Hemma!

STRÖMSTAD Efter 17 år som pendlare mellan sitt arbete på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg och familjen på Resö, återvänder nu Gunilla Sandin till Bohuslän. Den 1 oktober började hon sitt nya liv som bibliotekschef i Strömstad.

FAKTA

Namn: Gunilla Sandin unilla Sandin
Ålder: Född 1956
Familj: Man, hund, katt, en syster och systerdöttrar.
Bor: Resö
Intressen: Antikt och kuriosa.
– Jag springer på alla auktioner som finns.
Det visste du inte om Gunilla: För att hålla kontakten med biblioteksvärlden har hon de senaste åren då och då vikarierat i lånedisken på Tanums bibliotek. Hon är sedan några år tillbaka också som Boktant i lokalradiokanalen Prime. Hon är lektör på några förlag, har suttit i Augustjuryn två gånger och hon spelar på V 75.
– Vi är några stycken som väntar på den stora vinsten. Jag är ingen expert men jag tycker det är urroligt.
Just nu på nattduksbordet: Hatties liv av Ayana Mathis och Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma.
– Den är bra! Den ska jag bokprata om ikväll på biblioteket. Sedan ligger det alltid en hög och väntar, för det är ju livsfarligt att jobba här…

”Ta bilen” uppmanar Gunilla mig när jag ringer och bokar tid för intervju. Och jag förstår varför när jag tar en titt på restiderna med buss eller tåg mellan Göteborg och Strömstad. Med bil tar de cirka 18 milen knappt två timmar, med kollektivtrafikalternativen dryga tre. Medan jag rattar mig upp mot Strömstad funderar jag på Gunilla som åkt sträckan flera gånger i veckan i 17 år och hur hon stått ut.

– Jag känner idag att det slet och jag njuter fortfarande varje dag av att slippa, säger hon när hon tar emot mig på sin nya arbetsplats mitt i Strömstad. När jag var mitt uppe i det tänkte jag inte så mycket på det, men nu undrar jag ju, säger hon menande medan hon dukar fram kaffe och frallor vid skinngruppen vid det stora fönstret på biblioteket.

– Jag är 57 år så det känns rätt schysst att komma tillbaks till ursprunget. Jag är en hemmakatt och cirklarna sluts.

Nya ögon

Biblioteket i Strömstad ser inte mycket ut för världen utifrån gatan, det skulle lätt kunna förväxlas med ett ordinärt hyreshus i rött tegel. Men innanför dörren möts besökaren av ett rymligt och öppet bibliotek med stora fönster och varma färger.

– Säg det till personalen, uppmanar Gunilla när jag förvånat kommenterar min känsla. Det är lätt att bli hemmablind.

Det har gått fem veckor sedan Gunilla Sandin började som bibliotekschef och hon har garanterat inte hunnit bli hemmablind. I stället försöker hon sakta landa i sin nya roll och ta tillvara på sina första intryck.

– När man kommer som ny har man ju med sig mycket erfarenhet och ser med andra ögon. Som till exempel att det inte finns några skyltar till biblioteket ute i staden. Strömstad är ju trots allt en turiststad som mer än fördubblar sin befolkning under sommaren. Men skyltarna är på gång. Och jag ska äta lunch med turistchefen idag och se till att biblioteket kommer med i broschyrer och kartor över Strömstad.

Gunilla berömmer sin nya arbetsplats för det stora bokbeståndet och en bra programverksamhet. Mycket känner hon igen från sin egen tid som bibliotekarie, mycket är nytt och det försöker hon lära sig. Och hon har många idéer att förverkliga.

– Det finns så mycket lokala aktiviteter som jag vill ta tag i och samarbeta med. Till exempel antikvitetsaffären längre ner på gatan, eller kyrkan som har en stor lokal som behöver fyllas. Att överhuvudtaget söka samarbete med näringslivet kan ge lite oväntade, spännande möten och jag vet att Strömstadsborna går man ur huse när det gäller deras egen historia. Och sedan är det här med meröppet ett spännande spår, ler hon utan att vilja avslöja mer.

Kärlek

Sedan 17 år tillbaka bor Gunilla med sin man i sitt renoverade sommarhus på Resö. Hon har återvänt hem till Bohuslän där hennes släkt och barndoms somrar finns. Flytten var nödvändig säger hon, trots att den under lång tid inneburit mycket resor för hennes del.

– Mamma som är från Strömstad hade varit glad att jag är tillbaka här och på Resö där jag faktiskt varit jämt, skrattar hon och berättar om ståhejet när familjen varje sommar skulle åka till landet. Det planerades i veckor och bilfärden var förskräckligt lång. Tänk om jag då vetat att jag senare i livet skulle åka fram och tillbaka flera gånger i veckan, ler hon.

