Stina Oscarson, chef för Radioteatern, skriver om ett välkomnande bibliotek där också läsaren har ett ansvar.
Om jag hade ett bibliotek skulle det vara en gammal vacker byggnad och ligga på en plats där många människor naturligt passerade. Kanske inklämt mellan ett snabbmatställe och en tunnelbaneuppgång.
Foto: Helén Andersson
Så tänker jag först. Men mitt bibliotek kunde förstås lika gärna vara en buss som i ishalkan stannat till utanför en liten skola i inre Norrland. Eller kanske till och med enbart finnas i form av nedladdningsbara filer på nätet. Men oavsett fasaden, skulle jag, om jag hade ett bibliotek, stå utanför ingången och tala med de som passerade.
Först skulle jag tala med de som genom hela sin hållning tydligt markerade att här skulle de aldrig sätta sin fot. Jag skulle säga: Välkommen in! Historien har visserligen lärt oss att vi har tillträde till olika platser beroende på hur vi ser ut och var vi kommer från. Men det är fel. Denna byggnad och allt som finns där inne tillhör dig lika mycket som mig. Även om trappan är av marmor och fönstren är höga. Kom in! Ty kunskap är makt. Och vi har nu byggt vårt samhälle på så komplexa system att demokratin är hotad för att så få begriper sig på dem. Så ta chansen!
Välkommen in! Till alla de barn och unga som jag ser behöver läxhjälp men ”inte passar in” i rut-mönstret.
Och till alla förbipasserande stressade föräldrar skulle jag säga: se till att barnen kommer hit innan ni ger dem sömnmedel, antidepressiva mediciner eller någon ny medicin mot adhd eller annan bokstavskombination. Och följ gärna med dem. För här inne finns andra bokstavskombinationer i ett näst intill oändligt antal och normalitetsbegreppet är inte fullt så smalt som där ute.
Jag förstår att du är stressad. Jag förstår om du inte hinner, skulle jag säga för här ute möts vi av tiotusentals reklambudskap per dag. Och alla bär de på en och samma berättelse. Det är ansträngande jag vet. Därför kan jag själv bara stå korta stunder här på trappan till biblioteket. Men om du följer med mig in blir det lättare att andas. Ty inne i biblioteket är inte olycklig kärlek, sorg eller hämndbegär en sjukdom. Inte heller den sprittande livsglädje som för vissa tycks överstiga alla fysikaliska lagar. Här inne är allt normalt. Ty vi har alla inom oss terapiresistenta rum i vilka vi bär på frågorna om varför vi är här och vart vi är på väg och vad som är meningen med allt.
Här inne i biblioteket kan du passa på att smygleva alla de liv du skulle vilja men inte kommer att hinna leva. Och kanske därför bli lite mera vän med tanken på att du fått bara ett enda.
EPILOG
Jag har ett bibliotek. Jag har faktiskt öppnat ett i år. Jo det är sant. Och det är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag kan knappt tro det själv. Men det heter radioteaterbiblioteket. Och här släpper radioteatern från och med årsskiftet världsdramatikens stora klassiker fria för nedladdning. I inspelningar med Sveriges främsta skådespelare och regissörer.
Om jag hade ett bibliotek skulle där finnas både Tintin och Lilla hjärtat. Och de skulle stå tillsammans med alla historiens brända böcker, alla bestsellers och alla bortretucherade kvinnor. Och i taket skulle finnas ett enda citat. Och det skulle vara titeln på en av Eduardo Galeano korta berättelser. Den som heter: Läsarens ansvar. Smaka på de orden: Läsarens ansvar. Visst är det vackert? Ty ordet måste vara fritt om vi ska leva i en demokrati. Konsten måste vara fri. Men med denna frihet följer som med alla friheter ett ansvar. Och i detta fall inte bara från de som äger ordets makt utan också från de som sedan ska tolka det. Så kanske skulle där också finnas ett citat av Strindberg. Och i så fall bara det ytterst korta. Nämligen de två orden. ”Tänk själv.”
Text: Stina Oscarson
Author Description
