Utblick – Volontärer förvaltar Maltas historiska arv

Maltas nationalbibliotek i Valletta är en skatt från utsidan och in. Här finns böcker och andra dokument från tidigt 1100-tal och framåt. Många är i skört skick. Volontärerna Fiona och Felix hjälper till att bevara kulturarvet för framtida generationer.

Text:  Minna Ulin

Fiona Captur står mitt på läsesalens stengolv. Hon tittar upp mot det välvda taket, drygt tio meter över huvudet, låter blicken glida överväggarna som smyckas av oljemålningar, fresker och sirliga ornament. Och framför allt: böcker. Tusentals och åter tusentals med åldriga läderband. De vilar på hyllor av ädelträ som klättrar uppåt och möter silande solljus från fönstren i takhöjd.

– Jag har besökt biblioteket sedan barnsben och blir fortfarande överväldigad när jag kommer hit. Men jag tror inte ens att särskilt många malteser är medvetna om de skatter som finns här, säger Fiona Captur, volontär i den ideella organisationen New Leaf som sedan 2012 ägnar sig att vårda dokumenten på nationalbiblioteket och rädda dem till kommande generationer.

Riddare

Nationalbiblioteket ligger mitt i den lilla stadens hjärta. Byggnaden är ett imponerande exempel på nyklassicism från 1700-talets slut, men ändå märkligt anonym. Här ser man liksom inte skogen för alla träd. I Valletta trängs barockhusen, det ena mer utsmyckat än det andra, och biblioteket är bara en i raden av grandiosa byggnader på liten yta.

Maltas huvudstad grundades 1566 av riddarna i Johanniterorden som styrde önationen i 250 år. I slutet av sin tid vid makten lät de bygga biblioteket för att kunna förvara sina samlingar med tiotusentals böcker, och än i dag lever riddarnas historia kvar på hyllmeter efter hyllmeter i biblioteket. Fiona Captur får ofta hantera riddarnas personliga böcker som de lämnade in till biblioteket för era hundra år sedan.
– Under riddartiden hade varje nationalitet ett eget hus, alla hade ett eget bibliotek och i dag finns de böckerna här. Det är en fantastisk tanke. Jag tycker att det är en av de mer fascinerande delarna av biblioteket och som verkligen länkar historia till nutid.

Restaurering

På källarplanet finns inget av läsesalens rymd, bara smala korridorer kantade av hyllor och vagnar belamrade med ännu mer böcker. Bristen på utrymme är ett gissel, särskilt som det hela tiden kommer in nytt material som ska tas om hand. Enligt lag ska biblioteket arkivera allt som skrivs på maltesiska, av malteser och om Malta.

I källaren sker det stora arbetet med restaurering och konservering. Fiona Captur drar på sig skyddshandskar och ett förkläde i plast, öppnar en burk läderpolish och försjunker i ett fokuserat putsande. På bordet framför henne förvandlas bokens läderomslag från en grådassig ton till djupt kopparbrun samtidigt som små sprickor magiskt försvinner.

– Man ser effekten direkt, poleringen ger omedelbar tillfredsställelse. Jag kan försvinna helt när jag gör detta, det är väldigt avslappnande och tiden bara flyger, säger hon.

En bok som ska restaureras går igenom många olika steg. Fiona Captur ägnar sig åt den första rengöringen som förutom vård av omslaget också innebär noggrann borstning eller dammsugning av sidorna. Samtidigt håller hon ögonen öppna efter maskhål och andra angrepp. Efter sådana upptäckter skickas boken till labbet som är ett litet rum som mestpåminner om en omodern tvättstuga. Här monteras böckerna isär, sida för sida. Bladen hamnar i ett kar med hett vatten och flytande pappersmassa som fyller igen hålen. Sidorna får torka innan de binds om till en hel bok igen. Ingen håller räkningen på exakt hur mycket som har restaurerats. Arbetet är behovsstyrt, ibland kan teamet lägga ifrån sig en påbörjad bok om någon funnit en annan i betydligt sämre skick. När originalverken är räddade skannas de. Bibliotekets mål är att digitalisera så mycket som möjligt så att det blir tillgängligt för forskare och andra intresserade.

