Profilen – Yvonne Eriksen

VÄRSÅS Yvonne Eriksen är filialföreståndare för den lilla biblioteksfilialen i Värsås mellan Skövde och Hjo. Här har hon skapat en levande mötesplats för byns alla invånare och tillsammans med Bibliotekets vänner har hon ständigt saker på gång.
– Våra aktiviteter är aldrig mesiga och ingen blir längre förvånad om det står ett jättetroll och tar emot i hallen, säger hon.

FAKTA

Namn: Yvonne Eriksen
Ålder: 57 år
Familj: Ja. Man och tre utflugna barn.
Bor: Gården heter Remningstorp och ligger på landet utanför Skara.
Intresse: Trädgård, trädgård och människor! Och så böcker förstås och att fixa fester. Jag är en riktig festfixare och jag går gärna in i projekt både när det gäller trädgård och annat och jag gillar att starta upp, men jag vill också alltid slutföra.
På nattduksbordet: Just nu ingenting för jag håller på att läsa in mig på Dag Hammarskjöld. Jag ska berätta om honom tillsammans med Svenska Kyrkan i Skövde i sommar. Och jag ska inte klä ut mig! Annars är jag väldigt allround och läser väldigt blandat. Blir extra lycklig om jag hittar udda små läspärlor.
Det visste du inte om Yvonne: Är kyrkvärd och sitter i kyrkorådet i Eggby församling.
– Jag fick ju ställa frågan om hur man ska vara klädd som kyrkvärd, och fick till svar ”lite diskret”. Oj, tänkte jag, det är ju inte mitt kännetecken precis. Jag har lite svårt med det ibland och det händer att jag kommer till kyrkan i chockrosa brallor. ”Det är lite roligt att du har färg också”, säger de då.

Jag har fått kyrkan i Värsås som riktmärke för att hitta till biblioteksfilialen och strax efter att jag svängt av från länsvägen ser jag den lilla, vita kyrkan ligga inbäddad i frisk sommargrönska. Mitt emot, i det gamla tingshuset, finns Värsås bibliotek där jag ser Yvonne Eriksen på gårdsplanen i samspråk med en låntagare. Jag parkerar, låntagaren cyklar iväg med ett ”vi ses snart” och vi slår oss ner i solen på trappen med varsin kopp kaffe.

Det är en slående idyll runt biblioteket med byvägen, kyrkan och den prunkande grönskan. Jag förstår Yvonne när hon berättar att det var ögonblicklig kärlek när hon kom till Värsåsfilialen första gången för 18 år sedan. Då var det ett bibliotek på ruinens brant och hennes uppdrag blev att rädda filialen, vilket man så här några år senare kan konstatera att hon lyckats med. Trots att biblioteket bara har öppet vid tre tillfällen i veckan, är det tre välbesökta tillfällen.

– Jag älskar tisdagskvällarna när det är böcker högt och lågt och det står folk i alla hörn och pratar med en kaffekopp i handen, ler Yvonne. Det behövs en samlingspunkt i byn och alla spelar ju inte fotboll.

Lever i en dröm

Yvonne är uppvuxen på 1960-talet i en söderförort till Stockholm där hon som 12-åring drömde om att bli bibliotekarie och hade eget bibliotek i flickrummet med stämpel, lånekort och allt. Men någonstans på vägen försvann drömmen och en längtan att jobba med sociala frågor tog över.

– Jag utbildade mig till fritidsledare och jobbade i många år med både barn och ungdomar i Stockholmstrakten.

Efter en avstickare till Norrland kommer Yvonne och hennes man till Mariestad där hon får arbete som fritidsledare inom lång- och äldrevården. Här kommer hon i kontakt med en bibliotekarie på Skövde bibliotek som tipsar henne om vikariat på kommunens bibliotek. Så småningom hamnar hon i Värsås där hon som sagt blev förälskad och, med undantag för ett år på Scans köttbullefabrik, har stannat.

– 1993 fick jag tjänsten här och det var som en dröm. Jag lever min dröm, konstaterar hon.

Samarbete

Biblioteksfilialen i Värsås levde ett undanskymt liv när Yvonne tog över. Låntagarna var få och skoleleverna i den närbelägna skolan kom aldrig dit. Så det första hon gjorde var att ta tag i alla eventuella samarbetspartners, i skolan och den avknoppade ideella föreningen Bibliotekets vänner.

Bibliotekets vänner har genom åren utvecklats till en livskraftig, gränslös grupp med ett tiotal medlemmar i blandade åldrar och bred representation bland yrkestitlarna. Föreningen bemannar biblioteket och håller öppet varje torsdagskväll, ser till att det alltid finns kaffe framdukat och tillsammans med Yvonne står de för alla arrangemang där årets storsatsning är en familjesöndag på våren.

– Alla bidrar så mycket och våra dagar bara växer och växer, säger Yvonne och berättar om dagar där distingerade äldre män utan tvekan klär ut sig till troll med jättehår, om trädgårdsdagar, om hundkvällar och bokcirklar och om evenemang där byns veterinär, tandläkare och frisör bidrar på olika sätt.

