MALMÖ Han kommer från den informella akademin. Han lärde sig glosor från encyklopedien och utvecklade egna ord för att rappa. Behrang Miri är mångkonstnären som vill skapa diskussioner. Han vill synliggöra klyftor som finns i vårt samhälle. Genom kulturen vill han skapa möten och få andra att växa.
– Minsta gemensamma nämnare är idag ett matematiskt begrepp. För mig är det också ett samhällsbegrepp. Vi måste titta på vad det finns för gemensamma nämnare mellan människor med olika bakgrund och olika berättelser. Jag tror på kultur som ett sätt att jobba med kunskapsspridning, där vi lär oss av varandra och tillsammans skapar ett vi och kommer bort från ett vi och dom-tänk, säger Behrang Miri.
Vi sitter runt ett soffbord i RGRaA:s lokal på Ahlmansgatan i Malmö. RGRA är en förkortning för Rörelsen gatans röst & ansikte, där Behrang Miri är ordförande. Platsen manifesterar bara ett av alla Behrangs många engagemang. Han uppträder, föreläser, programleder och debatterar. Musiken är också en del av hans vardag och i år var han med i melodifestivalen.
– Som artist skriver jag berättelser. När jag gör en låt är det inte bara mig det handlar om. I min musik väver jag ihop erfarenheter från mig själv och andra, som jag formulerar i form av texter. För mig är det viktigt att få in andras perspektiv och hitta nya infallsvinklar, säger Behrang.
Bekämpa orättvisor
Behrang Miri rör sig över många begrepp. Men en kamp för rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, likabehandling och att motverka utanförskap i olika former löper som den där tråden genom hans många engagemang. Det kan handla om att underlätta för ensamstående mammor som inte kan ta kostnaden för en stund med sina barn i ateljén på Rum för barn på Kulturhuset vid Sergels torg. Det kan också vara miljonprograms-område barn och unga, som inte kan delta av ekonomiska skäl.
– Det är andra människor som befinner sig där arbetarnas barn befann sig förr. Barnen ute i miljonprogramsområdena eller barnen i många glesbygdsområden känner idag samma typ av socioekonomiska utanförskap. Vi måste prata om att det finns diskriminering, som är baserad på strukturer. Det kan vara rasism, sexism, ålder, funktionalitet eller annan strukturell diskriminering. Vi påverkas alla av dessa strukturer konstant och det är viktigt att synliggöra dem. Vi som vuxna har också ett ansvar att jobba med dessa frågor i arbetet med barn och unga, säger Behrang Miri.
Synliggöra Behrang Miri är mångsysslaren som brinner för mötet med andra människor och många frågor. Idag jobbar han bland annat med att lyfta fram nya berättelser och röster som inte alltid kommer till tals. En stor del av hans engagemang bygger på en vilja att synliggöra strukturella orättvisor i samhället. Foto: Macs Moser.
En annan folkbildning
Han har den tidiga folkbildningen som förebild för hur man ska motverka dagens strukturella ojämlikheter.
– Jag brinner väldigt mycket för folkbildning i en modern kontext, där vi jobbar med ”each one teach one” – pedagogik, ungdomar som lär andra ungdomar. Hiphopen är folkbildning. Jag är exempelvis inspirerad av hur sociala rörelser har jobbat med hiphop som ett folkbildningsverktyg i Brasilien. I ”favelorna” är hiphopen en kultur som är förankrad bland dem som kanske inte nås av andra forum eller som inte får möjlighet att komma till tals annars. Jag tycker det är intressant med hiphopen, för där finns inga doktriner. Du måste inte prata på ett visst sätt för att rappa. Du måste inte ha ett grammatiskt korrekt rim. Du kan bygga upp dina egna rim. Jag brukar säga att språk är inte statiskt, utan i konstant förändring. Vi nås hela tiden av influenser från andra språk och kulturer, så har det sett ut i alla tider, säger Behrang, som själv hittade vägar in i språket genom musiken.
– Jag ville bli Sveriges bästa rappare och läste encyklopedien. Hade jag bara läst glosor i skolan utan att koppla det till något annat, hade jag snabbt glömt bort det. Men när jag rappade kopplade jag orden till ett rim. Jag kopplade teori till praktik, fortsätter han.
