UMEÅ År 1999 publicerades den första barnboken i Sverige där huvudpersonens föräldrar var homosexuella. I takt med större medvetenhet kring genusfrågor växer antalet förlag som ger ut barnlitteratur med uttalat normkritiskt perspektiv. Maria Jönsson är universitetslektor i litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur vid Umeå universitet. Hennes arbete har ofta haft ett genusteoretiskt tema och därför ringde Framsidan upp henne för att fråga om normkritisk barnlitteratur.
Maria Jönsson, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.
Vad är normkritisk barnlitteratur?
– Det är barnlitteratur som är uppmärksam på normer och som ifrågasätter antagande kring genus, sexualitet, etnicitet eller funktionsnedsättning.
Hur vill du beskriva begreppet normkritik?
– Oavsett om man är pedagog, författare eller jobbar på förlag tror jag att man vill synliggöra normen i stället för att göra det avvikande till ett problem. Och så är det att man är kritisk mot toleranspedagogik, alltså när man har inställningen att man ska inkludera och vara tolerant mot det avvikande snarare än att granska majoritetskulturen och den osynliga normen. Jag ser det tydligt när jag tittar på de förlag som ger ut normkritisk barnlitteratur. De verkar vilja synliggöra, problematisera och ifrågasätta en sorts osynlig norm. En norm där alla barn är vita, alla föräldrar heterosexuella etcetera.
Hur kan en sådan bok se ut?
– Ett exempel på en bok som utger sig för att vara normkritisk är ”Prinsessan Kristalla” från Sagolikt förlag som egentligen är den gamla sagan om en prinsessa som gifter sig med en man av folket. Men i den här sagan är det en kvinna prinsessan väljer att gifta sig med i stället. Här har man alltså synliggjort normen genom att plocka in nya karaktärer i den gamla berättelsen. Ett annat lite mer sofistikerat exempel är boken om Vilma och Loppan från OLIKA förlag där man låter en av karaktärerna sitta i rullstol utan att göra någon sak av det och utan att det är just funktionsnedsättningen som utgör temat för berättelsen. Men egentligen handlar båda böckerna om det fantastiska med att bli kär. Just detta ”att bli kär” är ett centralt tema i många av dessa böcker, att förmedla vikten av detta tycks vara ett överordnat mål. Frågan är då hur långt man kommer genom att byta ut exempelvis genus på karaktärerna i en berättelse om kärlek som i sig själv är väldigt stereotyp. Man ifrågasätter vissa saker men man talar också väldigt tydligt om att livets mening är att bli kär.
– Jag tycker att de här förlagen har rätt i sin kritik på många sätt, men jag tycker inte alltid att deras lösning är så himla spännande och jag tycker inte heller att traditionella barnböcker med nödvändighet är särskilt stereotypa.
Ökar utgivningen av normkritiska barnböcker?
– Ja, eftersom det finns en efterfrågan från en bred, medveten föräldragrupp och en idé om att det saknas barnböcker med uttalat normkritiskt perspektiv. Att det behövs något nytt. Och man kan också se att de mer etablerade förlagens utgivning påverkas och att antalet böcker där normkritiken är mer integrerad ökar. Ett exempel på en författare som arbetar normkritiskt utan att för den skull lanseras som sådan är Pija Lindenbaum, vars böcker speglar en mångfald identiteter. Samtidigt är det själva berättelsen och temat som är drivande i hennes böcker. ”Gittan och gråvargarna” till exempel handlar snarare om att vara blyg och ändå våga än om vilka kategorier av människor som gestaltas.
Author Description
