PROFILEN – Poeten och psykologen UKON

PROFILEN – Poeten och psykologen UKON

Han har kallats en av landets roligaste poeter, ett epitet som han inte riktigt känner igen sig i. Han har större allvar i sig än så. UKON är konstnären som tar begreppet mångsidig till en ny nivå. Nu är han aktuell med en ny bok – om rösten.

– Det eventuellt roliga i mina dikter bygger på att man är på noll och inte har några förväntningar. Ibland har jag blivit presenterad så här: Nu kommer UKON – han är en jätterolig poet … det blir inte bra. Speciellt poesi är en skör konstform, till sitt väsen bygger poesin på att saker inte går att säga direkt.

Vi sitter på UKONs psykologmottagning i Linnéstaden i Göteborg. Den ligger i ett företagshotell i en åttiotalskåk, men den där tråkåttiotaliga byggnaden finns det inte ett spår av inne i UKONs rum. Istället känns det som att kliva rätt in i ett borgerligt rum från förra sekelskiftet, minus takhöjden. Inspiratören till inredningen måste vara Sigmund Freud. Det är mörkt och lite murrigt. Tungt. Mörka, välfyllda bokhyllor klär väggarna i det cirka femton kvadratmeter stora rummet. På golvet en sliten, äkta matta, ett skrivbord intill fönstret i ena änden. Välmående växter på fönsterbrädan, två sköna, lite nedsuttna fåtöljer i rotting och förstås – divanen, eller sängen snarare. Där tar han en tupplur ibland, men det får jag inte skriva, skrattar han. UKON, eller Ulf Karl Olov Nilsson, som han heter, eller Ulf Nilsson, som är det mer vardagliga namnet, är en rolig människa, som verkar ha nära till skratt. Han har ett något ambivalent förhållande till sin egen rolighet, men humor intresserar honom på flera sätt.

– Freud har en bok, Vitsen och dess förhållande till det omedvetna. Freud är en stor vitsteoretiker, en av de största, skulle jag säga.

Han plockar ner boken från bokhyllan.

– Den borde du läsa, han samlade på judiska vitsar, han hade en enorm samling, det är inte en jätterolig bok, men han har ett slags system där han delar in dem i olika grupper och jämför sedan vitsen med det neurotiska symptomet. Vitsens funktion är ju bland annat att den avladdar en konflikt, berättar han entusiastiskt.

Mer än en rolig poet

Även UKON har skrivit om humor, om göteborgsvitsens och dess relation till det omedvetna. Under några år var han mer av en estradörpoet och han gillar att stå på scenen och läsa sina dikter. Kanske är det därför som han känner ett starkt släktskap när han hör vissa komiker och lyssnar på poddar. Han berättar om åren, främst mellan 2005 och 2012, när han uppträdde mycket med konst-/punk-/elektronika-gruppen Njurmännen. Då hade han hamnat i ett flöde där han skrev många dikter som inte hade till syfte att vara roliga, men det fanns med i målbilden att de skulle läsas upp från scenen vilket nog präglade själva diktandet. Det blev slagfärdigt och roligt. Men till slut kom han till vägs ände och ville hitta nya vägar och utmaningar.

– Efter att ha skrivit några roliga uppläsningsböcker kände jag att jag inte kan hålla på med det här, jag har ingen lust att bara vara en rolig poet som läser lustiga dikter. Jag har högre ambitioner än så, berättar han.

Efter att ha befunnit sig i det här flowet, tog det liksom slut och han började skriva annat.

– Jag tycker inte att jag har skrivit så roligt efter det, skrattar han och fortsätter: men jag har skrivit annat … jag har skrivit en bok och essäer om demens och vansinne och det är ju också roligt, men inte roligt på samma sätt.

Produktiv mångsysslare

UKON debuterade 1990 med diktsamlingen Kung-Kung och har sedan dess publicerat ungefär femton böcker, mest diktsamlingar, men också psykoterapiboken Hjälp, vem är jag? som han 2010 skrev tillsammans med Caroline af Ugglas. Efter den intensiva och produktiva perioden fram till 2012 påbörjade han arbetet med romanen Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, som tog fyra år att skriva och var UKONs romandebut. Den handlar om den engelske kungen Henrik Vlll och fick fina recensioner, men glömdes bort för fort, tycker han. Boken om demens och vansinne har titeln Glömskans bibliotek och kom ut 2016. Den fick enormt mycket uppmärksamhet, hyllades och nominerades även till Augustpriset.

Men författarskapet är inte det enda han ägnar sig åt och han har aldrig bara varit författare och poet, utan arbetar också som psykolog, psykoanalytiker och översättare. Dessutom recenserar han böcker i både Svenska Dagbladet och Göteborgs Posten. Tidigare arbetade han som psykolog inom psykiatrin, han arbetade även på onkologen och på fertilitetskliniken, eller inom reproduktionsvården, som det egentligen heter. Är han rastlös?

– Det ser mycket ut när man pratar om det så här, men det är ju över en lång period. Jag har inte riktigt samma energi nu för tiden, men jag har nog en rastlöshet, det har jag. Tur det. Det är det som är grejen. Man får inte KBTa bort sina symptom, man får exploatera dem, är man rastlös så gäller det att ta tillvara på det, säger han och skrattar.

