Profilen – Vikarierande pensionär

HÖLLVIKEN Efter 40 år som bibliotekarie och 12 år som chef för Internationella biblioteket, kan Larry Lempert nu titulera sig pensionär. Han säger att han inte ångrat sitt yrkesval en enda dag, men att han tycker det ska bli skönt att inte jobba. Han måste bara inse att han har rätt att inte göra något alls.

Fakta

Namn: Lawrence ”Larry” Lempert

Ålder: 67 år, född den 5 juli 1947

Familj: Fru och barn och barnbarn

Bor: Hyreslägenhet på Gärdet i Stockholm

Intresse: Naturen, segling och att resa och se världen. Och så böcker, historier från världen.

Vad ligger på ditt nattduksbord just nu: The dogs and the wolfs av Irène Némirovsy. En väldigt bra bok med ett fantastiskt språk. Och igår lämnade jag tillbaka Mario Vargas Llosas senaste bok Den blygsamme hjälten. Och så alla barnböcker förstås, men där nämner jag aldrig någon titel för då tror alla att det är en möjlig vinnare till Almapriset.

Det här visste vi inte om Larry Lempert: Jag är väldigt duktig på att sy. Jag sydde alltid kläder till barnen när de var små. Och jag syr fortfarande Kalikåhundar till alla nya barn som föds inom familjen. Lilla Inez fick en för tre månader sedan. Och så älskar jag att laga mat. Jag verkligen njuter och kan hålla på hur länge som helst bara jag har tid.

Det kommer jag att sakna mest som pensionär: Arbetsgemenskap.

– Men jag tänker inte sluta helt, skrattar han och avslöjar att han tänker anmäla sig till vikariepoolen och hoppas få jobba som barnbibliotekarie en eller två dagar i veckan de månader om året han inte kommer att tillbringa tillsammans med sin fru i Argentina eller är upptagen med sitt engagemang i Alma-juryn.

– Jag ska försöka få balans i min vardag och hitta rutiner. Jag har köpt kort till Friskis & Svettis och jag tänker fortsätta med mina dagliga morgonpromenader. Men jag får byta runda, jag kan ju inte gå till Internationella biblioteket och vinka och gå hem igen. Det blir patetiskt, konstaterar han.

Skånepåg

Det är en het dag i juli och jag sitter med Larry Lempert under ett parasoll med vattenmelon och vatten inom räckhåll. Jag har bjudit hem Larry till min trädgård i södra Skåne för att prata om hans liv och om hur det känns att bli pensionär. Att vi träffas i min trädgård i Skåne beror på att vi av en slump upptäckte att Larrys kusin bor i kvarteret bredvid och att Larry ofta är där på besök.

– Hade jag inte haft barnbarn och vänner i Stockholm hade jag nog flyttat till Skåne, säger han och tar en bit melon. Jag känner att jag tycker väldigt mycket om att vara här. Det finns en närhet, ett igenkännande som kommer med åren.

Igenkännande är kanske inte så konstigt eftersom Larry faktiskt är född och uppvuxen en större del av sin ungdom i Malmö där han cyklade runt på gatorna.

– Det mest spännande var när vi cyklade till gatan där Anita Ekberg hade bott och hoppades att hon skulle hälsa på sin mamma, minns han leende. Vi hade svimmat om vi sett henne!

Larry Lempert berättar att han kom till Sverige och Malmö när han var åtta år gammal, men att han och hans pappa också är de enda i familjen som är födda här.

– Farmor och farfar kom från Bessarabien, nuvarande Moldavien, till Sverige och Malmö runt förra sekelskiftet, säger han och försöker reda ut alla släktband när jag undrar hur det hänger ihop med att han var åtta när han kom hit. Pappa föddes i Malmö men flyttade till USA när Danmark ockuperades under kriget. Där träffade han min mamma vars föräldrar i sin tur var från Polen och Irland. År 1947 åkte familjen, som nu hade utökats med två barn, till Sverige och Malmö på ett besök som blev längre än planerat eftersom jag föddes under vistelsen. Familjen återvände emellertid till USA för att åtta år senare än en gång resa till Sverige och till Malmö. Den här gången för att stanna.

Bild på Larry Lempert

Böcker på alla språk Larry Lemperts vision om ett bra bibliotek är ett bibliotek där man hittar böcker på alla språk. Foto: Helén Andersson

Släktskap

När familjen Lempert 1955 anlände till Sverige och Malmö kunde varken Larry, hans mamma eller syskon ett ord svenska. Barnen lärde sig språket snabbt, men i hemmet dominerade engelska.

