Kåseri – Om jag hade ett bibliotek

Kåseri – Om jag hade ett  bibliotek

Monika Fagerholm är en finlandssvensk författare som romandebuterade 1994 med Underbara kvinnor vid vatten. 2005 fick hon Augustpriset för Den amerikanska flickan. Just nu arbetar Monika Fagerholm med att färdigställa en ny roman.

Jag har bibliotek i blodet. Är uppvuxen på barn- och ungdomsavdelningen på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors, där min mamma, och småningom även min extramamma arbetade. Min mamma var sagotant i sextiotalssnitt – tuperat hår, dräkt med jacka – på nämnda ställe: hennes hårspray som hon sprutade i håret innan hon skulle ”uppträda” på sagotimmen framkallade ett kladd i handen när man kände på det som för alltid för mig står förbunden med litteratur och läsning, som en känsla: äventyr, glamoröst. Vilket betytt mycket under de tider när jag inte läste så mycket, sena tonåren, tidiga vuxenheten. För inte ens då tänkte jag på böcker som något tråkigt men som något nästan sexigt, inbjudande.

En lång tid var böcker ändå bara bokryggar för mig – eller fysiska föremål som skulle ordnas på hyllor – jag var lite äldre då, kring de tjugo, och jobbade själv på bibliotek. Som inhoppare, sommarjobbare, vid sidan av mina studier (i psykologi; de blev sen, när jag faktiskt äntligen började läsa skönlitteratur, på hälft) på olika filialer i Helsingfors.

Det hände att jag hittade kvarglömda lappar, vykort och brev mellan sidorna i de återlämnade böckerna. Jag glömmer aldrig – jag menar det – brevet som fanns i en roman på ett bibliotek i en av de snofsigare förorterna i väster: från en kvinna som förstod man lämnat sin man och sina barn och sitt hem i en ytterst välbärgad miljö för en annan man, en fattig jordbrukare någonstans på ett annat ställe i landet. Om honom, den nya mannen, skrev hon (ja till vem? En väninna?): ”Toivo är min fosterjord”. Och hur mycket i det jag skrivit själv, senare, har jag inte, trots att jag varken minns namn eller plats eller vilken roman brevet låg i, använt mig av det där brevet? Den meningen och andra; tonen och formuleringarna som ändå avslöjade något underliggande om att livet i fosterjorden kanske inte heller utfallit som hon tänkt och att hon var ganska olycklig, kanske desperat.

Det gick rätt in i mig där på biblioteket där jag befann mig … min fosterjord, mitt hopp (Toivo betyder hopp på svenska). Jag hörde det mot fonden av en väldig tystnad, bibliotekets stora och så tidlösa, jaglösa. Och det är väl vad jag tänker på mest, när jag tänker på bibliotek och vad som är det mest oumbärliga: tystnaden (kanske också för att det inte är så självklart längre).

Så, tror jag, då: OM jag hade ett bibliotek skulle vi ha leken glamouren mammas hårspray, böcker som ett äventyr, allt det där: göra biblioteket till en sådan egen med andra delbar värld. Men – utan tystnad, inget bibliotek. Skapa den. Den allra tystaste platsen: där man kan förlora sig och sitt så att man hör.

Text: Monika Fagerholm, författare

Foto: Ulla Montan

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se