Frivilliga krafter driver byns bibliotek

Tillgänglighet Att ta sig landvägen till Barra Grande, som ligger långt ut på halvön Maraú, kan vara en strävsam färd i sig. De fem sista milen består av röd jordväg. Väderleken avgör i vilket skick väglaget är. Foto: Cia Hemming

BARRA GRANDE Solen har tagit sikte på horisonten när Daniele Soares dos Santos låser upp dörren till det blå huset. Ytterväggarna leker kurragömma med kvällsljuset, gömmer sig i skymningen. Väl inne studsar ljuset från nakna glödlampor mjukt mot gulmålade väggar. Ett varmt sken sprider sig.

Omkring tretusen donerade volymer trängs på bokhyllor av trä. Intill hyllan med barnböcker finns en läshörna med bord och bänk. Väggen invid blottar ett rustikt tegel och några inmurade gröna flaskor. Fem kvällar i veckan finns hon här; den relativt nyanställda bibliotekarien. Först sköter hon några rutinmässiga uppgifter, sedan sätter hon sig vid utlåningsdisken för att betjäna både bybor och turister.

Det blå biblioteket finns i Barra Grande, en liten by i den nordligaste delen av halvön Maraú i Bahia, Brasilien. Härifrån är det 18 nordliga mil till Salvador de Bahia och 12 sydliga till Ilheus. Och att ta sig till byn landvägen är en strävsam färd, för när asfalten tar slut är det fem mil kvar. Vägen blir bred och röd, gropig och dammig och vid regn förvandlas den till svårmanövrerad lera. Därför kommer de flesta turister till Barra Grande med motorbåt från grannstaden Camamu, medan de riktigt rika och famösa – Maraú har blivit ett populärt tillhåll för politiker, kändisar och tv-personligheter – väljer helikopter eller privatplan.

Inverkan och medverkan

Uppemot sju tusen personer bor i Barra Grande och livet levs lagom lugnt. De flesta är kvarlevor från den tid då slaveri var vardag och har uppenbarligen sina forna rötter i Afrika. Sedan ett par decennier tillbaka finns även ett nyare slag av inflyttning och grovt generaliserat rör det sig om två läger; de lokala som bor i enkla asketiska hus och så de nyinflyttade, ofta komna från stora städer i södra Brasilien.

De senare bygger ofta fina och flådiga hus vid havet, anställer folk från orten för att ta hand om hus och hem. När nyinflyttningen tog fart var det också många av de lokala som sålde sina små jordlotter för att sedan ta anställning hos nybyggarna. Det är ingen ovanlighet att de nyinflyttade har en restaurang eller en pousada – ett värdshus – där de drar in gott med realer under högsäsong. För under sommarmånaderna – som infaller under Skandinaviens vintermånader – flerdubblas antalet boende och vid jul, nyår och karneval är det tjockt med turister.

Trots att byn sedan millennieskiftet vuxit så det knakat är den ännu relativt liten och pittoresk. Här finns varken post eller bank och att få tag i en dagstidning är inte att tänka på. Under det stora mangoträdet mitt i byn har det installerats bänkar så att folk kan bli en del av kvällsatmosfären utan att behöva konsumera på restaurang. Flera kvällar i veckan hörs entoniga rytmer, klapp och sång från Associação Aquerês lilla kulturhus. Capoeira är ett starkt inslag i bahiansk kultur, så även i Barra Grande. Och vägg i vägg med capoeirasalen ligger biblioteket.

Gåvor och donationer

Associação Aquerê är en sport- och kulturförening som startades av frivilliga krafter för nio år sedan. Till en början fokuserades det främst på capoeira, men snart föddes även idén om ett eget bibliotek. Eunice de Piero, Joel Luki Gedanken och Shaiane Paniago är tre av sju aktiva volontärssjälar som idag driver föreningen. Det är bara Daniele – bibliotekarien – som är anställd och lyfter lön.

Finanserna cirkulerar blygsamt. Mestadels tack vare föreningars och privatpersoners goda vilja, donationer och så en månatlig basar där de säljer kläder och saker de fått. Allt som finns i biblioteket, från hyllor, fläktar och kuddar till alla böcker och tidningar, har donerats av de som bor i byn och av turister. Även lokalen är gratis, eftersom kommunen låter den stå till föreningens förfogande och inte uppbär någon hyra. Men här finns alltid något som behöver fixas och förbättras, påpekar Eunice och berättar hur nästa projekt borde bli att öppna upp ett inbyggt fönster så att biblioteket får bättre luftcirkulation.

