Profilen – Lusten till litteraturen betyder allt

Profilen – Lusten till litteraturen betyder allt

Det som från början var en nödlösning i väntan på förlagskontrakt, blev en framgångsrik karriär som kulturjournalist. Noll27 har träffat Sveriges Radios Marie Lundström, som vill verka i skärningspunkten mellan livet och litteraturen, litteraturen och livet.

Här är ert te, det var lite problem med grädden till kakan, så den kommer alldeles strax, säger den unga kvinnan i svart förkläde och ställer fram en bricka på kafébordet.

Marie Lundström avbryter sig i samtalet, ler och tackar, och återgår sedan till att prata om vikten av bra ljud vid en inspelningssituation. Det får inte vara ett för stort rum, då låter det ödsligt och kallt. En brusande luftkonditionering kan ödelägga ett helt reportage. Och bakgrundsmusik på kafé är hopplöst. Hon säger att hon är lite sträng med hur det låter. Och hon om någon borde veta.

Hon är utbildad på Dramatiska Institutets radiolinje, har arbetat bland annat som litteraturkritiker, reporter och startat flera olika program. Sedan några år tillbaka är hon frontfigur för sitt eget, Lundströms Bokradio, i Sveriges Radios P1. Varje lördagsmorgon kan lyssnarna höra samtal om nya böcker, fördjupa sig i bokcirkeln där Marie Lundström diskuterar en aktuell bok med två personer, eller ta del av gemenskapen i studion. Trevligheten i programmet går inte att ta miste på.

– Ja, det finns ju människor som presterar bra genom att lida, det har aldrig varit min grej. Jag kan inte jobba när någon mår dåligt, när man biter ihop. Nej, jag är extremt beroende av lust, annars gör jag något annat, säger hon.

Tonen är viktig

Det har också gjort att hon varit rastlös. Inte privat, men i yrkeslivet. Startat nya program när det gamla känns invant och bekant. Men nu stannar hon kvar på Lundströms, nu när lyssnarna hittat dit.

– Jag har saknat den tonen som jag tycker att jag försöker göra nu. En varm, tillåtande, nyfiken, mänsklig. Att livet har med litteraturen att göra och att litteraturen har med livet att göra. Jag är intresserad av den mötespunkten hela tiden i programmet. Program med lite spets och karaktär åt det hållet tyckte jag inte fanns innan vi startade, säger hon.

Och det är tonen i Lundströms Bokradio som är viktig. Som skapar en inkluderande och inbjudande stämning utan på något sätt göra litteratursamtalet mindre kvalificerat.

– Det finns ju samtal som signalerar att det här är för ett fåtal, och vi som pratar och ni som lyssnar är lite smartare och lite bättre. Det är jag helt ointresserad av. Det roliga är ju att göra om någonting smalt, som lyrik, som många kanske har förutfattade meningar om, och göra det på ett sätt så att det går fram.

Men den trevliga tonen och det smidiga flytet i programmet kommer inte gratis. Det ligger hårt arbete bakom. Noggrant upplagda intervjuer, gediget redigeringsarbete. Det handlar om konsten att få intervjuerna att leva, göra intervjupersonerna avslappnade och förmågan att bygga en berättelse med ord, ljud och musik. Det blir också en del tidiga mornar och mycket, mycket läsning.

– Ja, jag är ju då en väldigt plikttrogen människa och det gör att nattsömnen blir lidande, säger hon och ler.

– Härom morgonen steg jag upp klockan fem och läste fram till sju. Sen försöker jag ha en dag i veckan när jag läser, så jag inte ska läsa allt på fritiden. Egentligen tror jag att man ska ha ett väldigt tråkigt liv ihop med det här roliga jobbet. Nu har inte jag det, jag har en ny familj och ett väldigt intensivt privatliv, och då blir man lite utmattad. Men har man ett lite stillastående äktenskap, lite kravlösa barn, så tror jag att det går enklare att få ihop det här, säger hon och skrattet bubblar över. Skrattet är en del av programmet. Eller, en del av varför vissa lyssnare återkommer. Det och uttrycket i slutet av varje intervju, ”Tack som kom”.

– Det har irriterat människor, som har olika åsikter om det. ”Är det här korrekt svenska?” Nej det är det inte, det är dialektalt, jag är från Norrbotten och man sa så när jag var liten, när man hade fikat och skulle bryta upp.

Toalettintervju blev inträdesprov

Marie Lundström är född i Gällivare, har bott i Piteå, sedan Umeå och flyttade till Stockholm efter gymnasiet. Hon har rest mycket, ville komma ut och se världen. Planen var att bli författare. Men extrajobben i väntan på bokkontrakt blev för slitiga, och så småningom sökte hon in till DI:s radioutbildning för att få ett bra sätt att försörja sig medan hon skrev. Så kom hon in. Tack vare en toalettintervju med Mark Levengood.

I slutskedet av uttagningarna skulle hon intervjua en tidigare elev, i det här fallet tidigare nämnde man, som hade gått ut skolan året innan. Men det stod still, hon kunde inte alls komma på vad intervjun skulle handla om. Hon gick på toaletten för att tänka. Det hjälpte inte. Tiden gick. Paniken närmade sig. Hon ursäktade sig en gång till.

– Så när jag kommer tillbaka ser han lite road ut. ”Ja du går väldigt ofta på toaletten. Det gjorde jag också när jag var liten, det var det enda stället jag kunde vara ifred på”. Och då vaknade jag till. Så vi gjorde alltså en intervju om Mark Levengoods toalettvanor. Sju minuter och jag tror att det var delvis den som tog mig in.

