I tider av VM i ishockey och fotboll är bilden av Sverige och svenskheten extra stark, men det är en bild som är djupt ohistorisk. Sverige har aldrig varit landet där det bara levde svenskar som talade svenska.
I traumat efter kungarikets klyvning 1809 efter det förlorade kriget mot Tsar-Ryssland, växte en svensk nationalism fram liksom runt om i Europa i spåren av Napoleonkrigens brutala framfart. Nu började man fråga sig ”vilka är vi till skillnad från de andra?”. Idéer om nationell samhörighet blev allt starkare. Nationalism är uttryck för osäkerhet och rotlöshet.
Europas stater var inga demokratier eller nationer före 1809. De var kungariken eller liknande. Kungen hade inte skapat sitt rike utifrån språk- eller kulturgränser. Därför var de flesta kungariken runt om i Europa flerspråkiga och mångkulturella – så också i kungariket Sverige.
En modern statsbildning Sverige fick vi egentligen inte förrän med riksbyggaren Gustav Vasa på 1500-talet. Det är också först då man kan börja tala om ett svenskt språk. Men, svenska var inte alls det enda språk som talades av invånarna i kungariket Sverige.
Dagens Sverige är inte heller den självklara arvtagaren till Gustav Vasas Sverige. Dagens Finland är det likaså. Dagens geografiska stater Finland och Sverige utgjorde gemensamt kungariket Sverige. Ett Sverige som successivt genom krigiska erövringar och kolonialism växte från den tidiga kärnan runt Mälardalen över Åland till Åboland och Nyland. I Sveriges nordligaste delar, där svenskan bredde ut sig med Gustav Vasas kolonisering, där talade man sedan gammalt finska och samiska. Stockholm har alltid också haft finsktalande invånare – huvudstad i ett rike där svenska och finska var de två stora språken. I Bergslagens finnbygder har det talats finska fram till för hundra år sedan. Och modern arkeologi visar att den samiska utbredningen sträckte sig till landskapen norr om Mälaren.
Romer och resande har i månghundraårigt utanförskap runt om i Sverige haft sina språk. Den tidiga judiska närvaron från 1600-talet var flerspråkig med inslag av jiddisch. Från slutet av 1700-talet var judisk närvaro etablerad i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Sveriges nationella minoritetspolitik, som riksdagen över parti- och blockgränser beslutade 1999, bygger således på att Sveriges nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – är Sveriges historiska nationella minoriteter, vilka alltid funnits i det vi idag kallar Sverige. Likaså har de nationella minoritetsspråken – finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska – en lång historisk närvaro i Sverige. På sina håll längre än svenskan.
Sverige är således inte landet där alla, eller åtminstone nästan alla, bakåt i tiden haft svenska som sitt språk. Sverige var flerspråkigt, vilket var det naturliga runt om i Europas kungariken. Idéer om det svenska och svenskhet växte fram ur det trauma som uppstod i den halva av det forna kungariket som återstod sedan Ryssland tagit den bit som kom att bli dagens Finland.
Begreppet svensk uppfattar många idag som ett adjektiv av ordet Sverige. I själva verket är det ett adjektiv av ordet svenska, som härrör från den del av befolkningen i kungariket Sverige som hade just svenska som sitt språk. De som sedan urminnes tider levt och verkat i Sverige har dock inte alls bara varit svenskar, även om de senare varit fler än de som haft annat språk och kultur som sina. Men, de har alla samma historiska hemortsrätt till landet Sverige. Sverige var alltid mångfald.
LENNART RHODIN
Regeringens särskilda utredare av en stärkt minoritetspolitik
Illustration ordmoln: Cecilia Brisander, Regionbibliotek Stockholm