Personal hotas, böcker kastas och möbler skärs sönder. Rapporterna om ungdomsbråk och stängda bibliotek har duggat tätt de senaste åren. Så vad kan göras? Kan en av nycklarna ligga i hur vuxna kommunicerar med ungdomar?
Härom veckan kom beskedet att det grönblå styret i Stockholm satsar åtta miljoner kronor för att öka tryggheten på biblioteken i Stockholms ytterstad. Pengarna ska bland annat gå till säkerhetsvakter – något som väckt kritik från annat politiskt håll eftersom det tar pengar från kärnverksamheten.
Men vad ska man göra när folk är rädda? Det är inte en bibliotekaries uppgift att prata högljudda porrsurfare, berusade eller ”psykiskt utsatta” tillrätta, vilket man utsatts för enligt en arbetsmiljörapport från Stockholms stadsbibliotek. Och det är förstås inte heller en bibliotekaries uppgift att bygga nya fritidsgårdar så att alla ungdomar får någonstans att ta vägen. Men behöver det vara ett problem? Johnny Lindqvist, expert på ungdomskommunikation, tänker att man istället kan vända på det och se det som en chans.
– När bibliotekens plats i samhället kanske är ifrågasatt och ungdomar vill göra andra saker än att läsa böcker – ja, då är det i ett framtidsperspektiv en väldigt bra position biblioteken har när unga kommer dit för att hänga. Så frågan man borde ställa sig är om det finns det något vi kan göra för att det ska bli en mer intressant plats för dem, en plats som de istället tar hand om och tycker om och besöker av ett fritt val och inte bara i brist på annat.
Klyftor
När myndigheter och förvaltningar försöker kommunicera med unga begår man ofta två fel, säger Johnny Lindqvist. Antingen är man alldeles för fyrkantig, eller så sjunker man ner till en nivå som man tror är rätt språk, vilket bara blir fånigt och obegripligt.
– Någonting som är oerhört värdefullt för en lyckad ungdomskommunikation är att prata med målgruppen själv. Att ha fokusgrupper, att ställa frågor om hur man vill bli kommunicerad med: Vad kan ett göra bibliotek för er? Vad vill ni ha?
Att olika generationer har svårt att förstå och kommunicera med varandra är inget nytt. Men är problematiken större idag än tidigare?
– Både ja och nej. Vuxna förstår aldrig vad barn gör och är alltid rädda för nya saker. Hårdrock, videovåld… det finns alltid något. Men språkförbistringen och oförståelsen har inte blivit större. Däremot finns numera en stor digital klyfta. Förr kunde biblioteken erbjuda datorer, nu har alla internet i fickan. Unga ligger långt framme när det gäller att hitta och värdera information på nätet. De umgås på digitala kanaler som Instagram och Snapchat, säger Johnny Lindqvist och fortsätter:
– Jag hörde någon myndighetsperson säga att vad vi behöver är en digital tolk. ”Vi känner oss säkra i våra budskap och värderingar, men vi säger dem på fel sätt”. Det håller inte att komma med roll-ups och affischer, utan den informationen måste översättas till det digitala. Målgruppen måste mötas på sin hemmaplan.
Kulturkrock
Elza Dunkels, forskare vid Umeå universitet och expert på unga och internet, menar att det uppstått en lucka mellan ungdomar och samhället i stort när det gäller uppförande.
– Vi har fostrat de yngre generationerna att våga lyssna på sig själva, lita på sina känslor, ifrågasätta och inte följa en ledare blint. Det gör att det lätt blir friktion. Det var ju superenkelt förr när alla barn bara lydde och höll sig i skinnet så fort en vuxen var i närheten. Problemet är att de incitament som till exempel fanns i skolan kring gott uppförande förut inte ersatts av något nytt och positivt incitament. Det uppstår en kulturkrock som inte handlar om att de behöver lära sig hyfs, utan om något annat.
Så vad ska vuxna göra när de hamnar i sådana kulturkrockar med ungdomar?
– Jag tror mer på att lyssna, än på att prata. Det blir ofta en envägskommunikation när vuxna ska prata med barn, nästan som om man meddelar saker. Men om man kan ha ett samtal där man som vuxen lyssnar mer än man pratar så kommer man fram till vad det handlar om. Och jag tror det handlar om olika saker på olika orter. Vissa har ju till exempel kvar sina fritidsgårdar.
Maktstruktur
Som vuxna upprepar vi vad samhället en gång lärde oss och behandlar våra barn på samma sätt. Elza Dunkels menar att samhället bär på en tradition av att förminska ungdomar. I sin forskning betraktar hon det som en maktstruktur som fungerar på samma sätt som sexism och rasism.
– Läs vilken artikel som helst som handlar om ungdomar och byt ut ordet ungdom mot en annan grupp och du märker snart att ”så får man ju inte säga”. Jag läste till exempel en insändare skriven av en man som besökte en nedskräpad park en tidig morgon: ”Vår fina ungdom av idag kan ha fester i parken, men de klarar inte av att städa efter sig”. Det var bara ett rent antagande. Hade man sagt något liknande om andra grupper hade det varit generaliserande, stereotypiserande och nedvärderande.
Hur kan man förändra strukturen?
– Eftersom vi lever i ett självreproducerande system så kommer inte en förändring komma från barn och ungdomar själva. Det är vi vuxna som måste bryta. Jag tror att det krävs ett arbete likt det som fått folk att öppna ögonen för sexism och rasism. Det får långsamt tas in i olika sammanhang. Att vi överhuvudtaget nämner och diskuterar det är en stor framgång. När man börjar tänka i de termerna så blir saker ganska uppenbara. Så småningom hoppas jag att det förs in utbildningar för de som ska jobba med unga, säger Elza Dunkels.
Text: Lars Nicklason
Author Description