– Sen var det ju så väldigt, väldigt roligt, jag blev jätteförälskad i hela radiomediet och det var något som gick så himla lätt. Det var liksom extremt lätt för mig att skriva radiotexter och spela in grejer, så då fortsatte jag med det. Det är egentligen först nu som jag har kommit tillbaka till det där med att skriva själv igen. Det som var en nödlösning kom lite lyckligt nog att bli det som jag ägnade ganska många år åt.

Hon talar engagerat och gestikulerar med händerna. Passionen och lusten för radioarbetet, berättelserna hon formar, människorna hon möter i programmet, går inte att ta miste på. Och viljan att förmedla vad litteratur kan vara.

Litteraturen är hennes liv

Den egna läslusten startade tidigt. Pappans högläsning om kvällarna bidrog till en kontinuitet och en känsla av trygghet, samma berättelse som återkom gång på gång. Och så skrev hon själv. Berättelser och historier och sida upp och sida ner i dagböcker, kartongvis av dem. Men när hon senare skickade in manus till förlag och fick negativa besked i retur, såg hon bara ordet NEJ och inte den uppmuntran som ofta följde med.

– Det blev så stort för mig att jag gjorde slut med det där. När jag började på DI var det nästan som om jag drev ut skrivandet ur kroppen. Det kom hela tiden meningar, formuleringar, historier, men nej, jag hade provat det där och det gick inte. Så det är egentligen först nu som jag är tillbaka, för nu skriver jag jättemycket.

Hon beskriver det som en ”enorm stilla lycka”, att lägga händerna på tangentbordet och se vad som händer. Hon skriver på flera projekt samtidigt, en berättelse är nästan färdig. Men hemlig.

Hon tystnar och lyfter tekoppen till munnen. Stänger dörren till den okända historien.

För henne är litteraturen på riktigt, och betyder ”löjligt mycket”.

– Det är ju mitt liv. Det går inte en dag utan att jag skriver eller läser, och det har jag egentligen gjort sedan jag var liten. Och den där hemska frågan om ”vilken bok skulle du ta med till en öde ö?”, som jag alltid får, eller ”vilken är din favoritbok?”, det är jättesvårt, det är ju som att välja en favoritmänniska. Lite så där blir det ju om litteratur är på riktigt.

För på samma sätt som litteraturen kan hjälpa oss att förstå oss själva, kan den också hjälpa till att förklara svåra skeenden och ge oss inlevelseförmåga.

– Den ger mig också stor tillit till människor. När någon formulerar saker där jag kan tänka, ”oj vad konstigt, jag känner väl igen mig i det här, men det gör nog inte så många andra”. De böckerna kan ofta nå väldigt många läsare och det kan göra mig extremt upprymd, att vi delar så många konstigheter.

– Och det finns nästan ingen annan form än litteraturen som riktigt pekar på de här sakerna som många av oss inte kan formulera, men de flesta känner igen sig i. Den där tysta kunskapen om vad en människa kan vara.

Lycklig av välfunna formuleringar

Ett välfunnet ord, en intressant liknelse, en bortglömd anakronism, det är också saker som Marie Lundström kan bli upprymd och lycklig över. Hon skrattar till när hon berättar om hur hon själv bär på många uttryck som återkommer i hennes vokabulär. När hon fyllde 50 fick hon till och med en plansch med de vanligaste. Som, ”den här har gjort sitt i underhållningsbranschen” när ett föremål gått sönder, ”nu går vi vidare i livet”, när en diskussion har fastnat, eller ”alltid något”, som hennes pappa brukade säga.

– Språk bär ju på historier. Mina barn är helt galna på mig, jag går runt med uttryck som jag vet att jag har ärvt. Att ärva uttryck är lika viktigt för mig som att man ärver möbler och foton och så.

Men hur noga det än går att uttrycka betydelsen av litteraturen och vad den ger oss människor, menar Marie Lundström att den egentliga relationen till den inte går att ta på, inte kan fångas genom ord.

– Litteraturen ska hela tiden fylla en väldigt specifik uppgift. Varför det? Det är mycket annat här i livet som vi lever för som inte ställs till svars genom att den måste ha en uppgift. Visst tror jag att det är allt det här som sägs om att det ger oss ökad inlevelseförmåga, möjlighet att förstå andra kulturer och så vidare. Allt det där stämmer ju, men jag tror i alla fall inte att det är det som är kärnan. Det är något annat som är lite mer svårfångat.

Hon liknar det vid kärlek, eller andra värden i livet som vi inte riktigt kan förklara, men ändå behöver.

– Som känslan kring varför du älskar en viss person. Det går inte riktigt att fånga. Det tycker jag är viktigt att säga.

FAKTA

Namn: Marie Lundström

Gör: Programledare för egna programmet
Lundströms Bokradio

Ålder: 50

Familj: Ja

Bor: Stockholm

Bakgrund: Norrbottning

Favoritförfattare: Joan Didion

Favoritläsplats: Liggandes i sängen

Då passar en bok bäst: När man ska rädda ett äktenskap – då ska man läsa en bok högt för varandra i stället för att prata hela tiden. Prata är enormt överskattat. En väldigt bra bok att läsa högt då för att lugna ner situationen är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.

Händer i Lundströms Bokradio i höst: Vi kommer att ha skrivarskola med Jonathan Safran Foer om hur man skriver dialog, vi ska prata om tajmingens roll i litteratur. Jag ska möta Arundhati Roy och Richard Ford och har redan träffat David Grossman. Och så blir det bokcirkel.

Author Description

Evelina Westergren

Evelina Westergren, Journalist
evelina.westergren@noll27.se
0700-81 65 71

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se