Vikten av att dokumentera nuläget

Min bild är att det alltför ofta blir samhällsfrånvänt och professionsinternt då vi som arbetar med folkbibliotek ska prata biblioteksfrågor. Det blir en fråga åt gången, mycket detaljer, vi tappar sammanhang och ibland så tappar vi även bort slutanvändare – den allmänhet som äger verksamheten och i förlängningen är vår uppdragsgivare. Ett alltför internt fokus på den egna organisationen bidrar bland annat till att den offentliga biblioteksdiskussionen till stor del överlämnas åt aktörer utan professionsexpertis. Men det bidrar också till att det är ovisst om vi på ett bra sätt faktiskt arbetar med de mest angelägna samhällsutmaningarna, som vi utifrån allmänintresse, enligt uppdrag, långsiktigt ska arbeta med. Ibland undrar jag om vi fastnat i en professionaliseringsprocess. En process som handlat om att etablera professionens roll, expertis- och kompetensområde, såväl som att etablera ett akademiskt fält att beforska och producera kunskap i. Och kanske har det interna fokuset varit nödvändigt för denna viktiga etablering, men jag önskar verkligen att vi nu börjar prata om folkbibliotekens samhällsuppdrag igen.
Min erfarenhet är att man gärna förutsätter att det inom professionen finns en samsyn kring uppdrag och hur de mål man har bryts ner i dagliga praktiker. Men att i dialog med kollegor, uppdragsgivare och allmänhet analysera och tolka fram uppdrag är en svår och komplicerad process, som dessutom måste förbli oavslutad då samhället förändras hela tiden. Det ständigt föränderliga, komplexa och ofta otydliga kan vi råda bot på med professionsinterna handlingsstrategier, som ofta vilar på hävd och tradition. Jag kan slås av hur få av dessa strategier som är belagda på något sätt. Hur vi vet att metoderna som används åstadkommer det vi säger att de gör, och når grupper som är prioriterade och dem med störst behov? Något hårddraget så ser jag att om man fortsätter göra som man alltid har gjort, och upprepa professionens handlingsstrategier, så krävs varken evidens eller andra belägg. Framgång eller misslyckande kan dessutom verka av ganska ringa betydelse, vilket jag sluter mig till utifrån att uppföljningen ofta är så osystematisk och frikopplad från uppdrag. Men då någon typ att förändring ska till, då man vill bryta mönster, så är kraven på belägg och evidens stora. Kraven på snabba resultat är höga och utrymmet för misslyckanden och att lära av dessa är närmast obefintligt.
Vi kan ta frågan om tillgång till litteratur som exempel. Ett litteraturförmedlande och läsfrämjande arbete måste rimligtvis se väldigt olika ut beroende på sammanhang och beroende på målgrupp. Varje målgrupp rymmer dessutom även den många olikheter. Vårt sätt att arbeta måste därför vara väldigt flexibla och anpassningsbara efter situation och rådande förhållanden. Jag ser dock att det finns många enkla saker vi inom professionen skulle kunna göra för att utveckla mer belagda och behovsanpassade metoder. Jag ska inte lista dem alla, men nämner att vi måste ta del av och analysera befintlig statistik och information om samhället i stort. Befolkningsregister, befolkningsprognoser och undersökningar kan här vara intressanta. Sedan så tycker jag att vi måste bli mycket bättre på att dokumentera oss och formulera nulägen och önskad förändring då vi drar igång projekt och insatser. Jag kanske sparkar in öppna dörrar, men om man inte har något dokumenterat nuläge så finns det inget att följa upp, inget att mäta eventuell förändring mot (över tid) och då blir det också svårt att förbättra och förfina metoder och etablera det nödvändiga och fortlöpande lärandet som behövs för att verkningsfullt, genom folkbibliotek, kunna bidra till ett mer jämlikt och likvärdigt samhälle.

Nick Jones, Konst- och bibliotekschef, Huddinge kommun