Hon får andra att förstå

Attityder Elisabet Hurtado Lundberg har fått upprättelse. I vuxen ålder fick hon en ADHD-diagnos. Det gav henne perspektiv på hennes uppväxt. Nu jobbar hon med att motverka fördomar och negativa attityder mot personer med psykisk ohälsa. Foto: Fredrik Svedemyr.

 

GÖTEBORG Närheten till ett bibliotek kan ha avgörande betydelse för personer som lider av olika typer av psykisk ohälsa. Samtidigt kan också enkla saker som en växande skuld för böcker som inte kommit tillbaka betyda att samma personer slutar gå till biblioteket. Attityderna kring psykisk ohälsa är idag mer positiva. Men mycket arbete kvarstår. Elisabet Hurtado Lundberg vittnar om sina erfarenheter.

– Jag fick perspektiv och kärlek genom litteraturen. Hade det inte varit för alla böcker, hade jag nog tagit mitt liv som tonåring. Att biblioteken kan tillgängliggöra böcker och berättelser är fantastiskt, säger Elisabet Hurtado Lundberg.

Hon jobbar idag på Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa i Göteborg, NSPHiG, och är bland annat ambassadör för personer med psykisk ohälsa. En roll som går ut på att berätta för andra om sina erfarenheter. Elisabet har inte direkt glidit fram på den berömda räkmackan genom livet. Redan som barn hade hon svårt att förhålla sig till samhällets alla normer och föreställningar om ett normalt beteende. Hon kunde agera impulsivt och utsätta sig för ibland livsfarliga utmaningar.

– Jag hamnade i ett utanförskap, vilket var smärtsamt. Jag var gränslös och nära att stryka med både två och tre gånger. Min uppväxt har inte varit en lätt resa, säger hon.

En upprättelse

Det var först när hon var 32 år som hon fick sin diagnos. Plötsligt fick hon också en helt annan insikt för vad som har format hennes liv genom åren.

– Mycket av det som har hänt i mitt liv hänger ihop med min ADHD-diagnos. Det har blivit en förklaring till hur jag fungerar. Nu vet jag att jag har bristande impulskontroll och kan förhålla mig till det. Det känns bra att få ett sammanhang, berättar hon vidare.

Ambassadörskapet har också blivit en slags upprättelse med det förflutna. Genom att berätta om sina erfarenheter kan Elisabet också hjälpa andra och samtidigt skapa en ökad förståelse för hur det är att leva med ADHD.

– Jag minns när jag fick mejlet om att bli ambassadör. Det var en klockren känsla. Allt som jag har varit med om fick plötsligt ett värde. Det är en väldig bra grej att berätta. Det blir en gemenskap varje gång jag möter folk och ett slags helande att få berätta sin historia. Jag känner att det blir en återupprättelse av mig själv, säger hon vidare.

Förändrade attityder

NSPHiG är en sammanslutning av ett 20-tal olika organisationer som jobbar för människor med olika former av psykisk ohälsa. De gemensamma erfarenheterna är en resurs i deras kontakt med vården, såväl som i arbetet med att förändra samhällets attityder.

– Från statligt håll har man jobbat med inflytande och vi har en ny patientlag som ger patienterna mer inflytande. Hela samhället går mot en större delaktighet, säger Elisabet och jämför med hur det var under hennes uppväxt.

– När vi kom till barn- och ungdomspsykiatrin så ifrågasatte de mamma och hur hon var istället för att fokusera på mina problem. Idag har jag själv en dotter med autism och när vi har varit i kontakt med vården har det varit full fokus på henne. I skolan är det också en annan förståelse om du får en diagnos. Det är stor skillnad i bemötandet och man kan hävda sitt rätt på ett helt annat sätt än tidigare, fortsätter hon.

Även om attityderna i någon generell mening har blivit bättre, upplever Elisabet samtidigt att mycket av tillgänglighetsdebatten har varit kring enkelt avhjälpta hinder och fysisk tillgänglighet.

– Det som har hänt kring den fysiska tillgängligheten är positivt. Men det har i stort sett inte varit någon debatt om psykisk ohälsa. I det avseendet kan samhället i vissa delar vara extremt otillgängligt. Det finns få anpassade fritids- eller kulturaktiviteter för människor med psykisk ohälsa. Detta medför ett utanförskap som får långsiktiga konsekvenser, säger hon.

Plats för Risk

Biblioteken är naturligtvis en del av kulturlandskapet och så här långt har Elisabet god erfarenhet av i synnerhet de mindre stadsdelsbiblioteken.

– Det är fantastiskt att det finns bibliotek ute i stadsdelarna och att de finns där människor bor. Jag upplever att många med psykisk ohälsa inte tar sig längre än till sitt eget torg. Biblioteken blir en mötesplats. Är du ett barn som gillar att spela Risk i en stadsdel där de flesta spelar boll, är det fantastiskt att det kan finnas en plats där du kan spela Risk på torsdagar.

Flexibelt bemötande

Elisabet har bott på olika platser och varit på olika bibliotek. Generellt upplever hon att det är ett bra bemötande.

– På de lokala bibliotek jag varit på är det ofta en välkomnade attityd. Mina barn kan hålla igång och vi har blivit ombedda att lämna en spårvagn. Men det har jag aldrig upplevt på ett bibliotek. Det är mer tolerant. Sedan är det viktigt att tänka på att alla har olika behov. Själv har jag ett behov av att prata och fråga om saker. Min dotter, som har autism, har inte alls det behovet. Det är viktigt att kunna vara flexibel i sitt bemötande, fortsätter hon.

Viktiga berättelser

Däremot är hon mer kritisk till den typ av berättelser som förmedlas i främst barn- och ungdomslitteraturen. Exempelvis har hon haft svårt att hitta berättelser om barn som mister någon i familjen.

– Det händer hela tiden saker i din omvärld. Min sons pappa dog och det fanns inget som relaterade till det. Men det kan också handla om funktonsvariationer. Pippi får vara fri, men de flesta barn blir omhändertagna. Det är viktigt att ta hänsyn till olikheter och att det går att identifiera sig med en berättelse.

Inte minst understryker hon att tillgången och mångfalden av berättelser kan ha en avgörande betydelse för många människor.

– Mina tonår var svåra. Böckerna gav mig perspektiv och kunskap. Berättelserna blev ett sätt för mig att överleva, säger Elisabet Hurtado Lundberg.