KÅSERI – Om jag hade ett bibliotek – Andra Anna

Umeåpoeten Andra Anna är regerande svensk mästare i poetryslam. Här skriver hon om lillebrorskomplex och om sin relation till stadsbiblioteket på kulturhuset Väven i Umeå.

Om jag hade ett bibliotek skulle det vara ett ställe där det luktade bok, fanns gott om soffor och där man kunde äta en medhavd macka utan att känna sig sunkig. För mig är biblioteket en av de få ställen inne i stan där jag kan vara helt förutsättningslöst. Umeås sommar är kort men härlig, och resten av året är det att vara inomhus som gäller. På biblioteket är det ingen som ifrågasätter hur länge man har varit där utan att beställa något.

Det är med ett romantiskt skimmer som jag tänker på de bibliotek som finns ute i till exempel Vindeln, Dorotea och Ånäset. Hur bibliotekarierna säkert står där klädda i linnekläder, som sista utposten i vildmarken och delar ut diktsamlingar. Där någonstans kommer jag på mig själv med hur stor min distans till inlandet är. Jag vet inte om vårdcentralerna kommer att läggas ner i Vindeln, hur det går med byskolorna och det är tveksamt om Vindeln ens räknas som glesbygd. Jag har ingen koll helt enkelt, min begreppsvärld sträcker sig inte riktigt utanför de område i Umeå dit jag kan cykla på en kvart.

Umeå kallas ibland för ”lill-Stockholm”, jag tror vi förtjänar det. Det var med ett ängsligt lillebrorskomplex som vårt stadsbibliotek flyttades och fick flytta in i det nya kulturhuset Väven. Likt en blank strandad Finlandsfärja ligger den vid älven och är en kontrast mot de vackra gamla stenbyggnaderna som ligger bredvid. Spaningen om att vårt kulturhus tillika stadsbibliotek ser lite dyrt och vulgärt ut är jag dock inte ensam om i det vänstersura fäste som är Umeå.

Väven som år 2014 fick Kasper Salin-priset för “hög arkitektonisk kvalitet” är en stor byggnad som ritades av en arkitekt som inte tänkte på att huset behövde vara lätt att orientera sig i. Mellan väggar som inte står i räta vinklar gentemot varandra blir jag ofta lite förvirrad över vart saker ligger någonstans. Väven har högt i tak och fina trägolv, men det luktar inte bok och det är gränsfall om en medhavd macka är okej. Vävens glasfasad i vitt och svart ska påminna om en björk och föra tankarna till naturen. Umeå vill vara både norrlandscredd och vildmark. Men också det sista städade stället i norra Sverige, där man kan köpa en väldigt avancerad veganburgare och sedan titta på videokonst.

Jag vill också ha norrlandscredd, samtidigt är jag väldigt noga med att poängtera för sörlänningar att Umeå inte är ”på landet”. Vi har minsann ett universitetssjukhus, 30 000 studenter och ett väldigt fint konstmuseum. Sådeså! Ändå är det något i mig som myser när jag kan förvirra folk söderifrån med dialektala ord. Det är med det i ryggen jag koketterar över hur viktigt det är att de som bor på landet utan kulturutbud i alla fall har ett bibliotek. Detta ”landet”, landsbygd med stort L, som jag är så noga med att Umeå inte tillhör. Samtidigt som jag hävdar att jag har anknytning till landsbygd med stort L för att jag vet vad ”nalta” betyder och nästan kan baka tunnbröd.

Så lill-Stockholm, mitt älskade ängsliga Umeå. Vi behöver nog bibliotek lika mycket som Ånäset gör. Vi behöver också bibliotekarier i linnekläder som delar ut diktsamlingar. För även om vi är många här så är det få ställen där man bara få vara. Även om det finns många kaféer här, finns det få ställen där det är okej att ha med en termos med te. Vi som tycker att Umeå har för många gallerior behöver kunna sura över det inomhus, utan att behöva gå in i en galleria.

På Väven, även om det är för blankt för att passa Umeås självbild, kan man nog om man är lite kavat ta med en macka och fundera över om det inte borde finnas fler offentliga platser som är öppna för alla.

Och om man går ner i källaren i magasinet och tar ett djupt andetag så luktar det faktiskt på vissa ställen lite bok.

Andra Anna

FOTO: Ada Hultberg