Vad är en bra bok?

Noll27 ställde fyra frågor om kvalitet, smak och läsupplevelse till fyra personer som vi vet läser, och har läst, mycket skönlitteratur.

Magnus Persson är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning vid Malmö högskola. Han har bland annat arbetat med forskningsprojektet Myten om den goda litteraturen och utvecklingsprojektet Synen på skönlitteratur på svenska bibliotek. Horace Engdahl är litteraturvetare, författare och litteratur- och danskritiker. Sitter på stol nummer 17 i Svenska Akademien. Lena Kvist är kulturchef på Borås tidning och ordförande i juryn till tidningens årliga debutantpris, och Maria Ehrenberg är regionbibliotekarie i Region Halland och en av författarna till rapporten Synen på svensk skönlitteratur för vuxna på svenska folkbibliotek.

Vad utmärker en bra bok?

Magnus Persson: Att den engagerar dig intensivt, att du inte kan släppa den, och att läsupplevelsen lever kvar lång tid efter du slagit igen pärmarna på boken.

Horace Engdahl: Att den lockar till förnyad läsning.

Lena Kvist: Språket! Jag väljer form framför innehåll nio gånger av tio. Men det betyder inte att alla bra böcker måste vara höglitterära. En spännande och välskriven deckare kan ha rätt stil för sitt syfte.

Maria Ehrenberg: Jag använder gärna Kulturrådets kvalitetskriterier, särskilt det om originalitet, komplexitet och självständighet i fråga om litterär teknik och gestaltning. Originalitet handlar om att det inte ska vara en dussinprodukt där jag genast vet vad som vill sägas och vad som ska ske. Jag vill att författaren ska ta sitt arbete på allvar och använda genren för att säga något nytt om världen, eller säga något om världen på ett nytt sätt. Så växer jag som läsare. Komplexitet handlar om att få tillgång till nyanser och skeenden som inte är de enklaste. Vi lever i en alltför svart-vit värld där förmågan att se nyanser och komplexa skeenden tenderar att urholkas. Det förenklade skapar en förenklad värld, en värld väldigt få av oss vill leva i. Självständighet tangerar originalitet. Intensiteten handlar för mig att genom skicklig komposition, gestaltning och språkbruk få läsare att uppleva en förhöjd känsla eller förståelse. Och är på något sätt essensen i all konst.

Varför är det viktigt att prata om kvalitet när det gäller litteratur?

Magnus Persson: Det är omöjligt att inte prata om kvalitet, menar jag. Och det gäller oavsett om det handlar om deckare eller nobelpristagare. Sedan tror jag inte att det finns någon absolut och objektiv måttstock, men det förändrar inte läget. Oavsett sammanhang så är vi som läsare, och kulturkonsumenter, alltid värderande, och det tycker jag är bra så länge vi kan argumentera för våra värderingar. Och det är precis det som måste göras i alltifrån den privat läsecirkeln till när Statens kulturråd ska bestämma vilka böcker som ska få litteraturstöd.

Horace Engdahl: Därför att läsarna behöver en vägledning som alternativ till branschens marknadsföring när de ska orientera sig i det ofantliga utbudet av böcker.

Lena Kvist: För att kvalitetslitteraturen sällan blir bestsellers. Litteraturen behöver specialkunniga läsare som kan lyfta fram den. Den behöver översättningsstöd, författarstipendier, arronderade biblioteksbesök och andra offentliga scensamtal. Där har kvalitetsbedömningen en viktig roll, för att litteraturen ska överleva.

Maria Ehrenberg: För mig är detta också en demokratisk fråga. Om vi i alla andra lägen pratar om att tillgång till kvalitet är bra, varför då inte inom litteraturen? Och varför är det så ofta en klassfråga? Bra mat, bra sjukvård, bra skola tenderar att vara något du nuförtiden kan köpa för pengar, inte en jämlikt distribuerad faktor. Men alla ska ha rätt till kvalitet på livets alla områden, så också inom litteraturen. Ett annat sätt att säga det på är att om vi slutar tala om kvalitet, slutar vi tala om litteraturen som konstart. Men det måste ju finnas någon anledning till att vissa verk fortsätter tala till oss, årtusende efter årtusende. Och varför då? Jo, för att de har kvalitet, kan vi diskutera detta fördomsfritt kan vi också diskutera varför konst har en viktig roll.

Kan man istället för kvalitet prata om bra och dåliga

läsupplevelser?

Magnus Persson: Det kan man naturligtvis göra. Man kan mycket väl ha en dålig läsupplevelse av en bok som man vet är mycket bra, och det omvända förhållandet gäller också.

Horace Engdahl: Det är en annan sak. Den ena diskussionen ersätter inte den andra.

Lena Kvist: Nja. Inte istället. Man behöver prata om båda, för det är två olika saker. Jag brukar skilja på bra läsning och god litteratur. God litteratur är alltid en bra läsupplevelse, fast en bok kan helt klart vara en bra läsupplevelse utan att vara kvalitetslitteratur, precis som en Ameliakrönika eller ett dagstidningsreportage kan vara det. Men man måste prata om kvalitet också. Annars förtvinar litteraturen. Läsupplevelserna verkar klara sig bra ändå.

