Tre frågor

Bibliotekslagens paragraf två lyder ” Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning, samt kulturell verksamhet i övrigt skall medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.”

Vi bad Peter Alsbjer, länsbibliotekarie på Regionbibliotek Örebro-Västmanland och bibliotekskonsult Inger Eide Jensen att utgå från paragrafen och fundera över hur de tycker att formuleringen ”kulturell verksamhet i övrigt” bör tolkas, hur de ser på debatten om biblioteken som kulturarena och hur de tror att detta färgar biblioteken i dag och kanske i morgon.

 

Peter Alsbjer, länsbibliotekarie Regionbibliotek Örebro-Västmanland

Bild på Peter Alsbjer

Peter Alsbjer. FOTO: Tove Eriksson

Jag måste erkänna att jag egentligen tidigare inte ägnat formuleringen i bibliotekslagen om folkbiblioteken som plats för kulturell verksamhet någon längre tankeverksamhet. Formuleringen skyms ju en aning av de lite tyngre formuleringarna kring litteratur och läsning, information och så vidare.

Begreppet ”kulturell verksamhet” är ju också både ganska brett och ganska vagt. Det kanske därför är så lätt att förbise? De andra begreppen; ”läsning”, ”litteratur”, ”information”, ”upplysning” och ”utbildning” känns plötsligt väldigt tydliga, etablerade och välkända. Men ”kulturell verksamhet i övrigt” – det kan ju innefatta allt möjligt mänskligt beteende. Fotboll är kultur lika väl som stickning och tatueringar. I alla fall om man väljer ett etnologiskt perspektiv. Gör man det enkelt för sig definierar man kulturell verksamhet som de traditionella konstformerna och slutar där.

Kulturens lag

Jag gjorde mig omaket att söka efter orden ”kultur” och ”kulturell” i Notisums lagdatabas. Om man tar bort mer eller mindre irrelevanta lagar och förordningar och undantar den ganska omfattande lagstiftningen om kulturminnen och kulturarv, så finns det kulturaspekter på en handfull lagar.

En del handlar om olika etniska minoriteters rättigheter till en egen kultur. Andra handlar om handikappades rätt till kulturella aktiviteter. Men, när det gäller lagstadgad rätt till kultur för allmänheten – att jämföra med den norska kulturlagen – så saknas en sådan lagstiftning helt i Sverige. Men med ett undantag – bibliotekslagen.

Även om skrivningen i lagen är vag, aldrig har prövats och kulturbegreppet inte är definierat så är formuleringen i lagen tillräckligt kreativ så att Bibliotekslagen kan tolkas som en lag om kommunernas skyldighet att hålla sina medborgare med kulturhus!

Verksamhetens kärna

Någon har sagt att det viktigaste ordet i begreppet folkbibliotek är ”folk”. Det vill säga fokus ska ligga på bibliotekets ägare och vad de vill använda verksamheten till. Uttrycker ägarna och deras företrädare behovet av en utställningshall, möjligheter till eget skapande och skrivande så ska bibliotekets resurser kunna användas till det. Det är ett ganska pragmatiskt synsätt på planeringen och genomförandet av folkbibliotekens innehåll.

Å andra sidan smittas emellanåt folkbiblioteken av ett bibliokratiskt synsätt där boksamlingen och bibliotekarien är i centrum. Allting utom bokutlåning är av ondo. Kärnverksamheten ska bestå av förvärv, katalogisering och förmedling av litteratur. Punkt.

Att många bibliotek de facto redan är ortens kulturhus är det få som kan säga emot. På de flesta folkbibliotek samsas aktiviteter kring utställningar, teater, musik med bokutlåning, sagostunder och författarframträdanden utan att det är något problem. Majoriteten av de svenska biblioteken är dock byggda för att härbärgera sin boksamling snarare än till att uppmana allmänheten till eget skapande. Samtidigt är tendensen tydlig; byggs ett nytt bibliotek så tänker politikerna in fler aktiviteter än enbart bokutlåning. Man kan också vända på det – byggs det nya kulturhus, så bygger man gärna in ett bibliotek

Jag menar att det finns en stor utmaning för folkbiblioteken, som vi känner dem. Det handlar om ett förändrat synsätt på verksamhetens innehåll och utbud i förhållande till de behov som uttrycks hos allmänheten och i relation till en fortsatt offentlig finansiering. Det betyder att när beslutsfattarna planerar nya bibliotek gör de inte det. De planerar något annat – kulturhus. Det betyder att det behövs nya, andra och fler olika kompetenser på biblioteken i framtiden. Kompetenser som har med skapande, kreativitet, relationsbyggande och kommunikation att göra. Och ja, det betyder att det kommer att finnas böcker på biblioteket. Men också en rad andra medieformer och aktiviteter som är lika mycket värda som böckerna.

