Om jag hade ett bibliotek – Ylva Mårtens

Ylva Mårtens är lärare, forskare, författare och journalist. Hon har arbetat på Sveriges Radio i över 40 år och har tagit initiativet till programmet Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen! Och bokprogrammet Barnens Romanpris. Hon är flerfaldigt prisbelönt för sitt sätt att lyfta fram journalistik med barnens egna röster. Här drömmer hon om ett allåldersbibliotek utan separata barn och vuxenavdelningar.

Året är 1959. Eva-Lotta, min bästa granne och jag brukade gå till stadsbiblioteket nere i Centrum varje onsdagskväll. Då hade barnboksbibliotekarien tant Astrid tejpat upp en lapp med nya tävlingsfrågor på dörren till barnavdelningen. Tant Astrid var inte särskilt kul, hon hyschade hela tiden på oss och vi vann aldrig den där boken.  Ändå gick vi dit varje vecka för bibblan var en plats för oss. Det visste vi. Här fanns andra vuxna. Jag var tio år och Eva-Lotta elva.

Om jag får ett bibliotek skulle jag bygga ett luftigt allåldersbibliotek utan barn och vuxenavdelningar.  Ett runt gemensamt rum med många smårum, vrår och bås att dra sig tillbaka i. Rum för bokcirklar. Rum för boksamtal. Ljudisolerade bås för tyst läsning. Rum för högläsning.  Vrår för studier. Rum för föräldrar med småbarn. Rum för lyssnande; radio, sagor och poddar.

Mitt allåldersbibliotek är öppet från 8 på morgonen till 10 på kvällen alla dagar utom julafton och midsommarafton. Jag tejpar upp lappar med litteraturfrågor till alla besökare. Jag står där i mitten vid disken och tipsar om böcker till alla. På hyllorna runt väggarna hittar vi alla Muminböckerna bredvid Sommarboken och resten av Tove Janssons så kallade vuxenböcker. Alla Barbro Lindgrens böcker ställer jag på samma hylla. Författaren Gro Dahle och illustratören Svein Nyhus bilderböcker och Stian Holes fotomontage finns tillsammans med andra konst och fotoböcker. Så är det väl knappast i verklighetens bibliotek? Där betraktas barn som ett eget folk och barndomen som en tid innan vi blir vuxna.  Barnböcker existerar bara för barn och skönlitteraturen endast för vuxna. Det är som i radio. Barnprogram i P4 och P1 en kanal för vuxna. När ska barn börja läsa annat än barnlitteratur om vi inte river väggarna mellan generationerna och avdelningarna? Eller när ska unga börja lyssna på radio om inte deras röster och böcker finns med i alla kanaler?

I ett av smårummen på mitt bibliotek diskuterar fem sjätteklassare årets omgång av de fem nominerade böckerna till Barnens Romanpris. En morfar som är knuten till biblioteket är cirkelledare. Alla sjätteklassare i orten läser och diskuterar de fem nominerade böckerna och röstar fram en vinnare. I en vrå läser högstadieelever sagor för femåringar, ett samarbete med skolan som ligger vägg i vägg med vårt bibliotek. En kväll i veckan sitter jag tillsammans med några tonårstjejer i ett av smårummen. Flickorna hjälper mig att hitta bra böcker för alla, bland både ungdomsböcker och vuxenböcker. Ofta förstår vi inte kategoriseringen. Är det berättelsen, språket, tjockleken på boken? Våra favoriter ställer vi på en hylla som är märkt: Personalen Rekommenderar för Vuxna.  Det blir kö på dessa böcker. Barn- och ungdomslitteratur är ett stort och vitalt område. Det kan vara en saga men också en ungdomsroman om existentiella frågor. Det kan vara en klassiker som Anne på Grönkulla eller Skattkammarön. Aktuell forskning visar att vuxna allt oftare läser barn- och ungdomslitteratur.

En tidig kväll i veckan bjuder jag in till ett öppet litteratursamtal. Den här kvällen berättar Ulf Boëthius, professor emiritus på Stockholms universitet om barnbokens historia:

– Ingen ifrågasatte Zacharias Topelius för att han skrev för barn, och både Selma Lagerlöf och Rudyard Kipling var allåldersförfattare som fick Nobelpris. Men för hundra år sedan blev barnboken en egen genre – med lägre status.

Man skall inte vara barnslig. Ordet har för det mesta en nedsättande klang, även om det är ännu värre att vara pueril. Det finns i vår kultur en stark ambivalens när det gäller barnet och barndomen: vi tycker barn är söta och rara men vi respekterar dem inte riktigt. Vi har svårt att betrakta dem som jämlikar. De har ju inte våra kunskaper och erfarenheter. Vuxna har högre status än barn och även om barndomen ibland idealiseras betraktas den som någonting som vi bör växa ur. Detta har i praktiken lett till en ringaktning även för den kultur som omger barnen. Barnlitteratur är inte lika högt värderad som vuxenlitteratur. Det finns som bekant ingen barnlitteraturförfattare i Svenska Akademien och ingen har hittills ansetts vara värd Nobelpriset.

Ylva Mårtens
Radiojournalist och författare