Skrivande människa

GÖTEBORG Från reseledare till manusförfattare. Från läkarsekreterare till författare och skrivpedagog. Tove Berggrens resa har varit lång och knölig, men med två utgivna barnböcker och som skrivpedagog på BUP har hon hittat sin skrivande plats i världen.

FAKTA

Namn: Tove Berggren
Ålder: Född 1968
Jobbar: På mitt tredje bokmanus om Maria White som jag hoppas kunna skicka till förlaget i maj, jag gör författarbesök, jobbar med ett e-learningprojekt på Volvo och med skrivkojorna/verkstäderna på BUP.
Bor: Lerum
Familj: Två barn, 11 och 15 år.
Intressen: Mycket! Teater, att resa, gå på loppis, baka, att skapa sammanhang och kalas. Att vara kreativ. Och jag måste skriva för annars kan jag inte andas.
Har skrivit böckerna: Lennart Lordis första loggbok – Utsikt från livets planet, och Lennart Lordis andra loggbok – Nödsignal från horisonten.
Läser just nu: Ingenting förutom mitt manus. Men jag har ett nyårslöfte att läsa mer Harry Potter för att ta del av sådant min son formligen slukade för ett antal år sedan.

– Jag kan aldrig bara ha en väska, jag har alltid flera och jag packar alltid med mig för mycket, förklarar Tove Berggren för mig när vi ses på ett fik i centrala Göteborg en kylig februariförmiddag. Jag har bett henne berätta om sig själv och efter att ha funderat en stund väljer hon att göra det som hon skulle ha gjort vid ett första möte med en skrivgrupp.

– Att presentera sig i gruppen genom att beskriva sin väska är ett lekfullt sätt att komma igång, att lösa upp och komma åt saker, förklarar hon. Ett annat är att berätta om ett par skor man haft, vad de betytt, hur de såg ut, vad de varit med om.

– Det kan vara väldigt mycket olika saker i min väska, fortsätter hon och återvänder till sin väska och plockar upp hårsnoddar, en almanacka, plånbok, pennor, lypsyl, halstabletter, anteckningsblock och sist, från botten av väskan, drar hon fram sin debutbok med titeln Lordis Loggbok – utsikt från livets planet.

– Bonniers förlag ringde den 7 september 2011 och sade att de ville ge ut boken, berättar Tove med lysande ögon och smeker över omslaget med en bild av Lordi stående på huvudet på en pyramid.

– Det kan jag säga att efter mina två barn är det tredje största ögonblicket i mitt liv. Och det är för att det varit en sådan lång skrivande resa och gud så många timmar som ligger bakom.

Resa

Tove Berggrens skrivande resa börjar när hon redan som väldigt liten börjar skriva dagbok som ett sätt att hantera sina känslor när föräldrarna separerar. Att skriva dagbok fortsatte hon med även under sina tre år som reseledare på Mallorca, Cypern, Lanzarote, Kreta och i Thailand.

– Jag slutade som reseledare när jag kände att jag inte längre kunde le mot turisterna, skrattar hon och berättar att hon återvände till Sverige för att ta tag i sitt skrivande som hon trodde skulle bli som skrivande journalist. Hon påbörjade sin utbildning men upptäckte ganska snart att journalistik inte var rätt forum för hennes skrivande.

– Under utbildningen hade vi en skrivkurs med författaren Gro Dahle som gjorde ett oförglömligt intryck på mig, säger Tove och berättar att de fick skriva om allt från söndermosade kiwis till nakenmodeller.

– Det var då jag kände att det är det här skrivandet jag ska hålla på med.

Hösten 1996 går Tove Berggren sin första skrivarkurs på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. En kurs som på många sätt kom att få betydelse för hennes fortsatta skrivande genom att ge henne en insikt i betydelsen av respons, en insikt som senare format hennes eget arbete som skrivpedagog.

– Det är inte ofta man pratar om respons på skrivarkurser, men den är minst lika viktig som skrivandet, menar hon och minns med en rysning hur hennes allra första skönlitterära text med svartsjuketema som byggde på ett känsligt minne från hennes egen uppväxt, blev mottagen med ”måste alla skriva om sin djävla barndom”, av en annan kursdeltagare.

– Jag hade ju lagt mitt hjärta på bordet så det var som att få ett slag och jag lämnade rummet storgråtande och tänkte att jag aldrig skulle skriva igen. Men tack och lov hade jag bra handledare som tittade på mig med snälla ögon och sade ”Men Tove, hur ska du kunna låta bli”.

Hälsosamt att skriva Tove Berggren tror att skrivande är hälsosamt och att det gör bra saker med människor. Foto: Helén Andersson.

Hälsosamt att skriva Tove Berggren tror att skrivande är hälsosamt och att det gör bra saker med människor. Foto: Helén Andersson.

Såpaskola

Tove Berggren slutade inte skriva och sökte hela tiden efter tillfällen och sammanhang att få skriva. Det var kanske därför hon blev nyfiken när produktionsbolaget MTV sökte elever till en såpaskola inför lanseringen av tv-såpaserien Vita lögner. Efter några arbetsprover och en intervju blev hon antagen till manusassistentlinjen och fortsatte efter utbildningen att jobba på bolaget.

