom i repris i förra krisen. Det kan aldrig vara bättre ekonomi att betala kostnaderna för en lärares arbetslöshet än att betala läraren för att undervisa. Ändå möttes krisen med att eleverna fick bli fler i klassen, personalen på äldreboendena fick sparken och bibliotek stängdes. När mitt eget gamla bibliotek i Vittsjö skulle läggas ner blev det personligt. Skulle inte de som idag växte upp ha samma möjligheter som jag en gång fick?

Jag tycker i grunden om att bo i ett land där rika människor skaffar sig bibliotek, det är länder där rika människor skaffar sig taggtråd och kulsprutor som oroar mig. Jag bor själv i en tvåa, så jag är själv inte framme vid att ha bibliotek ännu, men biblioteket där jag en gång upptäckte ordet har gett mig många möjligheter i livet.

Och inte bara mig. Byn samlade sig till slut mot politikernas spariver och biblioteket räddades. Jag blev ombedd att skriva en krönika på temat ”om jag hade ett bibliotek”, men jag vill nog omformulera det såhär: Jag har en massa bibliotek, eftersom jag bor i ett demokratiskt och civiliserat samhälle, och den saken gör mig väldigt glad. Jag har fortfarande ett bibliotek i Vittsjö, jag har tillgång till ett bibliotek på riksdagen. De böcker som vi inte hittar där brukar vi springa iväg och låna på biblioteket i kulturhuset vid Sergels Torg, finns de inte där så är det inte så långt till Kungliga Biblioteket nere vid Humlegården och så vidare. Jag behöver inte fundera på vad jag skulle göra om jag hade ett bibliotek för jag har redan flera stycken – och jag vet vad jag har gjort med den kunskap de gett mig.

TEXT: Gustav Fridolin