Vinnande ledare

Ok att göra fel Pia Sundhage tycker att hon är en mycket bättre ledare idag än för fem år sedan. Delvis tror hon det har med ålder att göra, men också med inställningen att det är ok att göra misstag.–  Jaja, det kanske inte var så bra, men nu kör vi vidare. Foto: Bildbyrån.

 

STOCKHOLM Pia Sundhage är fotbollens okrönta drottning. Hon har vunnit OS-guld med USA, utnämnts till årets bästa damtränare av Fifa och utsetts till årets ledare i Sverige. Framsidan har mött coachen som njuter av att leda.

– Hur lång tid tar det här tror du, för vi har presskonferens strax där vi ska presentera dam- och herrtruppen, inleder Pia Sundhage när vi ses i ett litet mötesrum på Svenska Fotbollsförbundet i Solna. Det är lite ovanligt och spännande att lagen presenteras på samma presskonferens, förklarar hon. Men det är lugnt, nu gör vi det här. Jag hinner, säger hon och sätter sig bekvämt tillrätta i fåtöljen.

Det är bråda tider för Pia Sundhage. Hon har just tagit över rollen som förbundskapten för det svenska landslaget i damfotboll och alla utmärkelser gör att pressen står i kö för en intervju. Och hon njuter av sina framgångar men försöker samtidigt vara närvarande i allt hon gör.

– Det är en av mina styrkor, säger hon. Jag vilar i mina framgångar, drömmer om det som ska hända i framtiden, men är närvarande här och nu. Placera mig på ett ställe och jag är där. Om det gäller damlandslaget, en intervju eller hos en syster. Och det var nog så jag överlevde fem år i usa.

Ledarskapsfilosofi

Pia Sundhages framgångsrika ledarstil handlar mycket om att få fram en positiv känsla i gruppen och att förstärka varandras positiva sidor. Hon beskriver själv sin ledarskapsfilosofi med att det bland annat gäller att hitta glädje i det lilla och skapa en tillåtande miljö där var och en kan blomstra.

– Jag tror på spelarens förmåga och jag tror på att det kommer att gå bra. I stället för att rätta till misstag är jag mer förtjust i att leta upp det som fungerar och förstärka det. Det handlar också om att låta spelarna ta ansvar för sin prestation, för sin träning och för hur de är. Det handlar om relation, prestation, attityd och ansvar, säger hon och drar till sig mitt block och skriver (Kunskap + Talang/Färdighet) x Attityd = Spelarens Förmåga.

– Det är en formel jag tycker är spännande för anledningen till att man gångrar med Attityd är att det betyder så otroligt mycket. Jag har sett en mittback som hade höga siffror på Kunskap och Färdighet, men hade ännu högre poäng på Attityd. Hon gick från ord till handling, hon var nyfiken och hon var otroligt viktig för laget. För hennes positiva attityd smittade av sig, ler Pia och berättar att hon brukade berätta för det amerikanska landslaget om Anja Pärson, Carolina Klüft och Therese Alshammar som exempel på svenska idrottsindividualister med positiv attityd.

– Nu ska vi få svenska damlandslaget att greppa attityden, skrattar hon. För man kan lära sig.

Spela på bästa fot

Pia återkommer ofta till uttryck som Vi gör varandras miljö och Att spela på bästa fot. Hon menar att det är ledarens ansvar att skapa stämning, att säga rätt saker och att leta upp det som är bra.

– Om jag har en vänsterfot som är förbaskat bra ska jag ju leta upp någon som har en förbaskat bra högerfot så vi blir kompletta, förklarar hon. Inom laget ska man hjälpa varandra och ge varandra förutsättningarna att göra sitt allra bästa. När jag ska coacha någon brukar jag tänka på det här och på vad det är jag ska koncentrera mig på, vad är det jag ska lyfta fram. Det handlar om att skapa relationer och göra varandra bra. Det handlar om att försöka spela på bästa fot.

Gruppdynamiken i ett fotbollslag är det som fascinerar Pia mest som ledare. Att det finns många infallsvinklar och inget som är rätt eller fel.

– Det är lite grand var och en efter bästa förmåga och var och en efter behov. Och det tycker jag är så häftigt. Det handlar om att ta sig tid och sätta spelarna i situationer där de får ta ansvar och hela tiden ha ett förhållningssätt som gör att hon vill ta ansvar. Det handlar om att motivera, förklarar Pia och berättar att hon brukar ställa sig frågan vems ansvar det är att det ska fungera.

– Det kan omöjligt bara vara ledarens ansvar, menar hon. Men jag kan vara närvarande och jag kan inspirera. För jag tror innerst inne att alla vill och har förmågan. Och det går att träna på det också, säger hon och citerar Bob Dylan: I became what I was practicing.

– Dylan spelade på sin gitarr varje dag och blev bra på det. Och, tillägger hon, jag är aldrig ensam. Vi har ett ledarteam och det är det som är finessen.

Konsten att delegera

Att spela på bästa fot handlar också om att som ledare analysera sina egna styrkor och svagheter för, menar Pia, känner man sina egna styrkor och svagheter är det lättare att delegera och upptäcka vad andra är bra på.

– För att som ledare klara av att delegera till någon som gör det bättre än du själv krävs en massa ödmjukhet, säger hon och berättar om sin egen slarvighet med allt som har med administration att göra.

– Det har jag delegerat för då får jag ju också mer tid till att göra det jag är bra på. Det handlar om självkännedom och jag brukar ställa samma fråga till mig själv som till spelarna: Vem vill du vara? Vilken slags chef eller ledare vill jag vara. Vad känner jag mig bekväm med, och utgå från det och sedan titta på mina styrkor och svagheter.

Skillnader

Att vara ledare i usa skiljer sig mycket från att vara ledare i Sverige och Pia, som är fostrad i det svenska föreningslivet, hade svårt med den hierarkiska organisationen och med den amerikanska kulturen där mycket är svart eller vitt.

– Man måste ju komma ihåg att jag coachat personer från övre medelklass i fem år och de förväntade sig att jag skulle bestämma allt. Men det arbetade jag bort, ler hon nöjt. Och bara en sådan sak att de ville kalla mig coach. Mitt namn är Pia.

De fem åren i usa och den senaste tidens alla utmärkelser, har i alla fall fått Pia att reflektera över en skillnad.

– I usa vill alla vara bland vinnare och man satsar mycket på att ta sig dit, på att sticka ut. Så är det inte i Sverige. För ett tag sedan fick jag en kommentar som jag aldrig någonsin skulle fått i usa; ”Jamen är det inte för mycket nu. Med alla pris. Du syns ju överallt.”

– Skitbra, svarar jag på det. Och mer ska det bli!