Att vara trogen originalet kräver att man slår sig fri. Det menar Janina Orlov, prisbelönt översättare från finska och ryska till svenska. Det handlar om en sinnlig precision, att kunna känna, lukta, se. Att klä originalets själ i ny språkdräkt.
Fingrarna knattrar mot tangenterna och läslampan är riktad mot boken i ett ställ till vänster. Nattfjäril, eller Nattfjärilen, av Katja Kettu, exakt vad den ska heta på svenska är ännu inte helt bestämt, är Janina Orlovs senaste översättningsprojekt. Hon sitter vid skrivbordet i sovrummet och blickar mot boken, sedan mot skärmen framför sig, och skriver. Läser, och skriver igen. Det är ungefär så hennes arbetsprocess går till, hon gör den riktiga översättningen direkt.
Här i lägenheten bodde hon tillsammans med sin man, författaren Ulf Stark, som gick bort i juni i år. Hemmet består egentligen av två lägenheter som slagits samman, vilket skapar en trivsam oregelbundenhet av rum.
– Vi tänkte att alla barnen skulle kunna ha egna rum när vi flyttade hit. Men själva fick vi sitta och jobba där det gick. Ulf satt i den lilla tamburen där och jag satt här i sovrummet.
Janina Orlov visar och pekar i lägenheten. På bordet i köket ligger en Marimekkoduk med stiliserade blommor i gula och gröngula nyanser. En blå glasskål fylld med Ingrid Marie sprider en svag doft av höstäpplen. På väggarna syns ljusreflektionerna efter kristallkronan i taket. Janina Orlov talar ofta med skratt i rösten, men också engagerat, med en botten, med lust och professionalitet om sitt yrke.
Har forskat om Muminböckerna
Janina Orlov är finlandssvenska och föddes i Helsingfors 1955. Hon studerade litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och har forskat om barnlitteratur, inte minst om Tove Janssons Muminböcker. Men ganska snabbt började hon även att studera ryska.
– När jag växte upp hade finsk tv vissa förpliktelser att visa sovjetiska filmer och spela sovjetisk musik. Det där fascinerade mig. Och min pappa deltog i fortsättningskriget, han låg vid fronten från det han var 19 tills han var 22 år. Hans föräldrars hem bombades sönder och samman i Helsingfors, så det blev ingenting kvar. Det var bara tur att ingen råkade vara hemma när det hände. Så mina farföräldrar var inte jätteförtjusta i det ryska precis.
Men Janina Orlovs pappa uppmuntrade dotterns intresse. Så småningom ledde studierna till språkpraktik i Leningrad och Moskva i början på 80-talet. En speciell tid. Det var hårt jobb, skruttiga studentrum och många långa timmar på bibliotek. Det var champagne, bitande kyla, otaliga fajter mot den byråkratiska sovjetiska statsapparaten, och samtidigt, studentlivets enorma frihet. När Janina Orlov och hennes studiekamrat flydde studentkorridorens kackerlacksfyllda kök, gick de istället på restaurang. Men inte bara för att äta bättre mat.
– Om vi hade läxor till nästa dag i grammatik eller så, brukade vi alltid rådfråga personalen. Det var ju det allra bästa, att kolla med dem som är native speakers hur det ska vara, så vi utnyttjade faktiskt situationen till max. Det var det som gjorde att det var så roligt. För på ett sätt var det, för vår del, helt laglöst. Jag har aldrig varit så bekymmerslös som på den tiden.
Lusten till översättandet
I Ryssland träffade Janina även sin första man. Äktenskapet blev kortvarigt, men hon fick en son. Hon fortsatte sitt arbete, har undervisat i både ryska och litteraturvetenskap, jobbat som tolk på ett skeppsvarv, och dessutom varit reseledare i Sovjetunionen. En dag fick hon en förfrågan om att översätta en dramatisering av Brott och straff för en teater i Helsingfors. Men det var bråttom. Hon fick tre veckor på sig.
– Och jag sa, det gör jag! Det var ju så himla roligt, även om det innebar nattjobb och ryggskott och allt möjligt, säger hon och skrattar.
Lusten till översättandet var väckt. 1997 flyttade hon och sonen till Sverige då hon träffat Ulf Stark. Hon fortsatte översättandet, fick småuppdrag och jobbade samtidigt på Stockholms universitet och Mälardalens högskola. 2005 doktorerade hon i ryska vid Åbo Akademi. Men hon hade också ambitionen att föra fram den finska barnlitteraturen i Sverige. Hennes påtryckningar på förlagen gav resultat, plötsligt översatte hon fyra finska ungdomsromaner på ett år. Tio år senare smällde det till på riktigt.
– Och det var tack vare Sofi Oksanen och Stalins kossor. Så vi firar nu tio år ihop.
Det var också översättningarna av Sofi Oksanen som gjorde att hon till slut vågade kasta sig ut. Nu jobbar hon heltid som översättare och har hittills översatt ett 60-tal titlar; romaner, barnböcker och pjäser från ryska och finska till svenska. Och lusten till översättandet består.
