Läsning ger kraft

STOCKHOLM När det inte finns några botmedel kan en högläsning hålla det friska levande. Det kan vara ett opretentiöst sätt att fördröja ett sjukdomsförlopp. Centrum för lättläst driver projektet Läskraft, som handlar om att engagera personer att läsa högt för demenssjuka och på så sätt öka livskvaliteten.

– Bara högläsningen i sig inbjuder till samvaro och en känsla av att det är något trevligt som händer. Texten kan också öppna dörrar till minnen och kan vara en ingång till samtal. Det är ungefär som när man hör en låt på bussen eller vart man nu är och plötsligt blir förflyttad 20 år i tiden till den där första förälskelsen. Hela upplevelsen kring en högläsning skapar sammantaget en stimulans, säger projektledare Catharina Kåberg.

Projektet Läskraft drog igång hösten 2009 med fyra pilotkommuner, Borås, Västervik, Vallentuna och Enköping. Den bärande tanken med projektet är att skapa ett nätverk av frivilliga högläsare runtom i landet, som kan läsa för personer med demens. En del av bakgrunden till projektet är en enkätundersökning som Demensförbundet har genomfört. Undersökningen visar bland annat att det finns ett behov av mer stimulerande aktiviteter inom demensvården. Genom högläsningen vill man bidra till ökad livskvalitet och öka stimulansen i vården.

– Många demenssjuka kan bli oroliga och en trevlig stund tillsammans skapar en ro. Vi kan se att efter en högläsning sover patienterna bättre på nätterna. De behöver mindre sömntabletter och det ger en större glädje, berättar Catharina Kåberg vidare.

Väcker minnen

Hon framhäver också att det är viktigt med vad man läser. Som ett led i sjukdomsförloppet för personer med demens försämras läsförmågan. Det kan till slut bli svårt att ta till sig mer avancerade texter. Därför jobbar man med lättlästa böcker.

– Är det ett krångligt språk slutar de till slut lyssna. Det ska vara böcker på rak och enkel svenska. Vi ser ser att de hänger med på ett helt annat vis, säger Chatarina Kåberg.

I dagsläget finns det ingen forskning som direkt kan backa upp resultaten. Men all erfarenhet pekar på de goda effekterna. Catharina Kåberg möter också anhöriga som talar om högläsningen som ett nytt sätt att kommunicera.

– Personer med demens har en tendens att upprepa saker. Detta kan vara ett sätt att bryta detta. Minnet väcks till liv och man kan börja prata om andra saker istället, säger hon.

Frivilliga

Projektet är ett samarbetsprojekt mellan Centrum för lättläst, Demensförbundet, Studieförbundet Vuxenskolan och olika bibliotek runtom i landet. Arbetet har bland annat gått ut på att bilda så kallade länsarbetsgrupper, där också samtliga länsbibliotek är med. Utifrån dessa grupper har man sedan arrangerat en rad inspirationsdagar runtom i landet för att få ingång ett lokalt engagemang med högläsare. Ett arbete som löper vidare i ett antal län nu under våren.

– Det finns ett intresse och ett engagemang. Det märks på våra inspirationsdagar. Vi försöker knyta till oss nyckelpersoner ute i kommunerna. Det kan vara bibliotekspersonal, någon från Studieförbundet Vuxenskolan, frivilligsamordnare eller någon inom demensvården, som sedan kan bilda arbetsgrupper och engagera frivilliga högläsare. Tanken är att det ska kunna drivas inom en befintlig verksamhet, med frivilliga som ställer upp, säger Catharina Kåberg vidare.

Ger glädje

Inom projektet har man också tagit fram ett studiecirkelmaterial som de lokala arbetsgrupperna kan använda för att utbilda högläsare. Där de kan lära sig mer om lättläst och demens. Även om det finns ett stort intresse har arbetet ute i kommunerna kommit olika långt. Men de som engagerar sig möter inte sällan en stor uppskattning för sin insats. Läskraft avslutas under året. En förhoppning är sedan att högläsningen ska leva kvar.

– Jag tycker det finns alldeles för många projekt som brinner upp som tomtebloss och försvinner. Jag hoppas detta kan bli en del av den ordinarie verksamheten. För biblioteken är det här en chans att bredda sitt uppdrag att nå människor med särskilda behov. Det här ger så mycket. En kvinna som var i 90-års åldern sa efter en lässtund: ”Jag känner mig så glad. Jag vet inte varför, men jag känner mig glad.”, säger Catharina Kåberg.