Hon förmedlar den förbjudna litteraturen

Kajsa Öberg Lindsten översätter skönlitteratur från ryska till svenska. Hennes arbete hjälper till att sprida tankar och formuleringar som förbjudits och censurerats i årtionden.
– Att jobba med språket och att formulera sig är ett stort ansvar, säger hon.

Kajsa Öberg Lindstens arbetsrum sorlar fransk musik på låg nivå. Ljudet fungerar som ett sällskap under det ensamma arbetet hemma i villan. På skrivbordet ligger ett rysk-svenskt lexikon och en specialordbok för politiska uttryck under Sovjettiden. Boken av Andrej Platonov som hon arbetat med dag och natt den senaste tiden är fylld av anteckningar i bläck. Det är den mest betydelsefulla översättning hon gjort.

– Inget av Platonovs viktigaste verk kom ut under hans livstid, de blev sönderklippta och censurerade. Han dokumenterade allt han såg på den ryska landsbygden och gjorde skildringen till modernistisk litteratur. Det är ett underverk.

Arbetet har pågått i sex år. Under tiden har hon också översatt förra årets Nobelpristagare, Svetlana Aleksijevitj. De båda författarna förklarar hela Ryssland för Kajsa Öberg Lindsten.

Platonov arbetade som ingenjör på landsbygden och skrev om åren kring första världskriget, revolutionen, tvångskollektiviseringen i jordbruket, morden. Svetlana Aleksijevitj beskriver resten: andra världskriget, Sovjetunionens fall, ända fram till dagens händelser.

– Det är fantastiskt att ha fått översätta dem. Jag är inte speciellt historieintresserad, men i Ryssland kan man inte komma förbi det. Allt är så genomsyrat av landets historia.

Kajsa Öberg Lindsten är översättare sedan 1980-talet. Arbetet kräver mängder med efterforskningar, sökande på internet och år av egen läsning. Hon vänder och vrider på varje ord, varje fras för att hitta rätt. Att översätta en död författare, särskilt en hårt censurerad som Platonov, innebär särskilda utmaningar. När hon skulle skaffa en av hans böcker i en modern upplaga visade sig det vara en sovjetisk version, där Stalin ersatts med Lenin. Det gick inte att ta reda på vilken utgåva som gällde. Till slut tog Kajsa Öberg Lindsten med allt som fanns i de två bästa versionerna.

– Då hade jag klagat lite för mig själv om att det var jobbigt att översätta Svetlana, som ändrar i manus hela tiden. Men censurerade böcker kan ändras även om författaren är död.

Svetlana Aleksijevitjs livsverk är romansviten Utopins röster om människorna i Sovjet. Kajsa Öberg Lindsten har översatt tre av de fem böckerna: De sista vittnena, Tiden second hand och Kriget har inget kvinnligt ansikte, som gavs ut på ryska 1985 och på svenska 2012. Romanen om kvinnorna som stred i Röda armén under andra världskriget mötte stark kritik. Skildringarna av krigande kvinnor som människor, snarare än hjältefigurer, censurerades av staten.

Varför var det så känsligt?

– Hon reviderade hela den ryska historieuppfattningen bara genom att lyssna på de här kvinnorna och berätta deras historier. Det var enormt!

Inte bara staten censurerade boken. I den första versionen stod inget om kvinnornas rädsla för att bli våldtagna i kriget. Först senare vågade de berätta och kontaktade författaren. ”Nu vill jag att du ska skriva om det här”.

Men det fanns också ett visst mått av självcensur.

– Svetlana brukar säga att hon var en riktig Sovjet-människa, som censurerade sig själv utan att tänka på det. Då hade hon ändå ständigt rört sig vid gränsen för det förbjudna som journalist.

Utopins röster grundas i en stark rysk berättartradition. Böckerna baseras på möten med hundratals människor som delar med sig av sina liv och erfarenheter.

Hur påverkas den narrativa traditionen av inskränkningar i yttrandefriheten?

– Det kan höja värdet på berättandet. Att träffas i köket blir heligt i ett samhälle där man inte har några rättigheter. Då blir det viktigt att berätta en historia och hur man berättar den, med rika detaljer i språket. Det låter nästan som att jag gillar diktaturen, men det gör jag inte!

Kajsa Öberg Lindsten är stolt medlem i svenska PEN-klubben och engagerad i yttrandefrihetsfrågan. Hon ser det som naturligt när hon sysslar med rysk litteratur som länge varit utsatt för censur.