 

Inger Eide Jensen, bibliotekskonsult

Bild på Inger Eide Jensen

Inger Eide Jensen. FOTO: Tove Eriksson

Att främja intresse för litteratur och läsning är förstås viktigt och självklart, men jag tror att det också är mycket viktigt att reflektera kring begreppet ”kulturell verksamhet i övrigt”. I det hoppas jag att man inom biblioteksverksamheterna inbegriper främjandet av dialog och av kommunikation. Vi anses leva i ett samhälle som kommunicerar oavbrutet – samtidigt har många skribenter i samband med terrordådet i Norge i somras hävdat att det kommuniceras för litet mellan företrädare för olika åsikter, att det råder brist på meningsfull kommunikation. Man kan lätt välja att kommunicera – likt gärningsmannen – med dem som har samma åsikt som en själv. ”Kulturell verksamhet i övrigt” skulle kanske vara att medverka till att skapa de dialogrum som kan främja intresse inte bara för läsning utan för att på allvar utforska och upptäcka konstformer, opinionsyttringar, kulturyttringar, strömningar i tiden och historien.

Resonansrum för det lågmälda

Idag finns det flera olika aktörer som kan både lagra och distribuera medier av alla upptänkliga slag till mediekonsumenter. Man kan förstås fråga sig varför samhället också ska göra det via folkbiblioteken – det finns många som frågar sig det, dels bland landets folkvalda, dels bland ”allmänheten” som faktiskt i ökande grad väljer bort folkbiblioteken.

Jag tycker att det som ska skilja folkbiblioteket från andra leverantörer av medier är att samhällets syfte med folkbiblioteken inte i första hand är att de ska vara duktiga medieleverantörer bland många andra utan att det finns ett djupare demokratiskt syfte; att värna och möjliggöra yttrandefriheten, att skapa och framför allt levandegöra, samlingar (fysiska och virtuella) som kan utgöra ett resonansrum även för det lågmälda. Lika viktigt är det att biblioteken erbjuder fysiska och virtuella rum för alla utan kostnad för den enskilde. Det gör yttrandejämlikheten möjlig.

Yttrandefrihet är inget som man inför en gång och sedan har man det. Den ska erövras om och om igen. Via sociala medier har vi sett människor i till exempel Egypten, Tunisien och Libyen försöka erövra sin yttrandefrihet om och om igen under senare tid. Vi tar vår för självklar.

Litteraturen och alla andra konstformer ger instrument och inspiration för samtal. Det är därför det är viktigt att främja både litteratur och kulturell verksamhet i övrigt. Jag föreställer mig, liksom många andra, att konstens och litteraturens frihet är en förutsättning för att det demokratiska samtalet ska kunna utvecklas.

Var tid har sitt bibliotek

Debatten om biblioteken som kulturarena har av någon obegriplig orsak kommit att handla om huruvida biblioteken sviker sitt uppdrag att främja litteratur och läsning genom att arbeta för att bli en demokratisk kulturarena som också erbjuder spelrum för andra konstformer. Det finns inget motsatsförhållande här enligt min mening – konstformerna berikar varandra.  Biblioteken kom till i en tid när det skrivna – och så småningom tryckta – ordet var den kommunikationsform som gick att spara och ordna.  Den tidens bibliotek var väl kanske sin tids kulturarena. Det fanns förstås muntliga kulturuttryck också, men de gick inte att spara på samma fiffiga sätt i alla fall genom att samlas i hyllor. Det är ju ingen anledning till att biblioteken ska se likadana ut idag när vi har helt andra uttrycksformer också. I dag kan vi kommunicera på mängder av sätt som faktiskt går att spara, att utveckla, att reproducera, att samla och ordna.

Hur ser det ut på biblioteken idag?…  är en fråga som jag inte kan ge ett entydigt svar på. Det finns bibliotek med goda resurser som är snabba, moderna, kompetenta och ofarliga. Och det finns bibliotek med måttliga resurser som utmanar. Det finns bibliotek som exkluderar och det finns bibliotek som inkluderar. Jag tycker att det viktiga är att man reflekterar över hur man ser på sitt uppdrag och för en dialog om det med sina uppdragsgivare och sina brukare och kanske framför allt med de som inte brukar komma. Det skulle kunna vara så att en del av dagens bibliotek inte känns riktigt samtida för alla utan mera som om bästföredatum är imorgon. Det skulle kunna vara så att medievärldens snabba förändringar har fått oss inom biblioteksvärlden att ställa frågan ”Milde tid var ska detta sluta?” oftare än frågan ”Hallå, var är vi nu?” Jag skulle helt enkelt också vilja påstå att många folkbibliotek har så små resurser att det är ett under att de är så himla bra och genomtänkta och aktiva som de är!

…och kanske i morgon? Ingen som vet. Enligt en expertgrupp som arbetade i samband med en översyn av den norska bibliotekslagen menade man att bibliotekens utformning i framtiden inte så mycket beror på organisation eller resurser som på hur man i det offentliga talar om biblioteken. Om man talar om biblioteken som distributörer av information, som medieleverantörer till olika intressegrupper eller som ”något gott som vi har gemensamt i samhället” kommer att avgöra vilken roll biblioteken tilldelas. Jag hoppas att vi även fortsättningsvis ska se folkbiblioteken som en gemensam förmögenhet som står till allas förfogande på lika villkor.

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se