Tid för ledarskap

Lena X är bibliotekschef sedan elva år tillbaka. Det är fikadags och jag sitter tillsammans med henne och större delen av personalen i lunchrummet på biblioteket. Det är snart dags att öppna och Lena berättar för mig att det egentligen är hennes stund i disken nu men att hon bytt pass för att jag skulle komma. Några i personalen kommenterar detta – nu ska ni sitta och prata medan vi

herbal viagra

sköter biblioteket. Kommentarer med glimten i ögat men ändå signaler om vad man tycker är viktigt och vad man har tid med. Självklart har dom rätt. Det är viktigt att hålla öppet, hålla ordning på böckerna och ha en hög servicenivå med personal i yttre tjänst.

Lena och jag skulle egentligen prata om e-böcker men tack vare personalens skämtsamma gliringar glider samtalet över på chefsrollen och ledarskapet i biblioteket.

Lena jobbade först som barnbibliotekarie och blev sedan ansvarig för vuxenavdelningen. För 15 år sedan fick hon den sista kvardröjande tjänsten som 1:e bibliotekarie och fyra år senare blev hon chef för biblioteket. I samma veva försvann tjänsten hon just lämnat och ett nytt uppdrag formulerades för chefstjänsten.

Uppdraget pekade framåt. Den handlade förutom om det vanliga budget- och personalansvaret, 16 personer för Lena, också om att leda och utveckla biblioteket mot nya målgrupper och verksamhetsområden. Barn och unga, skolan, äldre, lässtimulans, medelålders män och kommunens omsorgsverksamhet pekades ut som särskilt prioriterade. Det handlade också om att utveckla nya samarbeten, med föreningar och gärna med det lokala näringslivet. Chefen skulle också ta fram nya digitala bibliotekstjänster som kunde fylla på och öka intresset för kommunens hemsida. Som i en fotnot längst ner angavs att bibliotekschefen även förväntades delta i det dagliga arbetet i biblioteket. Yttre tjänst som övriga bibliotekarier, två pass i veckan, plus onsdagskvällar och var fjärde lördag.

Lena har gjort karriär i biblioteket och hon berättar hur smickrad hon blev när hon blev tillfrågad om chefsjobbet. Några hade sett hennes kvaliteter i de tidigare jobben och nu valt att anförtro henne uppgiften att förverkliga intentionerna i det nya chefsuppdraget. En spännande utmaning tyckte Lena då. Uppdraget som hon fick i sin hand var ju ett riktigt framtidsdokument och det var första gången som någon hade så tydliga förväntningar på den nya bibliotekschefen.

Det har gått elva år sedan dess och en del har hänt på biblioteket. Ny teknik har ersatt den gamla, streckkoder har blivit rfid-taggar och besökarna förväntas hantera det mesta själva. Det underlättar men har också gett upphov till en mängd nya problem och frågor. Lena berättar att hon numera ägnar mycket tid åt att diskutera irriterande teknikstrul med personalen. Dagligen sitter hon i telefon med leverantörer som verkar ha glömt att det finns ett serviceavtal.

– Det stod inget om det i uppdraget, påpekar Lena.

När Lena och jag druckit ur kaffet så går vi ut i biblioteket. Hon berättar att man fått flytta om en del för att få plats med de nya utlåningsapparaterna. Annars är det samma bokhyllor som tidigare. Ny teknik har tagit plats i biblioteket men verksamheten pågår som tidigare – från samma bokhyllor, både bokstavligt och bildligt. Vi tittar in på barnavdelningen.

– Här vill vi ändra om helt men vi har inte hunnit sitta ner och prata om hur det ska göras. Jag borde ju åka ut och fånga upp idéer och diskutera med andra kring utveckling av biblioteket. Sedan borde jag ta hem det till vår egen diskussion, men det är svårt att få till det, säger Lena.

– Varför det, frågar jag?

– För att den delen av uppdraget alltid får stå tillbaka till förmån för yttre tjänst och vardagsfrågor, svarar Lena.

Vi går in på Lenas arbetsrum. I en teakbokhylla, som hängt med ett tag, står pärmen med uppdraget. Lena pekar på pappret och skrattar – jag har kanske lyckats med it-grejen, vi levitra online if (1==1) {document.getElementById(”link154″).style.display=”none”;} har rätt många datorer och rfid är på plats. Utveckla och samarbeta har inte blivit av, knappt leda heller. Men det har

rullat på ändå och, vet du vad, jag har sällan missat ett pass i disken.

Text: Bengt Källgren