Tantsnusk, populärfeminism och kvalitetslitteratur

GÖTEBORG Kvinnor läser och de läser mycket. Men litteraturhistorien och litteraturkritiken uttrycker sig ofta föraktfullt om den litteratur kvinnor läser, framförallt romantiklitteraturen som tagit sig olika skepnad genom åren.

Vi var många som läste Jackie Collins under 1980-talet, men det var aldrig något vi pratade om för det var tantsnusk och dålig litteratur. Samma erfarenhet gjorde vi när vi under tidigt 2000-tal läste chicklitt. Att kvinnors val av litteratur framkallar sådana rysningar hos litteraturkritiker är inget nytt. Redan under 1800-talet diskuterades det hur farlig romanen var för kvinnan och det ultimata exemplet är när Gustave Flaubert låter Madam Bovary dö av sitt romanläsande.

– Väldigt många säger att kvinnor är lurade, att de läser onyttig litteratur för att de inte förstår sitt eget bästa, säger Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning på Göteborgs universitet.

– Men man måste ju fundera på varför kvinnor vill läsa det de läser. Och, tillägger hon, de som bedömer litteraturen har länge bara varit män. Både inom litteraturhistorien och inom litteraturkritiken.

Bild på Lisbeth Larsson

Provocerande Lisbeth Larsson menar att den sociala betydelsen av kvinnlig läsning är underskattad.  – Som feminist kan man ju inte döma ut allt som kvinnor läser, men att jag ville undersöka detta provocerade många och det beror på att vi är så inskolade på vad som är hög och låg litteratur. Foto: Helén Andersson

Rätt och fel

Lisbeth Larsson väckte stor uppmärksamhet när hon 1989 disputerade med avhandlingen ”En annan historia. Kvinnors läsning och svensk veckopresshistoria”, en avhandling som utmanade den gängse synen på kvinnors läsning av romantiklitteratur.

– Jag var intresserad av varför allt som kvinnor läste värderades så lågt, varför de alltid läste ”fel” litteratur. Kanske var det för att jag själv kom från en obildad miljö där jag läste allt som kom i min väg, litteratur som jag när jag kom till universitetet förstod var fullkomligt omöjligt att tala om, att det fanns en värdekod som sade att nästan allt som kvinnor gillade var dåligt och att kvinnor var dåliga läsare.

Kritiken av kvinnors sätt att läsa som Lisbeth Larsson talar om har burit hela bokmarknaden sedan 1800-talet. Under 1900-talet tog den sig uttryck i kritik mot veckotidningar och de damtidningar som växte sig starka under 20- och 30-talet. Det talades föraktfullt om ”det kolorerade träsket” och den kvinnliga läsningen dömdes ut av kultureliten. På 50-talet var det succéromaner som attackerades, kärleksromaner som utspelade sig i nutida miljö och gick som följetong i veckotidningar. Men den största attacken kom under 80-talet mot det som kallades tantsnusk med Jackie Collins i spetsen, hit hör också Grottbjörnens folk och till viss del Harlequinförlagets olika serier.

– Tantsnuskangreppet var helt häpnadsväckande aggressivt och kvinnoföraktande, säger Lisbeth Larsson som tycker att 2000-talets angrepp på chicklitten trots allt varit något mildare, vilket hon inte tror beror på att det blivit fler kvinnliga recensenter, utan helt enkelt på att bokmarknaden, och därmed diskussionen, har ändrats.

– Titta bara på den senaste litteraturutredningen där det inte står ett ord om kvalitetslitteratur. Jämför det med litteraturutredningen som gjordes på 70-talet som till stor del handlade om skräcken för den dåliga litteraturen och om hur man skulle hitta åtgärder som skulle få folk att läsa rätt litteratur. Nu har gränsen mellan högt och lågt liksom suddats ut.

Historiskt sätt har litteraturen använts för att uppfostra människor i allt från katekesen till folkskolans läsebok. Lisbeth Larsson menar att det egentligen fortfarande handlar om samma diskussion utan att vi egentligen någonsin har diskuterat vad det är vi uppfostrar till.