– Jag tror att det har att göra med att jag får använda min fantasi, samtidigt som jag försöker förstå. Det är lite skådespeleri också. För mig är det en väldigt sinnlig syssla, en syssla där alla sinnen ska vara i bruk. Att man får ge utlopp för allting. Man måste känna lukterna, smaken, man måste höra, man måste se hur det ser ut. Och sen ska man göra om det till svenska. Jag har ju märkt någon gång att jag får tygla fantasin också, att ibland tycker jag att det kan stå saker och ting i texterna som inte står där, säger hon och ögonen glittrar.
– Då får man gå tillbaka. Och samtidigt är ju översättare kanske de noggrannaste läsarna förutom korrekturläsarna, för det måste hålla på svenska.
Hon lever sig in i texten, blir texten och personerna, blir mer rysk i en rysk text, och mer finsk i en finsk text. Hon känner det de känner, och försöker via språket förmedla människan. Men allt går inte att översätta. Ofta saknas en exakt synonym, ibland handlar det om karaktärer, dialekter. Då gäller det att leta, skriva runt, att aldrig ge upp. Ofta handlar det också om rytmen och musikaliteten i språket. För Janina Orlov vägrar gå med på att ett språk skulle vara mindre rikt än ett annat.
– Allt måste gå att uttrycka på alla språk. Det gäller bara att man hittar lösningarna. De finns där. Så därför är man som upptäcktsresande som översättare, man måste ut och leta efter motsvarigheter. Om det inte skulle finnas skulle det betyda att folk har olika inre liv i olika länder och det tror jag inte på. De här eviga frågorna och ämnena, de måste ju gå att uttrycka.
Översättaren har makt
Men det är det ordagranna som är eftersträvansvärt. Visst, kanske går en del förlorat av originalet vid en översättning. Samtidigt tillkommer det annat. Janina Orlov citerar en kvinnlig amerikansk poet och översättare och säger att man kan likna översättning vid att plocka själen ur en kropp, och locka den in i en annan. På så sätt blir översättningen både samma och inte. Men målet är att läsaren ska känna det som om texten är skriven på svenska från början.
– Min strävan är att vara så trogen originalet som möjligt, men; för att vara trogen måste man vara otrogen, man måste frigöra sig. För det är hemskt om man läser en översättning som har översatts rakt av enligt originalet. Det ska vara en konstnärlig upplevelse. Samtidigt innebär makten som översättare också ett ansvar. Och Janina Orlov drar sig till exempel inte från att förbättra något som är dåligt skrivet.
– Jo, man måste förbättra. Från början tänkte jag att man ska vara texten trogen. Men det är väldigt dumt. En numera avliden finsk översättare, sa att man ska nog förbättra, ingen tjänar på att det är svagt. Man får ju inte bruka våld på originalet, men lite kan man justera och putsa. Är den översatta texten dålig är det översättaren som får på huden.
Går sällan tillbaka
Det tar henne ungefär två-tre månader att översätta en roman. Först börjar hon läsa boken, för att avgöra om hon tar sig an den. Sen läser hon om boken med en penna i handen. Och där börjar processen. Genast föds visioner och associationer, hon hör hur ett stycke ska låta. Och när hon har läst börjar hon att översätta, från början till slut. Hon går inte tillbaka mer än för småkorrigeringar, utan gör den riktiga översättningen direkt.
– Det funkar inte för mig att dra igenom den igen och igen. På samma sätt som om jag kommer ett ställe där det inte löper, eller där jag inte förstår, så kan jag inte lämna det därhän och tänka att jag kommer tillbaka. Jag måste lösa det innan jag kommer vidare. Och det gör ju att jag kan gå omkring med något fåneri ett par dagar utan att jag kommer framåt. Alla översättare gör på sitt sätt, det som passar en fungerar kanske inte för en annan.
Hon brukar läsa högt för sig själv, för att höra rytmen, musikaliteten i orden. Det måste låta bra.
– Och jag har märkt en sak nu i och med att Ulf gick bort. Det har påverkat mitt språkbruk. Dels går det långsammare för mig. Och sen hade jag till en början, och har fortfarande, svårt att hitta ord och associationer. Det har satt sig på hjärnan på något sätt. Jag måste liksom komma tillbaka, men det enda sättet att göra det är att sitta och översätta. Den där friheten, att det flyter på bra, är inte riktigt där. Det är ganska irriterande faktiskt. Samtidigt är det intressant att kroppen faktiskt fungerar så här.
Att sorgen, saknaden, bearbetningen, sätter sig i kroppen och kommer till uttryck på ett fysiskt sätt. Här i köket brukade de mötas för att äta lunch när de jobbade hemma tillsammans. De brukade läsa högt för varandra och ibland funderade hon på ordföljden i någon mening på svenska jämfört med finlandssvenska. ”Kan man säga så här?” ”Nej”, sa Ulf. Då blev hon arg. ”Vad är det för stil, vad fattigt!” Hon har skrattet i rösten när hon berättar.
