Debatt – Ett läslyft måste få kosta

”Vi väljer att…
drömma om en ny stor folkrörelse på tvären över politiska, religiösa, ekonomiska eller andra intressen, som kopplar greppet om läsandet och det offentliga, öppna, demokratiska samtalet i det här landet med både fack-, skön- och översatt litteratur.”  Så inleder författaren Mats Söderlund sitt debattinlägg där han bland annat ställer sig frågan om vi har råd att vara utan en nationell satsning på bemannade skolbibliotek och bibliotekens uppsökande verksamhet.

Man kan nog utgå ifrån att det är de redan läsande som debatterar läsningens betydelse och behovet av öppna och bemannade bibliotek. Jag är rädd att det får samma resultat som när mätta debatterar hunger eller medelklassen diskuterar fattigdom.

Vi vet att en tredjedel av Sveriges befolkning inte kan läsa och förstå en vanlig dagstidning och att nya generationer växer upp med halva vår egen läsförmåga.

Borde inte allas förmåga att läsa och förstå dagstidningar, politiska artiklar, samhällsinformation, fack- och skönlitteratur vara en självklar del av välfärdssamhället?

Kan vi nöja oss med mindre? Hur mycket får den sista läsaren kosta?

Lena Adelsohn Liljeroth kallar den nya bibliotekslagen ett viktigt steg i det läsfrämjande arbetet. Det är svårt att vara emot formuleringarna i lagen. Men i praktiken slår den bara fast vad biblioteken redan gör.

Det får mig osökt att tänka på J F Kennedys berömda tal om månsatsningen 1962:

“We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win.”

Men 200 färre biblioteksfilialer och 30 procent färre böcker på tio år blir inget läslyft. 1983 fanns 123 bokbussar i Sverige, år 2012 bara 82. Ständigt färre besökare, färre lån, färre vaneläsare.

Riktade insatser

Ett brett bokläsande kommer inte av sig självt. Vi vet vilken betydelse kunniga svensklärare, bibliotek och folkbildning har. En bred ansats där alla goda krafter samverkar: Folkrörelser, föreningslivet, förlag, fackföreningsrörelsen, näringslivet, bibliotek, skolor och många andra, är vad som behövs.

Det behövs riktade insatser, till exempel arbetsplatsbibliotek för att öka läsandet även hos grupper som annars inte läser särskilt mycket.

Det behövs ambassadörer och ombud, människor som ute på arbetsplatser, idrottsklubbar och skolor och som kan hjälpa andra att hitta in i böckernas värld.

Se till att våra studieförbund får ut författare och läsambassadörer utanför de traditionella institutionerna, i bostadsområden, på krogen eller på föreningsmötet, för att träffa läsarna där de finns.

För att skolbiblioteken ska ha någon effekt måste det ställas krav på bemanning, bokbestånd och kvalitet. Generellt sett måste resurserna för biblioteken att arbeta aktivt uppsökande öka.

Det kommer att kosta. Men har vi råd att vara utan?

Är inte läslyftet just en sådan genomgripande demokratisk, moralisk, mänsklig, samhällelig önskan, åtgärd, reform som vi väljer att använda vår gemensamma kassa och administration, det vill säga staten, till att lösa?

 

Text: Mats Söderlund