Folkbildning i vår tid – kan man tala om det?

Några av mina starkaste intryck från Bok och bibliotek i år, handlade om att se barn och ungdomar flockas på Digitala Torget, kring 3 D-skrivare och interaktiva skärmar. Vad signalerar det till oss på biblioteken? Jag tänker att det garanterat bör påverka vår egen kompetens och fortbildning och skönjer också konturerna av ett uppdaterat folkbildningsuppdrag.

I samband med Bok och bibliotek hade jag förmånen att få delta i ett samtal i Kungliga bibliotekets monter, under rubriken ”MIK och digital delaktighet”, modererat av Elisabet Ahlqvist, KB. Övriga medverkande var Jenny Nilsson, Svensk biblioteksförening och Alma Kastlander, Statens medieråd.

Jag reflekterade då över att MIK, medie- och informationskunnighet, egentligen inte är något nytt uppdrag för biblioteken. Däremot behöver vi vrida och vända på begreppet och vidga uppdraget till att omfatta fler färdigheter. Jag syftar till exempel på färdigheter med anknytning till det som vi beskriver när vi talar om makerspace på bibliotek. Dagen innan Bok och bibliotek hade jag nöjet att delta i knytkonferensen ”Hacka bibblan”, i Bibliotekslabbet i Mölndal. Vi som träffades var i främst medlemmar i nätverket Skaparbibblan som finns på Facebook under namnet reSpace! Om makerspaces, digitala lab och rum för skapande på bibliotek. Tidigare under året hade vi, med stöd av ett resestipendium från Svensk Biblioteksförening, haft möjlighet att göra en studieresa till Danmark för att se olika exempel på makerspaces/skaparbibblor.

Syftet med knytkonferensen var att fortsätta tänka högt tillsammans, lära ut och lära av varandra, prova på nya verktyg och områden: exempelvis raspberry pi, e-slöjd, Arduino – eller varför inte låta sig bli inskannad som schackpjäs.

Väl medveten om att inte alla i läsekretsen är bekanta med ovan nämnda begrepp och färdigheter, vill jag ändå bruka dem som exempel på innehåll som jag menar borde ingå i ett uppdaterat folkbildningsuppdrag. Folkbiblioteken har ju en tradition av att tillgängliggöra nya format och nytt innehåll för sina målgrupper, så varför inte detta? Erfarenheter från studiebesök och konkret verksamhet pekar tydligt på en enorm potential i detta, både vad gäller att växa på individnivå och i gemenskap som en lärande grupp.

Ett annat spår handlar om programmering. I press har vi kunnat läsa att Storbritannien blir först ut med programmering på schemat för alla barn i grundskolan från och med i höst, och att Finland följer efter om två år.

– Jag vill att barnen ska lära sig förstå hur tekniken fungerar, att det alltid är en människa som ligger bakom varje program som man använder och att man själv kan vara med och jobba fram det, säger Linda Mannila, forskare inom datavetenskapens didaktik och utbildningsteknologi vid Åbo Akademi till YLE återgivet i Ny Teknik, 24 september 2014.

I Finland har också Linda Liukas tagit ett oerhört spännande initiativ på programmeringsområdet. I januari i år lade hon upp en video på finansieringsplattformen Kickstarter. Där berättade hon om sin idé: en bilderbok om programmering för barn. Liukas har också startat nätverket Rails girls som ordnar kurser i programmering för unga tjejer.

Hon säger i en intervju i DN den 11 oktober 2014:

–  Förr tänkte jag att jag vill lära barnen koda, nu koncentrerar jag mig mera på det som man kallar ”computational thinking”. Att barnen ska förstå att man själv kan skapa saker som får datorn att reagera på ett visst sätt.

På sina kurser sitter hon på golvet och klipper och klistrar. Hon säger vidare i intervjun:

– Barn ska inte sitta vid skärmen mer än de måste. Jag vill att man läser min bok i sängen med mamma och pappa. På samma sätt som vi läste Muminböckerna när jag var liten, säger hon.

Detta vill jag sätta i relation till att förstå vår samtid, att vi lever i en uppkopplad värld, vilket inte minst tar sig uttryck i fenomenet ”Internet of things” eller Sakernas internet på svenska, där snart varje yllekofta är uppkopplad till nätet och loggar din position såväl som dina kaloriintag. För att kunna förstå och själv medverka i att utforma denna värld, behöver du nya färdigheter. Ju fler som kan koda, desto mindre makt får enskilda personer. Det är en viktig demokratiaspekt.

Ur ett biblioteksperspektiv frågar jag mig vad den här utvecklingen betyder för vår syn på det vi brukar kalla litteracitet, den bredare förmågan att skapa och förstå olika typer av texter. Oavsett dess betydelse ska vi självklart tala om folkbildning i vår tid – och föra en konstruktiv dialog om det uppdaterade innehållet.

Text: Ann Östman