Hur många gånger genom åren har man inte fått höra vittnesmål från kulturföreträdare och politiker, som glansögt talat om sitt barndoms bibliotek – nästan lika många gånger har det känts krystat och lätt pinsamt. Men… så här var mitt.
Gunnar Südow. Foto: Fredrik Svedemyr
Vägen var lång till barndomens bibliotek; Oscarsvägen fram, förbi Engelbrektsskolan genom Oscarsparken och rakt igenom ett av Sveriges längsta torg, fram till Nicolai kyrka, nerför backen med stora Posten till höger och rakt fram Stadsbiblioteket, som delade huskropp med Konserthuset. Höga trappor och blytung dörr och stenbelagd entré, fler trappor och sedan till vänster den stora bibliotekshallen för vuxenlitteratur. Man möttes av höga halvrunda lånediskar, och här rådde en högtidlig, dov nästan sakral känsla av upphöjdhet.
Tjänsteandarna i form av kontorister och bibliotekarier talade knappt hörbart, och deras sulor var gummerade och rörde sig skönt mjukt över stengolvet. Hallen var oerhört hög och kupolformad och väggarna kläddes i fyra gallerivåningar av böcker och jag undrade vad det var för böcker som fått denna härliga utsiktsplats.
På vuxenavdelningen fick man inte låna utan att målsman var med. Som tioåring och framåt hade jag pippi på att rita av historiska personer från olika epoker, favorit var franska revolutionen och Napoleontiden, och en gång då mormor var med och förklarade fick jag så ner en bok från det mytiska tredje galleriet, med massor av bilder på franska revolutionärer, alltifrån Danton, Marat till Saint-Just. Lyckan var fullkomlig, medans bibliotekarie Åke A som hämtat boken såg allmänt förbryllad ut.
Barn- och ungdomsavdelningen låg i källaren. Där var det mörkt och murrigt, men där fick jag låna på eget kort, och där var jag mest varje vecka ensam eller med kompisar. Det var här Ture Sventon och Agaton Sax gjorde entré tillsammans med en lång rad serier om äventyr på flickskoleinternat från England, skrivna av den oerhört flitiga Enid Blyton. Detta var på ”pansarbandens” tid, BTJ:s inbindningar, då röda kraftfullt bundna böcker var för flickor, och blå för pojkar och gröna var fackböcker.
En dag hittade jag en ny internatskoleserie, kanske var det böckerna om St Clare, kilade snabbt fram, glad i hågen, till lånedisken med mina fynd. Den mörka kraftiga damen i stickad kofta och hög polo, tittade först på böckerna och sen på mig, tog liksom sats och sa sen väldigt tyst men tydligt: ”Det där är ju flickböcker!… Jag tycker inte att du som pojk ska läsa såna. Föreslår att du går tillbaka med dom till hyllan och hittar några andra.”
Det var sista gången jag var på den barnavdelningen.
Min första lilla boksamling bestod av en hyllmeter som stod i hörnet på mitt skrivbord i mitt pojkrum, beståendes av kurslitteratur i litteraturvetenskap och de Delfinpockets som köpts på bokreor i ett tidigt 70-tal, en speciell känsla infann sig då man tog fram Idioten, Brott och Straff, och Främlingen. Snart kom det in en riktig bokhylla, och vid utflytten till första egna lägenheten kom Billyhyllorna in i livet, och fylldes på så småningom. Och så där har det hållit på genom livet, biblioteket har ökat i omfång, hyllor köpts till, det har flyttats runt, packats ner, packats upp, transporterats till olika städer, separerats, slagits ihop, gallrats, givits bort, omvärderats, kondenserats till ett nuläge. Då jag tror mig ha böcker som betyder något för mig.
Numera är hyllorna måttbeställda för en speciell vägg. Inga nya hyllor kommer att köpas in om det blir överfullt, nej strikt gallringsplan finnes, typ, en in, en ut. De är sorterade i skön och fack, absolut inte i några färger, alfabetiskt och systematiskt om möjligt, och de är fortfarande så att det finns många som ej är lästa, inköpta för länge sen, då omtalade och uppmärksammade, nu mer kanske kuriösa.
Samlingen av alla Rockyalbum glädjer, och den lilla avdelningen med signerade böcker som jag erhållit genom åren, där var och en berättar sin historia och vid vilket tillfälle: ”Gunnar – man kan gilla de konstigaste män till och med en stolle som Tegnér anser Stewe”, Rönndruvan glöder – Stewe Claesons Augustnominerade Tegnérroman, från en av de första Författardagarna på Stadsbiblioteket i Göteborg, som drog nästan 200 personer i början på 2000-talet.
Norsk-Svensk bokfest i Fredrikstad 2003 lockade mycket folk och många goda författare, och hyllad var romanen om Bellman, Fukta din aska. I den står det: ”Det var en gång en Bellman, en Gunnar och en Brunner”.
Det sägs ofta att våra offentliga bibliotek är så viktiga för vårt kollektiva minne och historia. Men visst är det så, att vårt eget lilla privata bibliotek är vår alldeles egna personliga minnesbank varifrån vi närsomhelst kan plocka fram vår egen historia.
Text: Gunnar Südow
Author Description