Maria Ehrenberg: Inte istället för men som ett annat perspektiv. Jag menar, så jädrans gammalmodig är jag, att kvalitet är något som ligger utanför din läsupplevelse. Låt mig illustrera: Jag gillar flickböcker från 1920-talet, de är utmärkta tidsmarkörer, har ofta en embryonal feministisk tanke, pratar om flickor och kvinnors villkor i en spännande tid. De är ofta väl skrivna, med ett gott språk men har definitivt ingen skönlitterär kvalitet. De är dussinvaror, även om de inte fanns så många, skrivna efter vissa mallar. Jag läser dem med nöje. De ger mig bra läsupplevelser. Men ger mig aldrig den där rysningen som en kvalitativt högtstående text ger.

Går det att skilja på objektiv kvalitet och personlig smak?

Magnus Persson: Jag tror som sagt inte på objektiv kvalitet i absolut mening, men det går definitivt att skilja på personlig smak och, låt oss kalla det, professionell smak. Och då tänker jag på den smak, eller de smaker, som människor som arbetar med litteratur i sin profession uppövar. Skillnaderna behöver inte alls vara milsvida, och ibland kan likheterna vara nog så stora.

Horace Engdahl: Man behöver inte tro att det finns något sådant som objektiv kvalitet för att tro på värdet av kvalificerade omdömen om litteratur och att dessa omdömen är någonting annat än det personliga tycket hos vem som helst.

Lena Kvist: Ja. Även om det där med ”objektiv” är lite svajigt. Alla kritiker är inte överens, det vore förresten aptrist. Litteratur är ju inte en resultatsport, kanske mer som en bedömningssport. När jag tittar på hästdressyr har jag ingen aning om varför ett ekipage anses göra en bättre runda än ett annat men när det gäller litteratur kan jag faktiskt se vad som är bra, vad som är en väl utförd prestation när det gäller stilen. Det vågar jag påstå. Det beror på att jag har läst oerhört mycket litteratur och reflekterat över den, särskilt svensk samtidslitteratur. Hästsport, däremot, är jag väldigt okunnig om.

Maria Ehrenberg: Jag tror att jag redan svarat på detta. Ja, det kan du. Och måste om du är recensent/kritiker. Och borde kunna om du är bibliotekarie. Jag har recenserat många verk som jag tycker dedicerat illa om, de har verkligen inte tilltalat min personliga smak. Men jädrans bra litteratur har de varit.

En aspekt på kvalitetsbegreppet gällande litteratur är att det utesluter vissa genrer och är ett hot mot en litterär mångfald. Hur ser du på det?

Magnus Persson: Rent principiellt tror jag inte alls det stämmer. Kvalitetsbegreppet är lika nödvändigt och används lika flitigt och intensivt inom till exempel populärkulturen. I praktiken har det förstås varit så att kvalitetsbegreppet har använts för att utgränsa och nedvärdera olika kulturformer, alltifrån romantiklitteratur till dataspel.

Horace Engdahl: Du menar att det förfärliga med mästerverken är att de får de usla böckerna att te sig så usla? Men om det ska vara någon mening med en genrernas mångfald, måste varje genre bevisa sitt värde inför det mänskliga förnuftet. Mångfald är inte i sig av något värde. Det gör till exempel inte skräpet i naturen till någonting gott att det ligger på mångahanda ställen och är av skiftande ursprung och utseende. Detsamma gäller mutatis mutandis om litteraturen.

Lena Kvist: Det är klart att skönlitteratur för vuxna oftare anses vara kvalitetslitteratur… men att det skulle hota mångfalden? Det tror jag inte. Jag har skrivit litteraturkritik sedan 1990-talet och den litterära mångfalden är enorm. Det är dessutom väldigt sällan kritikerna påverkar läsarna i någon större utsträckning, läsarna köper vad de vill och struntar i oss. Enda undantaget är Elena Ferrantekvartetten, där har kritikerna gått före och hyllat böcker som blivit bestsellers. Visst behandlas till exempel spänningslitteratur lite styvmoderligt av kritikerna men herregud, de författarna toppar ju säljlistorna istället. Varför skulle Camilla Läckberg bry sig om att kritikerna inte gillar henne? Problemen uppstår möjligen när läsare blir arga och känner sig trampade på tårna för att många av oss kritiker inte gillar viss litteratur. Men det är kanske svar på en helt annan fråga, som inte är ställd här.

Maria Ehrenberg: Mja, kan man väl verkligen se det så idag? Är det inte snarare så att det finns en uppsjö genrer och dessutom korsbefruktningar? Jag tycker mig snarare se att man i stället talar om kvaliteten inom de olika genrerna, bästa inom grafisk roman, inom serier, inom pornografisk, inom whatever, och inte inom en övergripande skönlitteraturnivå. Tvärtom, den kvalitativa och mer avancerade litteraturen kan mycket väl betraktas som en subgenre den också idag. Men däremot ja, inom kanon finns det alltid en uteslutningseffekt. Och det är bra, säger jag som inte gillar kanon. Det första en kanon gör är nämligen att skapa en motkanon. Och då blir mångfalden större.