– Både mamma själv och vi barn skämdes för att hon inte pratade riktig svenska, berättar Larry som så här i efterhand tror att det har spelat roll för hans förståelse för mångspråkighet.

– Jag mins hur jag släpade på min lilla väska när jag fick följa med mamma till Köpenhamn där The American library fanns för att låna böcker. Så jag vet vad det betyder att möta böcker på sitt eget språk och det har nog betytt en hel del i mitt arbete med att försöka förse människor i Sverige med böcker på deras språk, funderar han och drar paralleller till sin senaste arbetsplats på Internationella biblioteket där drygt sextio procent av de anställda kommit till Sverige av olika anledningar som flykt, kärlek eller med sina föräldrar.

– Jag hamnade precis rätt när jag började mitt arbete där 2003. Jag kom till ett ställe med människor från hela världen, ett bibliotek som mycket medvetet byggts upp mer på språkkompetens än på utbildning. Och jag tyckte om att hamna mitt i detta där man också hade byggt upp något med en tanke på att förse människor i Sverige med böcker på deras eget språk. För mig var, och är, det självklart att se mångspråkigheten som något självklart och utifrån egen erfarenhet tyckte jag att jag kommit hem.

Hela världen

Men vägen till bibliotekarieyrket och Internationella biblioteket har inte varit spikrak och självklar för Larry. En kort period i tonåren var han till sjöss och lite senare hade han en dröm om att resa till Latinamerika.

– Det var 1968 och jag ville rädda världen. Eller i alla fall Latinamerika, ler han och funderar på om hans längtan ut i världen hängde ihop med att han på den tiden aldrig riktigt kände sig hemma i Sverige.

Av olika anledningar kom han aldrig iväg till Latinamerika, utan började istället läsa socialantropologi i Göteborg. Studierna ledde till en forskarutbildning och så småningom en resa till Etiopien. Men innan han åkte sökte han in till bibliotekshögskolan i Borås.

– Det var en studiekamrat som själv hade sökt och som tipsade mig. Jag visste ju inte riktigt vad det var, men jag trivdes i biblioteksmiljöer och han övertalade mig genom att säga att det säkert var ett bra jobb, skrattar han.

Larry kom in på utbildningen och avbröt sin resa i Etiopien för att börja på den då nystartade Bibliotekshögskolan i Borås.

– Jag var 25 år och många av mina studiekamrater var äldre och ville verkligen bli bibliotekarier, säger Larry och minns tiden på Bibliotekshögskolan som väldigt expansiv där eleverna ifrågasatte allt, men samtidigt var öppna för vad biblioteken kunde vara.

– För mig är bibliotek en självklar plats som representerar hela världens berättelser, och redan då, 1973-74 på Bibliotekshögskolan, fanns det oerhört mycket visioner där vi som blivande bibliotekarier ville se biblioteken som en plats med hela världen samlad, en lustfylld plats och inte bara ett tempel av kunskap.

Flakmoppe

Efter utbildningen hamnade Larry av en tillfällighet i Stockholm där han ganska snart fick ett vikariat som barnbibliotekarie i Bollmora. Ett vikariat som blev en anställning som varade i 15 år.

– Bollmora var på den tiden en ung kommun där det hände mycket och många sökte sig dit, berättar Larry och minns vilket inflytande och betydelse biblioteket hade i kommunen och hur han och fältassistenten Kjell Bergqvist åkte runt med en flakmoppe lastade med barnböcker.

– Man vågade sig på sådant då, ler han. Kanske tyckte vi att vi var mer betydelsefulla än vi egentligen var, men jag vill gärna ha den bilden. Och jag tror fortfarande att det är viktigt att biblioteket ska ägna sig mer åt kontakt med såväl skola som socialförvaltning, att det är en del av vår verksamhet. Jag tror på det.

Under sina 15 år i Bollmora hade Larry gått en ettårig allmänpraktisk medieutbildning på Dramatiska institutet, en utbildning han gärna ville använda i andra sammanhang än som barnbibliotekarie.

– Efter alla år på samma tjänst och med samma kollegor kändes det som om jag behövde något nytt. Jag brukade skoja och säga att det var lättare att jag slutade än alla andra, skrattar Larry och berättar att ett vikariat som barnbibliotekskonsulent i Stockholm fick honom från Bollmora.

Efter ett antal år som konsulent fick Larry anställning som projektledare för det nystartade läsprojektet Läsår Stockholm, ett projekt som varade i två år. Direkt därefter fick han erbjudande om att vikariera som chef på Internationella biblioteket.

