Mats Ahlsén är journalist och författare. Han var i många år chefredaktör på den lättlästa tidningen 8 sidor. Just nu är han aktuell med boken Axel var en idiot. En lättläst bok om livet som utvecklingsstörd i Sverige på 1900-talet. I sitt kåseri berättar han om livslånga konsekvenser av mötet med fru Peterzon med z, och om att vilja ge en allmän amnesti till alla små idéer som hamnat i träda.
Mats Alsén Foto: Anna Herneka
På 50-talet förbättrade jag och min syster en lånebok. Kajsa Rutlapp fick färgglada illustrationer i vaxkrita. På stadsbiblioteket var de lågimponerade, till och med ampra.
Efter dådet blev det längre mellan biblioteksbesöken. Det var knappt att jag vågade smyga in och öppna bilderboken om den lilla mullvaden som bereder lin. Jag kände mig inte värdig.
Senare, på sextiotalet, var det alltid vinter. Vi kom till skolan som ylledoftande kåldolmar, i oändliga lager av ärvda kläder. Vi travade mödosamt uppför trapporna. Den sista syntes oändlig. Högst upp skymtade dörren till biblioteket, som soltemplet på en aztekisk pyramid, i realiteten bara en smutspatinerad skrubb, stor som en bastu och öppen någon timme i veckan under sträng övervakning. Jag gick aldrig in. Risken att stöta ihop med fru Peterzon med z var för stor. Peterzon med z skvallrade när man gjorde fel och i biblioteket fanns många fel att göra.
Dörren till vänster var säkrare. På det platta taket utanför låg skolgården bland skorstenar och ventiler. Även där kunde förvisso fru Peterzon med z beslå oss med fel. Men det fanns skorstenar att smyga sig bakom.
Allt var säkert mitt och tidsandans fel men känslan av att inte vara värdig och rädslan att göra fel släppte bara långsamt. Än i dag går jag hellre en mil till fots i en främmande stad än hoppar på en spårvagn utan att veta när, var och hur jag ska köpa biljetter och vem jag ska visa dem för.
Bibliotekens kompetens, öppenhet och goda vilja är överväldigande. Men tro inte att rädslan att möta fru Peterzon med z är försvunnen för den skull. Och omvänt – tro inte att omvärldens mest sagolika vanföreställningar försvinner av sig själva – förväntningar att biblioteken på jourbasis ska hjälpa till att skaffa bostad, hitta jobb, översätta myndighetspapper och förklara det oförklarliga.
Jag är obenägen att fråga och ängslig att göra fel. Och jag är ändå normalskadad. Jag kan gå, jag kan prata, höra och se, jag kan skriva, läsa kataloger, formulera en fråga, hänga med i ett svar, förstå att jag inte förstår och begripa att jag begriper.
Inom mig finns en liten djävul som älskar stora ord och diffust formulerade lösningar på tidens problem När jag ger efter för de stora ordens djävul kan jag säga saker som: Biblioteken ska vårda berättelserna. Besökarnas berättelser, författarnas och läsarnas berättelser, bibliotekariernas egna. Kommunikation, kort sagt.
Men den hunsade åttaåringen i mig önskar mindre saker. Kanske ignorerade skolledningen en lärare som med enkla medel ville göra bokbastun under takåsen mindre förbjudande. Jag skulle vilja ge en allmän amnesti till de små idéer som hamnat i träda efter alltför ensidigt storskalig odling. Lika diffust det förstås, men ändå: Smyga bakom skorstenen och pröva, testa. Kanske kostar det en slant men då kan väl jag betala. Jag är ju trots allt författare och tjänar ibland 10 000 kronor i månaden. Utan att skryta.
När jag någon gång öppnar mitt eget bibliotek tar jag bort receptionsdiskarna (om de inte redan är borta). Jag öppnar en cafeteria som drivs av ett dagcenter. Det höjer stämningen. Jag öppnar ett rum för de nya berättelserna. I Sverige ruvar tiotusentals mobilkameror på bilder av mödosamma och farliga flykthistorier. Tiotusentals berättelser som bara skriker efter att kommuniceras. Och så sätter jag upp tusen tupptavlor på barnavdelningen (en stulen idé men jag tror på den, obetingat).
Och fru Peterzon med z? Hon får börja med att restaurera Kajsa Rutlapp så vi får ut den i hyllorna igen.
Text: Mats Ahlsén
Author Description
