Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, forskare, författare och feminist. Här skriver hon om sitt bibliotek där hon genom åren mött kärleken såväl litterärt som i mer fysisk form.
Om jag hade ett bibliotek …
Och det har jag ju! Många, många bibliotek. Som jag ser det är alla bibliotek ”mina”. Låter det skrytsamt? Vad jag menar är att biblioteket så länge jag kan minnas har varit min plats på jorden. En underbar plats, en ekokammare för alla typer av mänskliga erfarenheter, ett kollektivt samtal av röster från världen utanför som jag lyssnade till redan som barn, när jag systematiskt läste mig igenom hyllorna. Jag var, är, förblir en bokmal. Kanske var jag ett ensamt barn, men jag upplevde mig aldrig ensam, för jag hade alltid en lånebokstrave att ta till. Bibliotekarie var länge mitt drömyrke. Doften av de plastinbundna biblioteksböckerna gör mig fortfarande yr av läslust.
Ni tror jag överdriver? Icke! Det är biblioteket jag har att tacka för de viktigaste händelserna i mitt liv. När jag som femtonåring blev bokuppsättare efter skoltid på Stadsbiblioteket i Stockholms huvudfilial, fann jag Moa Martinson, som jag sedan skrev min avhandling i litteraturvetenskap om. I skolan hade vi läst Harry Martinsons Nässlorna blomma, men Moa hade jag aldrig hört talas om. Men där stod hennes böcker och väntade på mig, och de gav mig en helt ny syn på världen. Som att kvinnors och barns verkligheter kunde vara värda att skildra. På den vägen är det.
På ett bibliotek kärade jag ner mig i min första pojkvän, på nästa bibliotek träffade jag min första man, och på ett tredje bibliotek sa det klick mellan min andre man och mig … På ett fjärde bibliotek fick jag en forskarplats i källaren där jag skrev mina första böcker. 1976 höll jag mitt första föredrag, om Moa Martinson i det litterära trettiotalet, på Kalmars stadsbibliotek. Om jag inte redan haft en så stark hemkänsla där jag stod bland bokhyllorna och insöp doften av väl tummade biblioteksböcker, hade jag nog svimmat av ängslan när jag såg publiken. Det var ett svep av bibliotekarier från hela länet! Och vem var jag, en späd och blyg liten stockholmare på tjugotre år som skulle föreläsa om våra moderna klassiker? För experter! Det blev inte heller någon succé, jag läste innantill och det gjorde jag sedan aldrig mer … Istället kör jag stolpar när jag talar på bibliotek, lägger ut lite lösa ändar för samtalet efteråt. Det är så viktigt för mig, att höra publiken tänka högt. Till dags dato har jag rest omkring över landet och talat, på bibliotek och i kulturhus i genomsnitt trettio till femtio gånger per år. Det är helt enkelt det roligaste jag vet. Även om SJ inte alltid levererar optimalt så är det alltid en stor upplevelse att komma in i ett bibliotek fyllt med människor som älskar litteratur och vill höra och tala om den. Vare sig det är Moa Martinson, Edith Södergran, 1970-talets skrivande kvinnor och män, kvinnors motståndsord i historien från heliga Birgitta till i dag, Kulturmannen och Kulturkvinnan, Århundradets kärlekskrig – eller nu, om min nya bok Historiens metoovrål. Faktum är att det allra mest givande är att tala om en bok som inte är helt klar. När ämnet börjar ta form behöver jag höra hur det tas emot, gärna ifrågasätts, stöts och blöts, i samtalet efteråt, med ”min” publik.
Så: Om jag inte hade ett, många, bibliotek, så skulle jag inte kunna skriva. Att kasta ut ord i tomma intet är helt enkelt poänglöst. Det är i mötet och samtalet med läsarna som en bok börjar leva. Så enkelt och så stort är det.
Text: Ebba Witt-Brattström
Bild: Marie Klingspor Rotstein
Author Description
