Han har beskrivits som barnmorskan som förlöste meänkieli som skriftspråk. Bengt Pohjanen är författaren och litteraturvetaren som med ödmjukhetens fana är i frontlinjen för meänkielins litterära erövringar.
När vi ses på ett fik på nedre plan i gallerian Smedjan i Luleå har Bengt Pohjanen just kommit från bokmässan i Prag. Där har hans nyfikenhet skapat möten som bland annat öppnade dörren till den cell där Vaclav Havel satt fängslad. Men där fick han främst en möjlighet att prata om sin bok Faravidin maa, Faravids rike, som är översatt direkt från meänkieli till tjeckiska.
– Att tillhöra en minoritet handlar inte om platsen jag är född på, utan om språket jag talar. En direktöversättning är ett erkännande av meänkieli som språk. Det känns väldigt viktigt och roligt. Jag var med på ett seminarium och det var ett stort intresse, berättar han.
Bengt Pohjanen är uppväxt i byn Kassa vid Torne älv, alldeles intill finska gränsen. En uppväxt präglad av tre språk.
– Jag är från början meänkielispråkig. Det var det jag kunde när jag gick till skolan. Fröken kunde finska. Hon kunde förklara på finska när hon såg att vi satt och himlade med ögonen och inte förstod. Den enda i klassen som inte pratade meänkieli var tullarens son. Men det tog inte lång tid innan han lärde sig också.
Olikheter som möts
Tillfälligheternas väv formar ibland oväntade mönster. Bengts pappa var smugglare och for över gränsen med kaffe såväl som flyktingar. Att tullarens och smugglarens son möts i samma klassrum är väl också ett uttryck för det lilla samhällets logik. Och så fick Bengt också lära sig hur han skulle förhålla sig till traktens olika personligheter.
– Pappa lärde mig att om det kom någon med skärmmössa och frågade något skulle jag svara ”jag vet inte” på meänkieli, berättar han.
Olikheternas möten var också en del av barndomshemmet. Pappans släkt var ateister och moderns leastadianer. Uppväxten präglades av detta möte mellan olika livsåskådningar, men också av släktens berättartalanger. I skolan kom det senare till en brytning med meänkielins närvaro. Efter en amerikansk modell blev istället det pedagogiska upplägget att förtrycka den flerspråkighet som annars var en naturlig del av trakten.
– Det fanns en idé om att flerspråkighet hämmade lärandet och svenska blev det språk vi skulle tala i skolan. Det gick fort. Jag förstår inte hur man tänkte, berättar Bengt vidare.
Språklig kamp
Den svenska språkpolitiken formades från olika håll under Bengts tidiga skolgång. Det fanns en och annan förkämpe för värdet av att bejaka flerspråkigheten i skolan. Först i slutet av 50-talet blev det i varje fall inte förbjudet att prata meänkieli på rasterna. Faktorer som tornedalingarnas identifikation, relationen till Finland och andras strävan efter att vara en del av det svenska majoritetssamhället, hade också en inverkan på språkutvecklingen. För de av Bengts kompisar som senare flyttade till Trelleborg och andra orter runtom i landet, tonade meänkielin sakta bort.
Men för Bengt har kärleken till barndomens språk haft ett fast grep om hans hjärta. Men det skulle dröja ytterligare några år innan denna kärlek fick sin fulla blomning.
Efter teologistudier och prästvigning i Uppsala, doktorerade han sedan i litteraturvetenskap och skrev en avhandling om den finske modernisten Antti Hyryns författarskap. Även om Bengt började skriva som trettonåring, var det först vid 39 års ålder han kom fram till ett av de där vägkorsen i livet.
– Jag kunde fortsätta i den akademiska världen och bli professor i Stockholm, eller så kunde jag satsa på mitt författarskap. Jag valde skrivandet och det har jag inte ångrat en dag, säger han.
Första romanen på meänkieli
Sedan dess har det blivit en rad romaner och lyrik. I sitt författarskap har han rört sig över tre språk, meänkieli, finska och svenska. Den första romanen han skrev på meänkieli var Lyykeri som kom ut 1985. Därtill har han översatt en rad böcker, bland annat den självbiografiska Smugglarkungens son.
Meänkieli låter som finska för ett otränat öra. I vissa delar av gränstrakterna på den finska sidan är det en dialekt. Som i många andra språk finns det nyanser. Vad Bengt förklarar så är det på sina håll lite som danska och svenska i förhållande till vad man kan förstå på båda sidor gränsen. I Sverige blev meänkieli ett erkänt minoritetsspråk av Sveriges riksdag så sent som 1999. Historiskt har det inte funnits något skriftspråk. De två första böckerna på meänkieli skrevs av William Snell på 40-talet och sedan av Johan Lantto tjugo år senare. Men den som har beskrivits som den skrivna meänkielins barnmorska är Bengt Pohjanen. Hans roman Lykkeri var också den första romanen på meänkieli.