– Egentligen ville jag ju bli manusförfattare, men att få sitta som assistent i den miljön och få läsa och diskutera manus och repliker hela dagarna, det var egentligen den bästa skolan och det bästa som kunde hända. Det fattar jag så här i efterhand.

Efter ett tag blev hon ändå erbjuden att skriva egna manusavsnitt, ett erbjudande hon tackade ja till men som kom av sig när hon akut fick hoppa in som redaktör. En roll hon sedan hade under de två år hon var kvar.

– Vi var skrivande redaktörer vilket innebar att vi ibland fick skriva om hela manus, ibland bygga en scen så det blev dramaturgi och ibland ändra repliker. Jag var jätteglad och stolt att få vara med i det sammanhanget och att se mitt namn i eftertexterna, men i hjärtat var det fortfarande något annat jag ville skriva.

Hitta hem

När Tove efter sin första barnledighet skulle återvända till Vita Lögner, hade produktionen lagts ner och hon stod utan försörjning. Än en gång var det nyfikenheten och lusten till skrivandet som fick henne att läsa Hälso- och sjukvårdsdokumentation, till läkarsekreterare.

– Jag var nyfiken på de medicinska termerna och kände väl att det kanske kunde bli ett annat slags skrivande, säger hon och antyder ett visst missnöje med de egna funderingarna.

Och redan under sin första praktikperiod Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg förstod hon att hon var på helt fel plats och utbildningen kändes som ett nödvändigt ont. Tove arbetade ändå som läkarsekreterare i fyra år innan hennes längtan till ett annat skrivande fick henne att söka till Skurups folkhögskola och en skrivpedagogisk ettårig distansutbildning.

– Jag trivdes verkligen inte som läkarsekreterare, men när jag började kursen i Skurup hösten 2010 var det som att komma hem, ler Tove brett.

På kursen fick hon lära sig att läsa en text och att ge respons. Men kursen erbjöd också möjligheten att arbeta med och få handledning i ett större textprojekt, och Tove valde en text som hon påbörjat för många år sedan och som nästan fallit i glömska.

– Jag hade en förlaga i ett gammalt nästan bortglömt manus, och med rätt handledning i Skurup växte Lennart Lordi till en loggbok om kärlek, sorg, rädsla och att vara en bra kompis.

Bekräftelse

I juni 2011 kunde Tove skicka ett färdigt bokmanus till fyra förlag och det blev alltså Bonniers som hann först.

– Jag har hört så många berätta om det där ögonblicket när de blir antagna, och nu var det jag, säger hon och skrattar vid minnet av känslan. Den allra första jag ringde var min handledare i Skurup.

– Många har ju sagt till mig genom åren att jag ju kan ge ut min egen bok, men för mig har det inte räckt. För mig har det varit viktigt att bli antagen för jag tror att jag alltid haft någon form av mindervärdeskomplex och simmat runt som ett plankton utan att veta vad jag vill eller vad jag är. Att skriva för barn känns viktigt för mig och därför är jag extra glad att det är Lennart Lordi som blev min debut.

Redan ett halvår senare kom den andra boken om Lennart Lordi, men någon tredje del om Lordi blir det inte, konstaterar hon. Istället har en av karaktärerna i böckerna, Maria White, fått en egen historia och är på väg att bli en bok.

– Jag fick ett stipendium och kunde i lugn och ro hitta Marias röst och historia som handlar om identitet, om var man hör hemma, om kärlek som går sönder och om kärlek som uppstår.

Genom åren har Tove försökt hålla liv i sitt skrivande och hon har gått skrivarkurser så ofta hon kunnat, bland annat på Biskops Arnö och på Skrivarakademin. På en av dessa kurser kom hon i kontakt med Birgitta Östlund vars skrivarkurser hon sedan regelbundet har återvänt till.

– Birgitta har bland annat lärt mig att vara textens vän, att läsa strängt men kärleksfullt. Det var hon som fick mig att förstå att det ligger mer i skrivande än att bara skriva en text, men att det inte spelar någon roll om texten är sann eller inte. Och det är något jag verkligen har användning i mitt nuvarande arbete som skrivpedagog på Anorexi-Bulimimottagningen på BUP, Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

När Tove fick frågan om hon ville ha en skrivarverkstad på BUP var hon först tveksam. Hon hade ju tidigare arbetat där som läkarsekreterare och kände till tjejernas problematik. Men efter samtal med läkare och personal insåg hon att just det var en fördel.

– Jag har fått pröva mig fram, men det finns få saker som känns så meningsfulla, så betydelsefulla. Och det finns tillfällen jag har gått därifrån helt mållös, de skriver så starka texter, säger hon och berättar att hon försöker arbeta utifrån korta skrivövningar och att det är frivilligt att läsa upp men om de vill försöker de sätta ord på vad de hör i varandras texter utan att värdera om texten är bra eller dålig.

– Här kommer min egen första erfarenhet av respons in och jag har egentligen bara en enda regel när vi möts: Ni kan inte skriva fel.

Author Description

Helen Andersson

Helén Andersson, Journalist
helen.andersson@noll27.se
0702 153616

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se