Enligt Joel är finansieringen det mest komplicerade. Uppskattningsvis 500 brasilianska realer – 1500 svenska kronor – är vad som behövs i månaden för att biblioteket ska hållas igång. Att kunna investera och köpa saker förblir en ofullbordad önskan.

Begränsad verksamhet

Shaiane Paniago, som är sekreterare i Associação Aquerê, menar att föreningen ännu inte funnit sin identitet. Hon ser stor problematik i att verksamheten stannar av under turistsäsongen. Under de tre, fyra månader som högsäsongen pågår jobbar de flesta så mycket de orkar och hinner för att kunna dra in huvuddelen av sin årsinkomst, medan de som inte jobbar ofta reser bort. Det finns helt enkelt inte tid över för föreningen och dess aktiviteter.

Ett annat problematiskt faktum är att föreningens frivilliga ofta byts ut och har olika prioriteringar på vilken verksamhet som ska lyftas fram. Att arrangera saker som alla i Barra Grande kan känna sig delaktiga i är en utmaning i sig, konstaterar Eunice. Ifjol gjorde föreningen ett försök att bjuda in byborna till biblioteket, men få kände sig manade.

Shaiane tycker sig dock ha märkt av en positiv ändring sedan Daniele började jobba på biblioteket. Att en lokal tjej sitter vid utlåningsdisken sänker tröskeln och fler bahianer har börjat söka sig till bokhyllorna. Det går inte att blunda för klasskillnaderna i Brasilien. Här finns en tydlig segregation folk och socioekonomiska grupper emellan och det är uppenbart att självkänslan hos slaveriets ättlingar kunde vara större. Känslan av mindervärde mindre.

Låg läskunnighet

I Barra Grande finns två kommunala skolor som tillsammans rymmer omkring tusen elever på upp till 14 år. Undervisningen går i treskift med lektioner förmiddag, eftermiddag eller kväll. Gymnasieskolan som är statlig rymmer 160 elever och så finns det cirka 120 elever mellan 7 och 10 år inskrivna vid byns Waldorfskola. Enligt Eunice slutar en stor del av barnen skolan redan vid 11 års ålder och många har stora lässvårigheter – en verklighet att ta i beaktande.

Hon berättar med glädje i rösten om Liuda, en ung kvinna på några och trettio, som övervann sin blyghet och som började med att läsa barnböcker. Snart avancerade hon till ungdomsböcker och med tiden har hon övergått till att läsa poesi. Och poesi visar sig vara populärt här, liksom böcker om självhjälp. Det kan Daniele intyga. Men visst lånar hon också ut en hel del romaner, medan turisterna vill ha guideböcker.

Investera och registrera

Att Associação Aquerê en dag ska kunna förverkliga egna projekt, köpa datorer och satsa mer på både barn och äldre är något Shaiane sätter högt på önskelistan. Det enda projekt de försökt driva var att läsa för barn en stund innan capoeiraträningen började i lokalen intill, men barnen var ofta uppspelta och exalterade då de skulle på capoeira och hade svårt att koncentrera sig. Och när högsäsongen tog vid tog högläsningen slut.

Kanske är det den egentliga utmaningen för Associação Aquerê och dess eldsjälar; att det inte finns någon kontinuitet. Efter varje högsäsong blir det omstart och nu i september kommer bokslutet för fjolåret att göras samtidigt som en ny direktion väljs. Därefter planerar de samla ihop de papper och dokument som behövs för att äntligen kunna registrera sig vid något av de federala ministerier som jobbar för kultur, utbildning och idrott.

Efter godkänd registrering kan mycket komma att ändras, främst gällande finanserna. I nuläget får de inga som helst bidrag från vare sig kommun, stat eller fonder, men som registrerad förening vid exempelvis kulturministeriet kan de tilldelas statliga medel för att bedriva konstnärliga och kulturella aktiviteter. Privata företag kan också få skatteavdrag när de donerar pengar eller går in som sponsor åt en registrerad förening som bevisligen inte drivs med lukrativa förtecken.

Det vore intressant, avslutar Shaiane, ifall någon kunde donera mer av sin tid och av sin arbetskraft. Det skulle säkert tillföra mer aktivitet i föreningen.

Text: Cia Hemming