– Jag hade aldrig haft en tanke på att bli chef på ett bibliotek, skrattar Larry. Jag tyckte jag hade det väldigt bra, att bara kunna glida runt. Samtidigt hade jag tänkt att om jag någon gång ville göra något annat så var det att jobba på Internationella biblioteket som öppnade i maj år 2000. Nu var det januari 2003 och jag var plötsligt chef där. Något jag varit fram tills nu, konstaterar han och dricker fundersamt av isvattnet.

– Jag har själv alltid haft väldigt tillåtande chefer, både i Bollmora och senare i Stockholm. Jag tror inte att jag själv varit lika tillåtande som chef, funderar han. Och när jag ser i backspegeln är det något jag skulle ha velat vara mer modig i. Jag har kanske inte varit den bästa av chefer och särskilt de senaste åren har varit tunga där jag inte haft tillräckligt med energi att ge många i personalen det utrymme de borde ha.

Prisad

Larry Lempert är nöjd med sitt beslut att gå i pension och han är fullständigt övertygad om att verksamheten på Internationella biblioteket kommer att fungera mycket bättre utan honom.

– Jag är så begränsad i mina tankar så nu kommer i alla fall inte jag att lägga någon hämsko. Det är en oerhört kompetent personal på Internationella biblioteket och jag förlitar mig fullständigt på att de kommer att göra ett fortsatt bra jobb.

Trots den blygsamma inställning till sin egen insats som chef, har både han själv och verksamheten på Internationella biblioteket prisats en hel del genom åren. Han var den förste som fick Rabén & Sjögrens Barnbibliotekariepris 1986, han fick Greta Renborgs pris 2012 och Internationella biblioteket blev Årets bibliotek 2011.

– Att vara med i Alma-juryn, det har också varit ett pris ska jag säga, påpekar han blygsamt om sina tolv år som ordförande i juryn. Där har jag sett berättelser från hela världen, fantastiska böcker, men som inte är tillgängliga för svenska barn. Min vision för framtiden är att man översätter och öppnar upp världens böcker för världens barn. Och nu när Barbro Lindgren fick priset hoppas jag att hon översätts till ännu fler språk så att andra barn i andra länder kan läsa henne.

– När jag kom till Sverige som åttaåring hade jag aldrig läst de svenska barnböckerna till exempel, de fanns inte för mig förrän jag började som barnbibliotekarie. Och vad det betyder har jag fått möjlighet att diskutera med andra inom Alma. Att se och lyfta det som finns, och peka på det som saknas.

Alma-priset har delats ut tolv gånger och egentligen får en jurymedlem bara sitta med i tolv år. Men eftersom det slumpar sig så att många slutar samtidigt, har Larry fått erbjudande om att fortsätta ett år till som stöd till den nya ordföranden Bodil Westin.

– Nu får jag kanske äntligen mer tid att läsa och inte bara ägna kvällar och helger åt det. På det sättet gör jag kanske ett bättre jobb, hoppas han.

Knyta ihop säcken

Den 31 juli är Larry Lemperts sista arbetsdag. Några dagar senare åker han och hans fru till USA för att hälsa på släkten. Väl hemma igen hoppas Larry få mer tid till att inte bara läsa, utan också att umgås med barnbarn och med vänner, jobba extra, bättra på sin spanska och få tillbringa mer tid i sin båt och ute i naturen. Men han har också tusentals bilder som väntar på att bli sorterade, något han tycker kanske hör ålderdomen till. För, erkänner han, han har insett att det finns ett slut, att inte finnas mer.

– Jag har aldrig riktigt reflekterat över det tidigare, och det kan kännas både sorgligt och skrämmande. Men ändå, det är bättre att bli gammal än att inte bli det. Jag måste bara förstå att saker tar längre tid. Men att upptäcka att man blir tjatig och omständlig skulle vara tråkigt, säger han med ett litet leende.

– Jag har haft ett fantastiskt priviligierat arbetsliv som barnbibliotekarie, bibliotekarie, chef på Internationella biblioteket och som ordförande i Alma-juryn, sammanfattar han. Men den roligaste grejen jag gjort var ändå som barnbibliotekarie i Bollmora där nyfikenhet och lust var en stor drivkraft, en drivkraft som följt mig hela mitt yrkesliv.

Author Description

Fredrik Svedemyr

Fredrik Svedemyr, Journalist
fredrik.svedemyr@noll27.se
0702-82 30 59

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se