Idag varvar han olika uppdrag med att frilansa på deltid för Kulturhuset i Stockholm och vill också jobba vidare med att lyfta berättelser som reflekterar över hur vår samtid ser ut.
– Ett idékoncept jag har varit med och tagit fram är något som vi kallar de nya svenska barnbokskaraktärerna. Där ska vi titta på hur vi kan inkludera och flytta in nya berättelser, nya historier, nya infallsvinklar och nya böcker som visar hur vår samtid ser ut idag. Bästa sättet att jobba med mångfald är att inkludera ännu mer och inte exkludera något eller någon. Dock är det tyvärr många berättelser som exkluderas idag, berättar Behrang vidare.
Ingen exotism
Utgångspunkten är att jobba intersektionellt och att lyfta perspektiv som etnicitet, genus, hbtq-frågor, funktionalitet och andra aspekter av vår samtid. Det är en slags skattjakt i berättandets gränslösa landskap.
– I idékonceptet skulle man kunna jobba med stora barnutställningar. Tanken är att ta in nya berättelser som är skrivna i andra delar av världen och som kanske inte ens är översatta till svenska. Vi har många som kommer från olika delar av världen och är uppväxta med dessa berättelser. Kanske kan vi hitta personer som kan översätta dem, så att fler får ta del av dem. Dessa berättelser är också självklara delar av Sverige idag, säger Behrang och relaterar till sin egen uppväxt.
– När jag var liten fick jag inte alltid tag i berättelser som jag direkt kunde relatera till och som speglade min livssituation. Det finns många fantastiska berättelser i den svenska barnbokslitteraturen. Vad vi behöver är att lyfta fram ännu fler berättelser som fler kan relatera till, fortsätter han och tar Douglas Foleys Habib-böcker som exempel på böcker som har betytt mycket för ungdomar i miljonprogramsområdena.
– Jag märker det när jag är ute och föreläser på bibliotek eller har skrivarverkstäder. Unga som säger att här finns en kille från Alby som bor som jag bor. Det är ingen exotifierande berättelse. Jag är så trött på det exotifierande perspektivet, att det ska vara så exotiskt med mångfald. Det är en normal kille som vem som helst. Han kunde lika väl bott i ett annat område i en annan del av staden eller på landsbygden, säger Behrang Miri och ser gärna också att det finns ett tydligt av-perspektiv.
– Hur kan vi lokalisera de här berättelserna för att öka mångfalden? Här vill jag bygga upp stora referensgrupper med bibliotekarier, författare, förlag, pedagoger, föreningar, ungdomar, föräldrar som bär på och kan sprida de här berättelserna. Kanske kan vi utveckla skrivarverkstäder där vi kan ta in barnens berättelser som sedan kan leda till att det blir böcker av det. Men också att titta på vår samtid och på det sättet lära av oss av vår historia och sedan tillsammans blicka framåt, fortsätter han.
Sträcka ut en hand
Att få människor att ställa upp bakom visioner handlar, enligt Behrang Miri, just om att hitta former för samverkan.
– Jag tror inte en sektor kan bidra till samhällsutveckling. Jag tror alla sektorer måste jobba tillsammans. Det måste också vara så att folk i sitt område måste få lov att äga sin diskurs. De måste få lov att definiera sina berättelser och ha tolkningsföreträde till sina upplevelser. Det är viktigt att inte prata över huvudet på folk. Det är ett problem att vi har för mycket fågelperspektiv. Ett gräsrotsperspektiv kommer av att folk själva kan driva processen som berör deras område, liv och engagemang. Det är viktigt att kunna vara flexibel och jobba gränsöverskridande. Då blir det lättare att förstå människor och den situation de befinner sig i. Man måste våga testa något nytt och sträcka ut handen till olika människor. Om de blir delaktiga så kan man lära sig av det. Det är inte bara du som kan förändra något. Man måste få andra att förstå att de också kan förändra genom att inkludera sig själva och alla andra i olika processer som berör oss alla, säger Behrang Miri.
Author Description