Restaureringsenhetens anställda arbetar ofta sida vid sida med volontärer från New Leaf eller andra som kommer mer tillfälligt för att vårda kulturarvet. Frivilliga händer är ett välkommet inslag säger Marco Micallef, koordinator på enheten.

– Vi gör allt från restaurering till att binda om böcker och förbereda utställningar. Volontärernas insats gör att vi kan hålla tempot uppe,säger han och öppnar en dörr som leder från labbet till något som mer påminner om tomtens verkstad. Ett stort bord är belamrat av böcker med patina, vissa med ryggar på närmare 40 centimeters bredd. På några har bindningen släppt och måste göras om, eller så behöver läderbandet repareras. Arbetet med en enda bok kan ta från några månader till över ett år, beroende på skick och storlek. Sedan är den inte som ny, bara nästan.

– Man måste vara trogen originalet, därför bevarar vi missfärgningar och fläckar som kan ha funnits på sidorna i något hundratal år, säger Marco Micallef.

Volontär

Vi lämnar labbet. Går upp för smala trappor, genom vinlande korridorer, passerar er utrymmen med välfyllda bokhyllor. I ett av rummen högst upp står Felix Rizzo och plockar ner böcker i en låda. Han har katalogiserat dem och nu ska de transporteras till en firma som tar död på insekter och ägg som kan finnas bland bokbladen. Felix Rizzo är också volontär. Han blev engagerad i New Leaf för två år sedan och har hunnit ägna sig åt både rengöring och bokbinderi. Nu har han en fast punkt, avdelningen ”Old Melitensia”. Här sparas alla aspekter av maltesisk historia och kultur, från riddartiden och framåt.

– Det är trevligt. Teamet som arbetar här är inte så stort, ändå är de noga med att hjälpa oss volontärer och lära ut hantverket. De får mig att känna mig involverad och välkommen.

De maltesiska byfesterna är ett särskilt kapitel. Varje litet samhälle ordnar fest varje år och inför varje fest skapas mängder med skriftligt material; allt från dagordningar till små tidskrifter med berättelser om särskilda gator, kyrkor eller människor. Allt arkiveras på nationalbiblioteket. Fram tills nyligen skedde det utan någon direkt ordning. Nu har Felix Rizzo börjat organisera materialet i mappar, tydligt uppmärkta med årtal och namnet på byn.

– Varje stad har sina egna aktiviteter och på festerna händer saker som normalt inte hamnar i nationella tidningar, men de är viktiga för människorna i byn. Om en forskare vill studera en särskild by och letar efter händelser från ett visst år, så finns det här, säger han och vevar igen hyllsystemet och går till nästa rad. Där slår han hastigt på hyllan så att ett metalliskt eko drar upp mot taket. Det är ren skrämseltaktik.

– Bokmaskar är rädda för ljus, sol och ljud. När jag gör så här drar de sig undan.

Felix är oftast på biblioteket fyra till fem timmar åt gången. Ibland kan det bli nästan en heldag, för det händer att han fastnar för boken som han just dammat av.

– Varje gång är det något nytt som är speciellt, här finns märkliga och roliga böcker. Jag minns en som hade namnet på boken och författaren på omslaget, men även ett litet tillägg: på grund av brist på papper har inte särskilt många exemplar tryckts upp.

En av de mest imponerande volymer han hanterat var från 1741 och innehöll korrespondens skriven av riddare, slavar, vakter, till och med från Vatikanen.

– Jag förstod inte allt, men det kändes som en stor sensation att läsa och fantisera om hur det var på den tiden.

Nationalbiblioteket i Valletta ritades av den polsk-italienske arkitekten Stefano Ittar och stod klart 1796 efter en byggtid på tjugo år. Det var den sista byggnaden som konstruerades på uppdrag av riddarna i Maltas Johanniterorden.
Fram till 1976 kunde allmänheten låna böcker på biblioteket i Valletta, men i dag är det ett rent forsk- nings- och referensbibliotek.
I samlingarna nns gamla och nya böcker, tidningar, kartor, manuskript, ljudupptagningar med mera. Några pärlor i samlingen är ett verk av Nostrada- mus från 1566, och 7 000 volymer från Johanni- terorderns arkiv som täcker nästan 700 år av öns historia.