Biblioteksrummet som möjlig mötesplats för alla?

Vart går man idag om man behöver vädra sina tankar om saker som händer i världen? Jag minns när Utöya-tragedin hände. Jag hade semester och var ensam hemma när den tysta minuten var utlyst. Jag ville inte sitta ensam och gråta vid radion på köksbordet. Men biblioteket var stängt och i kommunens växel hade man ingen aning om det ordnats någon samling någonstans. Visst var det här en extrem händelse och det saknades inte tillfällen att prata med andra vid alla möjliga tillfällen. Men allt annat som händer i världen eller de gradvisa normförskjutningar som jag tycker mig se, som inte är alldeles tydliga eller formulerade för mig – var kan man prata om det, höra hur andra tänker och ställa frågor? Och då tänker jag på en verklig plats – ett riktigt rum, inte virtuellt. Facebook, Instagram och alla möjliga och omöjliga rum finns på nätet – var finns de rum vi kan gå till för att bara vara i och möta andras tankar?

Biblioteken har en potential att utveckla rummet så att möten uppstår! Hur ska man möblera så att möten sker som leder till en känsla av deltagande som på sikt stimulerar till kunskapsutveckling – kanske till och med till innovation? Och om vi verkligen vill förändra och skapa möjlighet utifrån medborgarperspektiv – räcker det då med att möblera, eller behöver vi också ett annat arbetssätt? Att även vi som arbetar inom biblioteksvärlden möter och bemöter våra medmänniskor på ett nytt sätt? Att verkligen vara med varandra utan en skärm eller disk emellan – öga mot öga. Skulle vi våga?

Folkbiblioteket är en av få platser i vårt moderna samhälle där man kan vara utan några krav på motprestation (ekonomiska eller löfte om politisk/religiös övertygelse). Eftersom folkbiblioteket välkomnar alla finns också möjligheten för mig att möta vem som helst. Bibliotekens roll som en plats för lågintensiva möten är tydlig. Människor från skilda kulturer, miljöer eller åldrar kan sitta bredvid varandra på biblioteket och utbyta kanske endast en nick eller ett par ord, men man möts.

I vår nya bibliotekslag poängteras bibliotekets roll i det demokratiska samhället starkare än tidigare. I kommentarerna till lagen står följande: Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet förmedlar kunskap och ger förutsättningar för ett offentligt samtal där enskilda fritt kan behandla gemensamma angelägenheter och utbyta åsikter. (…) I den föreslagna lydelsen [i paragraf 2] innefattas idén om att demokratin befästs och fördjupas genom att individer får ökad kunskap och goda förutsättningar för fritt åsiktsutbyte och diskussion om gemensamma angelägenheter. Att biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling uttrycker en målsättning om allas delaktighet i samhällslivet som främjas genom de medel som nämns, det vill säga kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

All möblering, klassificering och sortering speglar ett ställningstagande. Något måste stå längst in eller högst upp, rummet tvingar fram val. Våra val kommuniceras under alla omständigheter – men hur medvetna är valen? Idag möbleras nog bibliotek ofta med tanken att besökaren ska kunna vara kvar på biblioteket och använda medierna på plats, inte bara gå in, låna, gå ut/hem och använda medierna där. Ändå tycker jag mig se att det är utlåningen som fortfarande prioriteras, då man i många bibliotek möts av återlämnings- och utlåningsautomater allra först. Vi är så angelägna om att låna ut och att den aktiviteten ska ske så effektivt och lätt som möjligt att det skymmer sikten för rummets andra värden.

Biblioteksrummet har, historiskt sett, förändrats oerhört. Vi har gått från stängda samlingar, magasin och kataloger till öppna hyllor och magasin, öppen källkod och självbetjäning. Det är inte troligt att biblioteken generellt är möblerade med tanken att människors kunskap utvecklas genom möten som uppstår mellan hyllorna på biblioteket. Men genom en medveten programverksamhet som kopplas till medierna och i samverkan med föreningsliv och studieförbund är jag övertygad om att detta kan ske!

Text: Malin Ögland