– I en diktatur blir litteraturen så hemskt viktig. Författaren blir en profet som kan säga någon slags sanning eller diskutera ämnen som folk inte själva kan ta upp.

Hon tycker att en kultur som tilldelar skönlitteraturen och författaren en betydelsefull roll är lockande när man kommer från ett land som Sverige.

– Om man ska stå ut med att sitta och översätta en roman i sex år får man nästan inbilla sig att det är väldigt viktigt. Samtidigt är det i bästa fall böcker med något slags moraliskt ansvar, som Svetlanas. Hon skriver inte bara för sig själv.

Måste du vara intresserad av ämnet för att kunna översätta en bok?

– Jag vill inte lägga ner så mycket jobb om jag tycker att boken är dålig. Nu kan jag hålla på bara med saker som jag är fruktansvärt intresserad av. Det betyder inte att det är lätt, men intressant.

Hon lärde känna Svetlana Aleksijevitj under författarens tid i exil i Göteborg 2006-2008, som var en direkt följd av kritiken mot regimen i hemlandet Vitryssland. Där har president Aleksandr Lukasjenko styrt i drygt 20 år, efter val som inte ger medborgarna chans till förändring.

Svetlana Aleksijevitj flyttade tillbaka 2011. Hon får fortfarande inte framträda offentligt i Vitryssland. Fram tills nu har böckerna varit förbjudna. När det stod klart att hon var landets första Nobelpristagare i litteratur fanns de inte i ett enda skyltfönster.

Vad riskerar hon i Vitryssland i dag?

– Regimen dödar henne inte, men hon är censurerad och har levt så sedan hon flyttade hem. Den största risken är nog att leva under stor press och att alltid behöva tänka sig för innan man pratar. Det innebär inte att hon inte säger vad hon tycker, tvärtom. Hon ser det som sin plikt att säga sin mening, eftersom hon bor i en diktatur där andra som säger sin åsikt riskerar jobbet eller att bli förföljda av myndigheter och grannar.

Aleksijevitj är också öppet kritisk mot president Putin, men hennes böcker har aldrig varit förbjudna i Ryssland. Där växer dock hatet mot författaren enligt Kajsa Öberg Lindsten. Förra sommaren var de på ett ryskt arrangemang.

– I publiken satt några hatiska putinister som muntligen gav sig på Svetlana. De sa att allt i Tiden second hand är lögn, en svartmålning av det fina ryska samhället. Hatkampanjerna har nästan blivit värre efter Nobelpriset, även kända författarkolleger vänder sig mot henne. Det är vidrigt!

Varför är det så? 

– Hon har berättat en historia om det nutida Ryssland som inte överensstämmer med den officiella versionen. Det är fruktansvärt känsligt eftersom det är ett land som befinner sig i krig och som försöker återupprätta en identitet som bygger på en historiebeskrivning. Hoppet om att återuppstå som en ny stark nation kommer inte bara uppifrån, det finns också i stora grupper av befolkningen.

Kajsa Öberg Lindsten ser däremot ingen risk för hot eller förföljelse för henne själv, i egenskap av översättare och därmed förmedlare av den förbjudna litteraturen.

Vilken roll har litteraturen för att avslöja missförhållanden i diktaturer?

Hon vänder genast på frågan. Det handlar inte om att avslöja något, utan om att ge människor tillbaka sin historia.

– I en diktatur är det förbjudna ofta det som alla vet är sant. Stalin dödade människor i varje familj, men det har man fått lära sig att leva med och hålla tyst om.

I Svetlana Aleksijevitj böcker pratar däremot människorna fritt om sina liv. I flera intervjuer har författaren sagt att Nobelpriset inte bara är hennes, det tillhör också alla som delat med sig av sina historier.

– Hon kallar dem sina hjältar. Det är vackert att tänka på när hon blir anklagad för att svartmåla det ryska eller vitryska folket, säger Kajsa Öberg Lindsten.

FAKTA

Namn: Kajsa Öberg Lindsten
Ålder: 63 år (föddes på Stalins dödsdag, 5 mars 1953).
Bostadsort: Västra Frölunda.
Yrke: Litterär översättare.
Urval av översatta författare: Svetlana Aleksijevitj,
Andrej Platonov och pedagogen Lev Vygotskij.

Text: Minna Ulin