MIK är egentligen inget nytt fenomen för bibliotekarien. Informationshantering och källkritik fanns i yrkesrollen långt innan internet. Skillnaden är att förutsättningarna, medierna och verktygen ser annorlunda ut.
– Kunskapen om vad MIK är har ökat sedan jag skrev min bok för tre år sedan. En stor anledning är satsningen Digitalt först. Det har gjort att frågan fått ordentlig skjuts och börjat diskuteras. MIK och digital kompetens är i stort sett samma sak, med den skillnaden att MIK är ett bredare begrepp som inte bara handlar om digitaliseringen, säger Marika Alneng, biblioteksutvecklare i region Sörmland och författare till boken Folkbibliotek i förändring: navigera med medie- och informationskunnighet.
Integritet och säkerhet på nätet
Vi gör det mesta på nätet – vi dejtar, shoppar, byter tjänster och lånar böcker. För att fortsätta vara en relevant aktör behöver biblioteken matcha utvecklingen. Säkerhet och integritet är exempel på frågor som biblioteken allt mer hanterar i sin vardag. Bibliotekets uppdrag är att vara till för alla och att tillhandahålla information. Det är inte helt okomplicerat. Det kan handla om hur en dator är placerad i rummet eller om rätten att besöka vissa sidor, som ibland kanske strider mot trivselregler och andra policies. Biblioteket är också i händerna på sin kommun, som ofta har installerat filter baserat på att användaren är en anställd. Ingen räknar med bibliotekets uppdrag att ge medborgarna möjlighet till information utan att deras aktiviteter vid datorerna ska kunna spåras.
– Biblioteket har en överenskommelse med låntagaren om att kunna låna böcker utan
Marika Alneng menar att bibliotekarier är experter på informationshantering och källkritik, men är sämre på att signalera och visa vad och hur mycket kunskap som bibliotekarierna faktiskt har.
– Det skulle vi behöva bli mycket bättre på.
att någon vet vad man lånar, men spårbarheten ser annorlunda ut på internet. Vi måste bli medvetna om det här med digitala fotspår, hur våra egna system fungerar för att kunna vara transparenta gentemot användaren, menar Marika Alneng.
Som biblioteksanställd kan man också behöva bli en bättre beställare av olika digitala tjänster.
– Ibland hör jag kommentaren att det är IT-avdelningens ansvar, men vi som arbetar på bibliotek måste se till att det finns rätt verktyg i lokalerna och veta hur de fungerar.Alla behöver inte kunna allt, men man bör veta att det är en fråga som vi ska hantera.
MIK-frågor på bibliotek
På folkbiblioteken ryms både traditionella arbetsuppgifter och nyare, som till exempel att hjälpa besökare använda sitt mobila bank-id. Marika Alneng har hört kommentarer från en del biblioteksanställda som tycker att dessa arbetsuppgifter inte ingår i uppdraget. Hon håller inte riktigt med om det.
– Jag tänker att vi kan se det som att vi har fått förtroendet från användaren. Om vi istället kunde hitta sätt att bistå besökaren och få den att förstå hur den ska använda de digitala verktygen, då skulle vi på sikt kunna få tid över att ägna oss åt andra arbetsuppgifter, som exempelvis källkritik eller annat. Vi behöver bli bättre på att förstå användarna och sätta dem i fokus för att nå dithän.
Det gäller att ta tillvara tillfällena och utnyttja dessa till lärsituationer, men också arbeta mer systematiskt med MIK-frågan. Marika Alneng nämner Kramfors som ett exempel på en ort som arbetar proaktivt. Där bjuder man in allmänheten till biblioteket för att skriva om sin ort på Wikipedia. Hon gillar det praktiska testandet, att lära genom att göra. I en workshop som hon gjort uppmanar hon deltagaren att leta upp ett konstverk som inte längre omfattas av upphovsrätten, ta en selfie med konstverket i bakgrunden för att sedan publicera bilden med en vald Creative commonslicens. Att göra och inte bara läsa sig till hur man gör, är ett bra sätt att lära sig även om man är teknikosäker, tycker hon.
– Jag slår ett slag för leklusten, att man vågar utsätta sig för att inte vara expert.
Utmaningar
Marika Alneng säger att en del biblioteksanställda upplever arbetet med MIK-frågan som ytterligare en sak att göra. Många känner att det inte finns tid för reflektion och planering. Det är en stor utmaning, inte minst för bibliotekscheferna.
– De ska leda i förändring i en tid där man inte riktigt vet vad som ska hända. Det man kan göra som anställd är att göra det man alltid har gjort: förkovra sig. Lära sig ett eller annat verktyg, för det kommer man nog inte undan. Och så hoppas jag att man avsätter tid till att prata med sina kollegor, det tror jag mycket på.
Author Description
