I huvudet på en läsambassadör

STOCKHOLM Snart är det dags för Sveriges första läsambassadör Johan Unenge att lämna över uppdraget till en efterträdare. Framsidan har mött en ambassadör som under de två år som gått har hunnit få både aha-upplevelser och raserade fördomar.

Hur har dina två år som läsambassadör varit?

De har varit oerhört intensiva. Uppdraget från Kulturrådet var ju inte så definierat och jag fick tolka det på eget sätt kan man säga. Men min erfarenhet av att som serietecknare och författare ha besökt över

Tusen skolor där jag sett lika många sätt att behandla litteratur och författarbesök, gav mig styrka att inse att det kan göras på bättre sätt.

Sedan har ju frågan om läsning under de här två åren seglat upp och blivit väldigt aktuell. Det är ju inte min förtjänst, men det har spelat mig i händerna och gjort många nyfikna på vad en läsambassadör har för idéer!

Hur har du jobbat?

Jag har försökt att i alla möjliga sammanhang prata om just hur skolan på ett bättre sätt kan utnyttja de resurser de har. I skolan finns i regel både svensklärare och ett skolbibliotek. Men de samarbetar inte och har i allmänhet inte heller rektorns sanktion att göra det. Jag har försökt informera om att här finns en möjlighet att hjälpa varandra.

För alla de barn som inte kommer i kontakt med böcker och läsning i tidiga år är skolan ännu viktigare än för de som har en lästradition med sig hemifrån. Och eftersom alla ämnesresultat påverkas av i vilken mån man förstår vad man läser, kommer det att gynna alla ämnen. Och den här måluppfyllelsen som man pratar så mycket om i skolan, den kommer att ha en lite större chans att uppnås.

Vilken har din största aha-upplevelse varit?

Det är nog att trots att all forskning pekar på att man blir en bättre läsare om man får börja tidigt och att det i sin tur skapar ett mer harmoniskt klimat i skolan, bättre samhällsmedborgare och i förlängningen till och med en sundare demokrati – så gör man fortfarande ingenting.

Jag tror att det egentligen inte finns en genuin vilja att ändra på och omfördela resurser i skolan än. Jag misstänker att det måste bli ännu sämre innan man verkligen tar tag i det. Annars skulle man redan ha gjort det eftersom det inte är någon omöjlighet på något sätt.

Och jag tycker det är riktigt sorgligt att upptäcka att det inte är kunskap som saknas, utan riktig genuin vilja.

Varför tror du det är det så?

Jag tror att det finns något i det politiska systemet med valårsintervallerna som gör att sådana här långsiktiga satsningar blir obekväma att genomföra. Men på senare tid känns det som om de politiska partierna är överens om att skolan inte fungerar och att läsning är en väsentlig del. Så kanske finns det en chans att man kan hitta en konsensus runt det här.

Det har säkert också att göra med att skolan är kommunaliserad och ska behandlas tillsammans med simhall och andra kommunala angelägenheter.

Jag tror också att det är ett problem att det trots att det finns en lag om att det ska finnas ett fungerande skolbibliotek så är det oerhört många som bara struntar i det. Och kan göra det eftersom det inte blir någon påföljd.

Så skolan är det viktigaste vi har. Men allt som har med skolan att göra drivs av vuxna som tycker att det är andra saker som är viktigare.

Hur ska skolor och kommuner inse att läsning är en prioriterad fråga?

Jag tror att man behöver förändra redan på förskollärar- och lärarutbildningen och fokusera mer på pedagogiska metoder om hur man skapar läslust. Det borde ställas mycket högre krav på att vara en engagerande kunskapsöverförare. Rent insäljningsarbete helt enkelt. Samma krav borde gälla på Bibliotekshögskolan.

Sedan tror jag att om kopplingen mellan förskolan och barnavårdscentralen blev tydligare skulle man fånga många avvikelser tidigare och kunna sätta in insatser.

Kommer frågan att tas mer på allvar framöver?

Jag tror det. Och jag tror att det kommer att skjutas till mer pengar.

Men ett av problemen är att uthålligheten är minimal. Skolan är ett bra exempel på många förändringar som aldrig utvärderas. Man bara flaxar mellan olika ytterligheter hela tiden. Därför hoppas jag att ett läsambassadörprojekt ska finnas med lite uthållighet och att vi kör i tio år till så får vi se vad som händer.

Har du fått några fördomar raserade under dina två år?

Jag har varit ute i så många olika sammanhang och träffat så oerhört många kompetenta människor under de här åren. Vi pratar olika språk, vi kommer från olika håll, men vi kommer alla fram till samma slutsats. Om jag tidigare tvekade över min egen kompetens i ämnet så vill jag nu påstå att min erfarenhet som författare har visat sig vara lika relevant som de som forskat. Så det är egentligen ett mindervärdeskomplex jag upptäckt att det inte fanns någon anledning att bära på. Och det är ju uppfriskande!

Annars tycker jag tyvärr att de fördomar jag hade om att rektorer i allmänhet inte är speciellt intresserade, de visade sig vara precis så när jag fått möjlighet att prata med dem. Det är ett fåtal som är genuint intresserade. Så tyvärr är det snarare fördomar som besannats.

Kommer du att fortsätta arbeta med de här frågorna?

Det verkar så. Det är väldigt svårt att avengagera sig när man väl blivit engagerad i något.

Kanske kommer jag att få en mer begränsad uppgift att jobba med lässtimulans, men jag längtar också efter att få skriva på heltid igen.

Jag märker ju också att folk vill att jag ska komma och berätta om mina två år som läs-ambassadör, så det kan jag leva länge på!

Vilka frågor tycker du att din efterträdare ska ta tag i?

Jag hoppas att min efterträdare får en ordentlig stab runt sig som kan förstärka känslan av auktoritet. Dit kom jag aldrig, men jag skulle vilja att på samma sätt som man vänder sig till Barnombudsmannen om barns problem i samhället, vänder sig till Läsambassadören när det handlar om barn och läsning. Att det finns en stabsfunktion med kansli som kan samordna en kunskapsbas. Det hoppas jag att min efterträdare ska jobba hårt för!

Till sist, måste barn läsa skönlitteratur?

Egentligen är det två grejer där det ena är att man måste kunna läsa för att klara sig i samhället. Vad man sedan läser måste ju vara upp till var och en och jag tror att faktaböcker, framförallt bland killar, många gånger kan vara en vettigare och aptitligare ingång i läsningen. Sedan får man se upp med allt för instrumentella böcker där den litterära kvaliteten i värsta fall kan bli underordnad. Jag har till exempel själv ett knep som författare där jag i tre böcker skrivit om en kille som åker skateboard. Egentligen handlar det inte så mycket om att åka skateboard, men det kan fungera som en ingång och något som gör det lättare att associera sig med boken.

Däremot kan det bli problem om en lärare inte inser att en faktabok är tillräckligt mycket litteratur och om läraren dessutom sällan kommer på tanken att prata med bibliotekarien om det. För det finns skönlitterära böcker om i princip allt, även om fiske, bilar och ufo:n.

Jag tror att varje människa har glädje av att uppleva andras liv på något sätt och för att bli en kompetent människa och en vänlig samhällsmedborgare krävs det att man torrsimmar lite andra människors liv också. Inte bara lär sig hur rymden ser ut och så. Men att absorberas av en historia i en skönlitterär bok, att känna empati för de som ingår i den, det tror jag en film kan skapa på precis samma sätt. Så därför tror jag att nej, man måste inte läsa skönlitteratur.