Fått flera priser
Janina Orlov har alltid arbetat mycket, alltid haft mycket omkring sig. Själva översättandet beskriver hon som ”förbaskat roligt”. Och den glädjen och arbetsfliten har resulterat i flera priser i Finland, bland annat statens utländska översättarpris för hennes insatser för den finska litteraturen och Pro Finlandia-medaljen.
– Det känns väldigt trevligt, men samtidigt finns det alltid något av ”jaja, det gäller att passa på så att jag inte blir mallig”, för då kommer jag säkert att göra bort mig i något sammanhang. Varje gång jag börjar med något nytt så tänker jag, ”herregud, hur ska det här gå, hoppas jag ror det här i land”.
Hon säger att det är en känsla av att hon inte får bli för självsäker, för då går det åt skogen. Självkritiken finns alltid där, redo att ställa henne inför rätta i en högst privat domstol. Samtidigt som priserna ändå ger henne självsäkerhet. Hon är bara ingen tävlingsmänniska.
– Jag tror att det också är bra att man inte tror att det här kommer att gå som en dans. Bästa resultatet tycker jag det har blivit när det är så här: ”Det här blir säkert jättebra. Nej, herregud det här blir ingenting!”. När man är både och. Det är ju inte så att jag går omkring och tänker på de här utmärkelserna. Men ibland tänker jag att jag ju har fått dem, så nog finns det någonting någonstans att stå på. Jag behöver liksom inte gå omkring och skämmas.
– Och efter det som hände nu med Ulf, så tycker jag ju att allting egentligen är sekundärt. Det finns ett visst lugn i det. För jag kan inte förställa mig att jag skulle få en större smäll. Då är det här yrkesmässiga sekundärt.
Barnlitteraturen är viktig
I engagemanget för barnlitteraturen möttes de, hon och maken. I intresset, kunnandet, i de många diskussionerna. Janina Orlov pratar engagerat om hur det finns bestämda kulturella uppfattningar om vad barnlitteratur ska vara. Att det i Sverige finns en tanke om att den gärna ska vara pedagogisk och bidra till en god språkutveckling. Samtidigt inte vara för svår eller för farlig. Ibland gör det att hon blir frustrerad. Dels för att hon som översättare inte kan göra jobbet som hon tycker blir bäst med hänsyn till originalet. Dels för att barn inte ska berövas kultur eller konstnärliga upplevelser, som vissa bilder, eller ett avancerat språk. Själv menar hon att barnlitteraturen kan rymma det mesta.
– Tove Jansson skrev någonstans att det måste finnas hopp. Man får inte överge barnen. Även om det kan vara hemska saker som sker, ska det finnas en möjlighet att gå vidare. Att man lämnar dörren öppen. Men så tycker jag egentligen att det är med all litteratur. Jag blir väldigt arg av att läsa svartaste svärtan och så slutar det i elände och hemskheter.
Utanför fönstret har skymningen lagt sig och skuggorna inomhus har blivit skarpare. Janina Orlov stryker med handen över bordet. Även om hon arbetar med att läsa, kan hon också finna återhämtning i det. Men hon väljer med omsorg vad hon vill lägga sin läsande tid på, prioriterar tydligare nu. Och när hon riktigt behöver det, återvänder hon gärna till början. Till Mästaren och Margarita, en av hennes första stora läsupplevelser. Till Tove Janssons Muminböcker, eller till Nalle Puh och hans vänner. Till det allvarliga och humoristiska.
– Om jag är riktigt ledsen lönar det sig att läsa Nalle Puh för mig. De är så mänskliga när de tomtar omkring och pysslar med sitt, helt renons på vetskap, men ändå väldigt kloka på sitt eget vis. Jag har någon gång stått på tunnelbanan och läst Nalle Puh på väg till universitetet. Jag har börjat gapskratta, och sen inte kunnat sluta.
FAKTA
Född: I Helsingfors 1955
Familj: Var gift med Ulf Stark, en son från ett tidigare äktenskap
Bor: Lidingö
Gör: Översätter
Har översatt: Till exempel Sofi Oksanens böcker, barnböckerna om Sixten och Blixten.
Översätter gärna: Sofi Oksanen, Katja Kettu, Rosa Liksom, Sirpa Kähkönen. Både barn- och
vuxenböcker, bara de är bra. Skulle gärna översätta mer dramatik.
Favoritöversättare: Liisa Ryömä, Bengt Samuelson, Lars Huldén.
Läser gärna: Tove Jansson och A A Milne. Men även en finlandssvensk författare som Peter
Sandström. Huckleberry Finn och Peter Pan är också favoritböcker. Huckleberry Finn för att den är så otroligt smart, rolig, spännande och djupsinnig. Peter Pan, för att Peter Pans sätt att prata är så roligt. Sju bröder är en genombrottsroman i finsk litteratur, skriven av Aleksis Kivi. Den innehåller allt.
Author Description