Gunilla växte upp i Borås och kärleken till bibliotek tillskriver hon helt och fullt en filialföreståndare i stadsdelen Göta. En bibliotekarie som hade vett att se de läshungriga barnen, lät dem läsa vuxenböcker och behandlade dem med respekt. När Gunilla under gymnasieåren extrajobbade på bokbussen träffades de igen, då som kollegor.

– Då var jag stolt, minns hon.

Efter några år utomlands och med en sekreterarutbildning i bagaget, återvänder Gunilla till Borås och jobbar några år som vikarie på biblioteken i Borås.

– Jag vågar påstå att jag har jobbat inom varenda biblioteksverksamhet som finns. Det fanns ju jobb på den tiden konstaterar hon. Men efter några år sökte jag till bhs, kom in och tog min examen 1982.

Strax efter sin examen fick Gunilla jobb på Särlaskolan i Borås. En grundskola som då var före sin tid och först i landet med att anställa fackutbildade bibliotekarier.

– Jag var först i en grupp som så småningom blev sju, och vi var ju föregångare och det var ganska experimentellt. Men det var det drömscenario alla eftersträvar idag och biblioteket var verkligen hjärtat i undervisningen där alla i lärarlaget samarbetade. Vi byggde verkligen upp något och det var en kul tid.

När Gunilla möter mannen i sitt liv, gifter sig och flyttar till Göteborg, börjar en period av pendling som hon rätt snart tröttnar på. Hon tar mod till sig och skriver ett brev till Bertil Falck som då startat Bokmässan.

– Ett halvår senare ringer telefonen, det är Bertil Falck som säger; Du kan komma hit! Jag blev ju jättenervös, men efter en halvtimmes samtal var jag anställd.

Minnen

Till en början fick Gunilla hjälpa till med allt möjligt, från att stå i bokmässans egen monter under mässdagarna, till att vara med att bygga upp Bokklubben Norden. Så småningom blev det mer och mer seminarie- och programverksamhet och 1995 blev hon programchef.

– Vi var en redaktion så mitt ansvar var att leda och fördela och att ha kontakt med våra samarbetspartner vilka de flesta var förlag världen över. Och eftersom vi besökte de flesta fick vi en överblick och en bredd som är rätt unik.

Att planera och organisera seminarieprogrammet var Gunillas baby säger hon och berättar att bland de cirka 800 förslag de fick in varje år kunde se vilka trender som var aktuella och fick en bra bild över branschen.

– Det var jätteroligt och jätteintressant, men hektiskt. Vi började pussla med programmet i mitten av februari, lämnade det till tryck i början av maj för att kunna presentera det i slutet av maj. Det måste vara färdigt innan sommaren så att lärarna har tid att planera.

Gunilla tar en tugga på sin ostfralla som hittills legat bortglömd på bordet och tittar drömmande ut genom fönstret.

– Den första mässan 1985 när Isaac Singer var där, det var helt magiskt. När han fick klart för sig att publiken bestod av bibliotekarier slängde han sitt manus och höll ett brandtal direkt från hjärtat. Desmond Tutu var en annan som fullständigt erövrade rummet, världen, oss…..Det har varit många sådana halleluja moments under åren….Och tänk på alla de här människorna som kommer till bokmässan för en enda sak, för att de älskar litteratur. Det är häftigt.

– Men jag hoppas att biblioteken hittar sin roll på mässan igen, säger hon och lägger tillbaka frallan på bordet. Det jobbas på att lyfta E-hallen och Bok- och berättarscenen som var nu i år fungerade väldigt bra, så jag hoppas att den satsningen fortsätter. För bibliotekspersonal behöver en mötesplats där de kan fylla på, bli inspirerade och taggade och tycka det är roligt igen.

Cirkeln sluts

Sedan några veckor tillbaka njuter Gunilla av att vara tillbaka i biblioteksmiljön och av att slippa pendla längre än fyra mil om dagen. Hon säger att hon inte hunnit sakna arbetet på bokmässan än. Det enda hon tänker tillbaka på med lite irritation är att hon inte tog mer tillvara på pendlingstiden under alla år.

– Jag hade ju kunnat utbilda mig, skämtar hon. Men nu slipper jag pendla och den här tjänsten som bibliotekschef i Strömstad har jag sneglat på ganska länge. Jag är ju bibliotekarie i hjärtat så på något sätt sluts även den cirkeln.

– Trots att jag rest mycket i jobbet och pendlat fram och tillbaka, så är jag en hemmakatt och fantastiskt glad när jag får komma hem till Resö. Men jag har aldrig varit i New York och den resan ska jag realisera. Det är ju inte så svårt.