– Som liten skrev jag mer på finska. Efterhand upptäckte jag att det inte var finska heller. Skillnaden i skrift är mycket större än i tal. Meänkieli har bland annat mer svensk syntax. Sedan finns det många ord som skiljer och meänkieli har flera svenska låneord, förklarar han.
Bengt har förlöst meänkielin genom sitt litterära skapande. Men han har även en musikalisk repertoar och har också skrivit den första teatern på meänkieli. Hans engagemang tar sig även uttryck i kortfilmen Fylla moppe från 2003, om en pojke med meänkieli som modersmål och hans första mopedresa samma dag han fyller 15. För Bengt är också språkutvecklingen en resa.
– Jag har en ödmjuk inställning till språket. Det är inte jag ensam som driver det här. Jag skulle aldrig säga att just det jag har skrivit är rätt. Det kan hela tiden ändras. Ord faller bort och kanske ersätts med andra, säger han.
Kunglig medalj
Hans kärlek till meänkielin och hans arbete kring att utveckla skriftspråket har också gett honom pris. Den finska stiftelsen Kalevalasällskapet belönade honom med sitt pris för hans arbete med meänkieli som skriftspråk, samt hans insatser inom finsk kultur. Samma år fick han också ta emot H. M. Konungens medalj i 8:e storleken i högblått band för ”betydelsefull författargärning inom flera språkområden”. Han rör sig också över språkgränserna och är inte rädd för att låta sina texter få en mer experimentell ton.
– Just nu jobbar jag med en serie som på ett enkelt sätt ska berätta om Tornedalens öden och äventyr, där jag blandar alla språken, säger Bengt.
Att kämpa för ett språk väcker också känslor. Det har inte alltigenom varit en resa kantad av utmärkelser och kungliga medaljer. Han har också fått motstå både hård kritik och hot. Föreställningar har fått ställas in på grund av bombhot och även hans familj har blivit hotad. Detta är något Bengt inte gärna vill prata om. Mellan kaffekopparna i fiket vi sitter vill han hellre lyfta ett växande intresse för minoritetsspråken i allmänhet och meänkielin i synnerhet.
– Jag skulle aldrig kunna drömma om att vi skulle komma så här långt.
Språk som växer
I februari nästa år är det 30 år sedan meänkieli blev ett erkänt minoritetsspråk. Bengt har självklart ett firande på skissbordet. Samtidigt har han också lämnat ett förslag till Nordiska rådet att de ska instifta ett litteraturpris för för författare som skriver på meänkieli. Frågan ska upp till diskussion i sommar. Kampen för ett språk kretsar kring många faktorer. Det handlar om både officiella erkännande och skolpolitik, såväl som människors identifikation och känsla av tillhörighet. Inte minst är behovet av att ständigt vattna de litterära och språkliga fröna för kommande generationer en betydande faktor.
– Intresset hos den yngre generationen kanske inte alltid är så starkt. Men det finns mycket barnlitteratur på meänkieli och goda förutsättningar för språket att växa.
Här blir också Bengts kamp lite en uppgörelse med sitt förflutna. Hans dotter Lina Stolz är barnboksförfattare och har bland annat skrivit böckerna Minna och mirakelmannen och Vilma ska till dagis. Böcker som också är översatta. Men Lina växte upp med majoritetskulturen runt husknuten och fick aldrig med sig meänkielin.
– Vi pratade svenska hemma. Det kan jag ibland få höra att vi berövade henne ett språk. Vi levde ett medelklassliv och på den tiden var det viktigare att inte sticka ut.
Lite som färgblindheten, som hoppar en generation, har Bengt fått möjligheten att låta de språkliga nyanserna växa i nästa led. Här bland borden på ett café i en shoppinggalleria i Luleå fikar han ibland med sitt barnbarn.
– När Jasmine föddes och jag höll henne i famnen för första gången, sa jag mie olen sinun murfaari – jag är din morfar. Och sedan dess har vi alltid pratat meänkieli, säger Bengt Pohjanen.
Text och bild: Fredrik Svedemyr
FAKTA
Namn: Bengt Pohjanen
På nattduksbordet: Herodotos, Historia
Jobbar med just nu: Bearbetar intervjun från ett möte i staden Buende, med Werner Herbrechtsmeier, som var tysk kommendant i Torneå i oktober 1944. Ett av mina mest fascinerande möten.
Det här gör jag på min fritid: Odling. Potatis i hink och lite grönt. Mitt stora intresse vintertid är skidor.
Det här visste du inte om Bengt: Har varit militärpolis och mejeriarbetare och tävlat på längdskidor.
Author Description
