När våra barn var små och skulle hämtas på förskolan i rimlig tid, hände det att jag – för att hinna med – var mycket tidigt på jobbet. Min arbetsplats var Asplunds stadsbibliotek i Stockholm. Ibland tog jag en tur i det tomma biblioteket, in i Rotundan. I tystnaden där kunde jag tydligt höra ett pågående samtal från de oändliga raderna med böcker. Ett tjatter av uppfattningar, tankar, känslor, gräl och försoning. Texter från olika tider och med olika temperament talar inte bara med sina läsare utan också med varandra. Det var det som hördes.
Det pågår många samtal på bibliotek. Det är själva idén. Utifrån ett växande behov av bildning och en övertygelse omatt den kan erövras i dialog med texter och i samtal, växte folkbiblioteken fram. Dessutom pågår samtal om samtal på bibliotek. Vi diskuterar referenssamtal, läsfrämjande samtal, kontroversiella samtal, handledande samtal. Och så förstås frågan: Hur högt får man samtala på biblioteket?
För drygt tjugo år sedan kom Anna-Lena Höglunds bok om referenssamtal, med den lite uppgivna titeln: Äntligen en riktig fråga. Bakgrunden var att bibliotekspersonalen upplevde att de kvalificerade frågorna minskade. I stället fick man svara på frågor om kopiering, omlån och toalettbesök. Det uteblivna referenssamtalet pratar vi fortfarande om. Men vi har också ett pågående samtal om var gränsen går för vilka frågor vi vill, kan eller bör ta emot. Ofta handlar det om att hjälpa människor att förstå och hantera digitaliserade tjänster av olika slag. I vissa fall – bankärenden, myndighetsbeslut– finns en gräns där frågan övergår till att göra val åt användaren. Det är inte bibliotekets uppgift. Men till sin karaktär är frågorna kanske inte så nya?
Det handlar om att möta människor med ett informationsbehov precis som tidigare, men nu är vägen till informationen ofta digital. Jag tror att vi ska värna de frågor vi får och de samtal som de leder till. Men formerna för mötet med besökare behöver säkert utvecklas. I Biblioteksföreningens undersökning av användarnas attityder och föreställningar om folkbibliotek (Novus 2018), framkommer att nästan alla skattar personalens kompetens väldigt högt, men över 60 procent av de svarande har aldrig hört talas om att man kan boka en bibliotekarie för handledning. Hur ska vi förstå det? Hur skulle referenssamtalet se ut om vi uppfann det i dag? Är det nödvändigt att det sker över disk och enskilt, eller finns andra former och metoder som är lika eller mer relevanta, mer synliga och därmed tillgängliga för fler?
Programverksamheten på bibliotek har växt i omfång under de senaste åren. Från att på många bibliotek framför allt ha handlat om ett eller ett par författarbesök per termin, samtalas det nu som aldrig förr och om allt fler ämnen. Finns någon gräns för sådana samtal? Kanske att de ska ha koppling till bibliotekens övergripande uppdrag att bidra till läsning, kunskap och fri åsiktsbildning? De ska föras i demokratiska och inkluderande former, det är en förutsättning för ett spetsigt och tankeväckande innehåll. Och samtalen ska alltid vara minst lika – helst mer – intressanta för dem som lyssnar som för den som talar.
Samtalen om vad ett bibliotek är och ska vara förs internt, men också utanför biblioteken. I de externa samtalen saknas ofta biblioteksmedarbetarnas röster. Det är synd. Min erfarenhet är att det finns stort engagemang bland medarbetare i samtal om bibliotekets idé och uppdrag: Vilket är bibliotekens bidrag till samhället i stort? Vem ska vi samarbeta med? Vilka behov av information och upplevelser finns bland biblioteksanvändarna just nu och hur har de förändrats över tid? Vilka utmaningar och dilemman har vi att hantera i vår vardag för att få balans mellan resurser, ambition och behov? De samtalen borde fler få ta del av. För i dem framträder bilden av biblioteket i all sin komplexitet, bredd och verkliga storhet.
Samtalen fortsätter på, med och om bibliotek. Det tysta biblioteket är en myt.
JOHANNA HANSSON
Ordförande Svensk biblioteksförening
Foto: Stina Loman
Author Description