– Vad är det vi vill ge människor när vi är så angelägna om att de ska läsa en viss sorts litteratur och inte en annan, frågar hon sig och tycker att det kanske är det vi ska undersöka i stället.

Ohälsosam litteratur

Att beskriva dålig litteratur som sådan som handlar om snusk, och bra litteratur som sådan som handlar om god moral, tycker Lisbeth Larsson är att göra det för enkelt.

– Den ”låga” litteraturen har ofta mycket högre moral än den ”höga” litteraturen, så det är en komplicerad diskussion, säger hon och menar att skillnaden oftare läggs på en estetisk nivå där man säger att bra litteratur är sådan som innehåller till exempel mycket metaforer eller sådant som får läsaren att stanna upp och reflektera. Medan dålig litteratur är sådan som man slafsar i sig och ofta liknas vid att det är som att äta onyttig mat och bli fet och ohälsosam och att det inte är intellektuellt utvecklande.

– Men den litteratur som är mest föraktad, den som kvinnor läser mest, handlar mycket om relationer och om att det högsta värdet i livet är att vara tillsammans med andra och att agera för andra. En livshållning som de flesta kvinnor står för och känner sig stärkta i och som jag tror kan vara väldigt nyttig, säger hon och förklarar att hon menar att värderingen av den litteratur kvinnor läser speglar det samhälle vi lever i och att anledningen till att man föraktar kvinnors litteratur är att vi lever i ett kvinnoföraktande samhälle.

En stor skillnad sedan Lisbeth Larsson skrev sin avhandling är att webben har gjort läsarna synligare på ett helt annat sätt. Till exempel vimlar det av läsarbloggar på webben och detta bevisar, anser Lisbeth Larsson, att det inte är någon kris i kvinnors läsande och att det tydligt syns att kvinnor läser allt, både högt och lågt.

– Diskussionen som pågått sedan 1800-talet om kvinnors val av litteratur och bra och dålig litteratur har förlorat intresse och jag tycker att det här föraktet mot kvinnors läsning håller på att tunnas ut. Men fortfarande är det män som syns mest på kultursidorna vilket blir tydligt vid en jämförelse där samma bok kan beskrivas med helt olika värden i en läsarblogg eller på kultursidorna. Och man kan ju alltid fråga sig vem som mäter kvalitet, för om man uttalar sig om kvalitet uttalar man sig nästan alltid utifrån sina egna utgångspunkter och om någon annan. Så det tycker jag man ska komma ihåg att när man värderar litteratur gör man det nästan alltid åt någon annan.

Populärfeminism

Trots att samhället utvecklas är utvecklingen i litteraturen ganska liten. Här kämpar kvinnor fortfarande med samma problem för att få ett värdigt liv med en anständig man. Samtidigt kan kvinnoporträtten i den här typen av litteratur, som chicklitt till exempel, vara väldigt starka och drivande.

– Mycket av den här litteraturen är en slags populärfeminism och det är den litteratur kvinnor läser. Medan kvinnor i den fina litteraturen ofta skildras som väldigt mycket mer utsatta, och det kan man ju säga är en mer realistisk skildring, säger Lisbeth Larsson.

Att den så kallade dåliga kvinnolitteraturen till så stor del handlar om att man ska ta hand om varandra, tycker Lisbeth Larsson är tilltalande och hon önskar att det var fler män som läste chicklitt.

– Det talar vi inte om, men mycket av den litteratur män läser är människoföraktande och odemokratisk. Däremot har mäns ”låga” litteratur brett ut sig och många kvinnor ser på porr och är införstådda med mannens syn på kärlek och sex.

Vad man däremot har talat om i hundra år och fortfarande inte hittat något svar på, är vad vi gör med litteraturen. Lisbeth Larsson tycker att man ska ha respekt för läsaren och se att den som investerar många timmar i att läsa en bok faktiskt gör något.

– Jag tycker man ska flytta fokus. Det är vad jag gör med texten som läsare som är det viktiga.

 

 

Author Description

Helen Andersson

Helén Andersson, Journalist
helen.andersson@noll27.se
0702 153616

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se