Om jag hade ett bibliotek – Ingemar Fasth

Jag har ju redan ett bibliotek! Som ständigt växer. Den goda intentionen med en volym in, en volym ut har aldrig blivit annat än en futil utopi. Jag har slagit in den ena bokgåvan efter den andra i gammalt tidningspapper, vispat runt med presentsnöret några varv, för att med varm hand kasta i famnen på läslystna vänner. Jag har fraktat kasse efter kasse till Myrorna i storstaden och till det småstadsbibliotek som gränsar till huset i skogen. Men det generösa inflödet avtar aldrig och nu fylls det på i staplar under bokhyllorna. Allt enligt ett system som redan fallit i glömska. När jag besöker källarkontoret väntar tre svällande kartonger fyllda med signerade verk av författare som gästat den scen jag ägnat mig åt sedan 1998 – Internationell författarscen. Resten av denna specifika samling återfinns i lägenheten. Jag låter pekfingret löpa längs med bokryggarna och det är som om en följespot hänger över axeln och blixtbelyser de minnen som varje enskilt verk frambringar. Läsminnen, synminnen, hörselminnen.

Där står Vita tänder. Jag slår upp den, men istället för att mötas av en väluppfostrad hälsning som ”Thanks for a great evening” följer en halvsida av uppläxning signerad Zadie Smith: Varför bär jag dessa kläder, varför dessa glasögon? Jag är väl ingen förläggare, men jag klär mig som en sådan. Man bör klart och tydligt signalera vem man är med sin klädsel. Vad skulle hända om jag (Zadie S.) klädde mig som en herde? Kaos skulle utbryta etc etc.

Fingret löper vidare och plötsligt ljuder sång från båda sidor om Atlanten från hyllan: en vacker brittsommarkväll anlände Donna Tartt med Den lille vännen under armen (ett havererat romanprojekt med lysande partier) och mitt i samtalet släppte hon fram sin fulla sydstatsdialekt och sjöng rakt ut i Hörsalens stora rymd. Däremot, när Nuala O´Faolain från Dublin sjöng sånger från sitt hemland var det som om hon berättade dessa vemodiga historier för sig själv, inåtvänt och skört. Några få år senare var hon borta, men hennes självbiografi Är du nån? bör aldrig tillåtas att försvinna runt hörnet.

Och så då han, längst ner i hörnet – Miguel Syjuco. Född på Filippinerna och en av dessa återkommande debutanter som förbluffar läsaren med sin stilistiska briljans och idérikedom. Jag inledde programmet med att bokstavligen skaka fram den drink han beskrivit i ”Ilustrado”, en ”Swinging Balzac”. Han läppjade på den och erkände att det var första gången han smakat detta fantasifoster. Den var s t a r k.

Men när jag vänder mig om och konfronteras med det egna, högst privata biblioteket tar ett större allvar vid. Här är jag. Ja, där är vi – vi komplicerade, sammansatta varelser, som söker efter mening och sammanhang, visst kan den rena eskapismen glimra till här och var i boksamlingen, men för undertecknad har litteraturen alltid varit en väg mot ett större vetande, en intuitiv spaning efter något jag väljer att inte formulera här och nu.

”Litteraturen är mitt knark!”, utbrast en bibliotekariekollega en gång. Må så vara, men jag lutar mig hellre mot följande insiktsfullhet från en student i Lund, som ställdes inför frågan om varför hen läste:

”Litteraturen kan lära oss vad människan också kan vara”