Om jag hade ett bibliotek – Maja Lundgren

Maja Lundgren är författaren som 2007 utkom med en av Sveriges mest omtalade och debatterade bok: Myggor och tigrar. Boken väckte frågan var gränsen går mellan roman och dokumentär, och den anses idag av många vara en av de mest banbrytande boken på länge. Här kåserar Maja Lundgren om ett kreativt, välordnat bibliotek utan skvalmusik.

Maja lundgren. Foto: Sandra Qvist

Maj Lundgren kåserar om sitt bibliotek. Foto: Sandra Qvist

Det är nog tur att jag inte har hand om ett bibliotek. Nästan inga av mina böcker står i bokstavsordning. För ett par, tre flyttar sedan var ordningen exemplarisk, men successivt har uppackningens våndor, genvägar och nödlösningar (”äsch, jag slänger upp böckerna bara, ställer dem i ordning sen”) förvandlats till permanenta senvägar. Jag försöker kalla den nuvarande oredan för ”kreativt kaos” – ett par decimeter skönlitterära författare på A följs av några på F. Sedan kommer halva ”Bröderna Karamazov” i en trasig pocketutgåva, andra hälften vet jag inte var den är; därefter en Laura Ingalls Wilder och tre idéhistoriska verk – medan många av favoriterna, böckerna jag ständigt återkommer till, ligger i högar på borden. I viss mån även på golvet. En av mina billyhyllor har börjat bågna och svaja och ser ut att vara på väg att falla in över rummet. Lite Karlsson på taket, på nåt sätt. Mina vänner säger att det ger ett charmigt bohemiskt intryck. Men det kan vara farligt så jag har plockat ner de flesta böcker ur den hyllan, och lagt dem i travar på golvet.

Och när jag letar efter den där andra strumpan som alltid försvinner, vad hittar jag väl då? En sida ur Strountes om att stoppa strumpor och hästrumpor. För min pocketutgåva av Ekelöfs samlade dikter är också sönderläst.

Det är opraktiskt att behöva leta länge efter böcker.

Egentligen skulle jag vilja ha ett bibliotek som Montaigne. Jag föreställer mig att det var väldigt välordnat – det handlade inte om så många författare, det var ju före den stora bokfloden, så nog lyckades han väl hålla den i bokstavsordning? – men å andra sidan, med tanke på hans irrande och nyckfulla stil, och på att hans essäer ofta byter ämne mitt i, eller till och med alldeles på slutet, så kanske det var rena ”ursäkta, vi bygger om!” där också.

Men om jag då ändå förestod ett bibliotek som var öppet för allmänheten. Då är frågan, skulle jag hamna i samma dilemma som jag har begripit att bibliotekarier måste tampas med – men jag kan också ha missförstått det mesta – nämligen att man måste locka till sig karlarna? Det är bara kvinnor som läser böcker, kulturbärande kvinnor, de kånkar omkring på hela civilisationen och ibland blir de som tack för besväret kallade kulturtanter; kvinnor, det vet alla, är inte lika individuella som män, man räknar dem i klump. Ett dussin eller ett tjog kvinnor. De räknas inte riktigt eftersom de är för snälla. Liksom uppbyggliga. Och det vet man att riktig litteratur, den raserar, river ner, är subversiv, den skaver, bränner, penetrerar, stormar, är våldsam. Men sätter man den i händerna på kvinnor så ler de bara överslätande och säger: ojojoj så kaxig man kan vara då…

Nej, nu ska jag sluta skämta: om jag hade ett bibliotek, på allvar, så skulle det vara ett för barn och ungdomar. Men det måste i så fall vara flera stycken. Och inte nog med att varje skola skulle ha en bibbla – det skulle faktiskt vara obligatoriskt för alla (även pojkar med en eller annan faktisk eller fiktiv bokstavskombination) att vistas i den allra minst två timmar i veckan. Det skulle vara högläsning. Jules Verne, folksagor, Laura Ingalls Wilder, Trollkarlen från Oz, Katitzi, Huckleberry Finn. Det är sant att högläsning inte förbättrar barns och ungdomars läsförmåga, men det viktigaste med litteraturen är inte själva läsningen, det är att den stimulerar förmågan att skapa egna bilder i huvudet, medan vi idag annars dränks av redan färdiga bilder från film och tv. Skönlitteraturens funktion är inte att vara en transportsträcka till broschyrer med rudimentär samhällsinformation eller blanketter på arbetsförmedlingen, utan att erbjuda andra verkligheter, både fantasivärldar (verklighetsflykt kan också vara en flykt till något) och realistiska beskrivningar av helt andra miljöer än dem man har rakt framför näsan.

I en sådan bibbla ska det också erbjudas papper och kritor. Datorer och mobiltelefoner bör vara helt portförbjudna, däremot kan musik spelas i pauserna (men P3-skval bör vara streng verboten) och barnens teckningar och reproduktioner av konstverk får gärna pryda väggarna. Jag kan ju inte vara i alla skolor samtidigt, så det skulle krävas att man anställde bibliotekarier, som också kunde hålla biblioteket öppet några timmar utöver de schemalagda högsläsningstimmarna.

Men så där är det väl redan?

Text: Maja Lundgren

Author Description

Fredrik Svedemyr

Fredrik Svedemyr, Journalist
fredrik.svedemyr@noll27.se
0702-82 30 59

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se