– Den här vi-känslan blir något annat på landet och föreningen gör mycket för att stärka detta. De lägger ner jättemycket tid på biblioteket helt ideellt och många umgås numera privat också.

Skolbibliotek

Runt knuten stormar plötsligt en hel skolklass mot oss på trappen. Det är klass 5 från Värsås skola som ska göra sitt sista biblioteksbesök innan sommarlovet och alla vill låna minst tio böcker var för att få delta i lotteriet med hemlig vinst. Jag följer efter Yvonne och alla barn in i biblioteket där de vant rör sig bland hyllorna i de fyra små rummen som är trivsamt inredda och dessutom fortfarande bär spår efter den senaste familjedagen i form av inplockade trädstammar.

– Det var trollens hemvist, men de måste ut före semestern, säger Yvonne ursäktande och diskuterar boktips samtidigt som hon plockar fram beställningar och tar emot utlästa böcker. Jag blir imponerad av att hon kan alla barnens namn.

– Jag är ju skolbibliotekarie också, säger hon och försöker i vimlet berätta om sitt samarbete med skolan.

– Vi har ett bra samarbete och jag har verkligen nytta av mina erfarenheter som fritidsledare. Jag vill gärna fånga upp elever som inte har det så bra så förra året initierade jag ett samarbetsprojekt som handlade om styrka, kraft och mod. Vi jobbade med att bygga självförtroende och jag önskar att jag hade mer tid att jobba mer handgripligt, säger hon och kramar en pojke som tryckt sig in bakom disken.

– Det här är en av mina biblioteksvärdar, presenterar hon. Några elever varje år är värdar och de kommer hit regelbundet och hjälper till på biblioteket. De väljer själv vilka som blir värd, det är inget tvång, men de som kommer växer med uppgiften och jag får både trevligt sällskap och hjälp på biblioteket.

Så småningom har alla fått sina sommarlån och försvinner tillbaka till skolan. Yvonne och jag återvänder till solen på trappen med påfyllda kaffekoppar. På gårdsplanen väntar en skolbuss och lågstadieläraren Eva-Marie Andersson, som är dagens skolbussvärd, släntrar bort till oss för att hälsa. Efter lite småprat om stundande skolavslutning och borttappade böcker, ber jag Eva-Marie beskriva Yvonne.

– Det är lätt, skrattar Eva-Marie. Yvonne är en riktig idéspruta och oerhört kompetent. Det är som om hon hade ett hav av idéer att ösa ur och barnen älskar att komma hit. Vi kopplar in henne så ofta det går i skolans olika temaarbeten.

– Och så har du ett sådant pärlande, smittande skratt säger hon till Yvonne som generat tycker att det räcker med de positiva omdömena och påminner om att en del säkert tycker att hon är lite galen när hon vid olika tillställningar kan dyka upp som en potatis eller en sardin.

– Det är ju en del av dig, konstaterar Eva-Marie leende och återvänder till skolbussen där barnen börjat kliva på.

Sill, potatis och semla

Yvonne har följt med en låntagare in och återvänder nu med en klippbok med tidningsurklipp där artiklar och bilder från bibliotekets olika aktiviteter berättar om Yvonne i många olika skepnader.

– De första åren klädde jag ut mig minst en gång i månaden och tidningarna älskade att komma hit för att det hände något som var annorlunda. Jag har nog varit utklädd till de flesta djur och barnen älskade när det plötsligt stod en kanin, hund eller katt på biblioteket. Så det har liksom blivit min grej, jag har byggt upp en förväntan konstaterar hon och berättar att hon numera har eget företag där hennes utklädningsbehov stillas.

– Det blir inte lika ofta här på biblioteket längre, säger hon och berättar om sitt lilla program där hon när hon är ute och bokpratar eller pratar samarbete med en personalgrupp, kan avbryta för att framföra ett kåseri på tema som Mitt liv som gran, Mitt liv som potatis, Mitt liv som papper och nu senast Mitt liv som semla.

– Jag klär på mig samtidigt som jag berättar hur det kommer sig att jag plötsligt står där som till exempel en gran. Jag gillar att överraska och har aldrig tyckt om att bli placerad i något fack, skrattar Yvonne och avslöjar att hon ständigt är på jakt efter nya förklädnader och att hon hela tiden byter hårfärg och frisyr. Och visst, håller hon med, jag vet att många tycker jag är lite smågalen, men jag älskar att klä ut mig och folk blir ju så glada.

Personligt

Vi blir åter igen avbrutna av en låntagare som vill prata bort en stund och det märks tydligt att Yvonne har satt avtryck i byn och att hon spelar roll. Det är med värme de diskuterar ett bokval och samtalet bekräftar det Yvonne själv säger hon vill att biblioteket ska fungera.

– Det ska vara en varm, levande och välkomnande plats att komma till där man får tips på böcker. Kaffet ska alltid vara på och låntagarna ska mötas av ett leende och gå därifrån med ett leende. Och gärna ett par böcker också, ler hon och poängterar att det är ganska betydelsefullt vilken person det är som jobbar på ett mindre ställe.

– Mitt arbete är ett privilegium, säger hon. Jag får tillbaks så mycket av låntagarna att jag till och med har svårt att ta semester. För jag längtar tillbaka.