Kreativitetens gåta

I dag har han skapat rutiner som funkar för den plats i livet där han befinner sig nu, med två halvvuxna söner som numera klarar sig själva på ett annat sätt än förr. Så istället för att skriva fort som attan och passa på när barnen sover middag, går han till sin praktik, tar emot några patienter på förmiddagen, därefter kanske han ägnar tid åt litet administration, kanske skriver han eller läser eller tar en tupplur. Efter lunch ser det ungefär likadant ut. Han är intresserad av väldigt många olika saker, vilket är en räddning många gånger. Det är sällan han saknar saker att skriva om, även om han får jobba hårdare numera.

– Min fördel, som kanske är min enda fördel, är att jag har hög arbetskapacitet och brukar slutföra saker, men det har varit svårare de senaste fem åren. Mellan 1999 – 2010 gick det så himla lätt att skriva. Extremt lätt att skriva. Jag kunde skriva om vad som helst. Om nån sa; kan du skriva en dikt om gult? Jaha då, ge mig en vecka och så gjorde jag det, nu får jag kämpa. Det kan handla om tappad lust, det är lite av kreativitetens gåva, menar han.

Det är svårt att veta när en människa kommer till sin rätt, inte så att han inte kommer till sin rätt nu, han gör fortfarande många saker. Han tror snarare att han ställer högre krav på sitt skrivande och då blir det svårare att skapa.

– När man har gett ut några böcker räcker det inte längre med glädjen över att bara vara någon som får ge ut böcker. Man vill också skriva bättre än tidigare, utvecklas. Ingen kan leva utan krav, men att ha krav på sig själv är inte bara bra, kravet påverkar begäret och minskar lusten, menar han.

Poesi och psykos

Hans yrken korsbefruktar varandra. Främst ser UKON både poesin och psykologin som ett arbete med rösten och att de båda verksamheterna i allt väsentligt liknar varandra.

– Det handlar om att förstå och värdera språk, hitta flertydigheter. Att känna igen det i språket som sticker ut och som säger mer än det vanliga babblet.

Det är stor skillnad på att arbeta med att ta emot patienter på egen mottagning och att arbeta på ett sjukhus. Det är ett fåtal som har möjligheten att betala för att gå i terapi och han kan sakna arbetet inom sjukvården.

– Det är något med att möta det riktigt svåra och galna, inte minst har jag ett språkligt och kliniskt intresse för psykosen. Det psykotiska talet påminner om modernistisk poesi, det är fragmentariskt och man vet inte vem som är subjekt. Man förstår orden men inte sammanhanget.

– I Glömskans bibliotek skriver jag om likheterna mellan det psykotiska talet och poesin, där tar jag upp de olika diagnosernas olika sätt att tala. Depressionens grammatik, demensens poetik, psykopatlingvistik. Och det är snarare hur de pratar som är en nyckel in till folks psyke. Mer än vad de säger.

Röstens autograf

När vi ses har UKON precis fått veta att hans bok, Röstautograferna, kommer att ges ut på Norstedts förlag i höst. Han beskriver boken som en väldigt poetisk bok om rösten, en lång essä inramad av två körpartier, där han utforskar vad rösten är för nånting. Rösten, som ett mellanting mellan natur och kultur.

– Rösten är en autograf, ett personligt uttryck, samtidigt som den är kollektiv. Det handlar om att vara vi, en grupp, som också tar spjärn mot de andra. Vilka ingår i vi och vad innebär det när en röst inte är individuell utan kollektiv? Jag försöker skriva om svåra, teoretiska saker på ett maximalt enkelt sätt, det är min förhoppning i alla fall.

Poesin och publiken

UKON har stått på scenen i flera år och läst sin poesi, han har åkt land och rike runt på författarsamtal och uppläsningar. Men hur är det nu? Har han klivit ner från scenen?

– Ja, lite ner. Några år hade jag trettio uppläsningar per år, nu kanske det ligger på sju. Jag saknar känslan att ha tio bra, nya dikter att läsa och det är för jävla irriterande och jobbigt att läsa samma dikter många gånger. När man har nåt nytt och bra att läsa, då är det svåröverträffat.

Skulle du sakna att skriva poesi, skulle du bli en dimension fattigare om du inte var poet?

– Kanske. Hade du frågat mig för tio år sen hade jag svarat ja direkt, men nu har det blivit så svårt, att jag har vant mig vid att det kanske inte går att skriva dikt mer. Jag skulle säga att det nog inte behöver vara just poesi. Jag skulle nog kunna leva med att skriva andra saker, vad som helst som jag tycker om, så på det sättet har poesin förlorat sin tidigare privilegierade position i mitt liv, det tror jag att man kan säga.

FAKTA

Namn: Ulf Karl Olov Nilsson

Ålder: 53 år

Familj: Fru och två söner, 18 och 20 år.

Gör på min fritid: Samma sak som på mitt jobb (skratt). Springer ganska mycket. Jag har en vinkällare, som jag pysslar med. Jag köper vin, låter det ligga tio år och dricker upp det (skratt).

Är intresserad av: Gammal handbollsspelare. Stort och brett musikintresse. Jag lyssnar fruktansvärt mycket på musik, lyssnar alltid på musik när jag cyklar, det finns med mig hela tiden.

Author Description

Anneli Abrahamsson

Journalist anneli.abrahamsson@kulturivast.se 072 253 97 23

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se