De bortglömdas revolt – så har den ibland kallats, den ilska som runtom i västvärlden flammar upp på landet mot staden. Ett bensinuppror i Sverige kan plötsligt samla hundratusentals anhängare på Facebook. I Frankrike vällde under flera månaders tid upprörda landsbygdsbor in i Paris för att demonstrera mot en urban centralmakt som glömt att det finns en värld av småstäder och glesbygd med helt andra livsvillkor. Delar av en sargad amerikansk arbetarklass, som konstaterat att det Demokratiska partiet länge haft lättare att liera sig med de välbeställda, la 2016 sina röster på den presidentkandidat som starkast uttryckte sitt missnöje mot Washingtoneliten.
Den högerpopulism som hemsökt land efter land är oftast lätt att avläsa i själva terrängen: Ju längre bort från centralorten desto större är anslutningen till missnöjespartierna på högerkanten. I centrala Falun möter jag sällan någon som säger sig rösta ”svenskt”. Men i byarna utanför tilltar sådana möten i proportion till det växande avståndet.
Jag minns en eftermiddag på verandan i Dala-Floda när en mycket ung tjej hälsade på min dotter. Vi satt där och pratade om vad som hänt i bygden och all service som lagts ner på senare år och alla jobb som försvunnit. Plötsligt utbrast hon: Allt bara dör! Jag ryckte till. Hon var ju bara i dryga tjugoårsåldern – och så kom plötsligt, ur en annars glad människa, ett slags bottenlös pessimism beträffande livet på landsbygden.
Jag sörjer djupt att konflikten stad – land har fått en ökad betydelse. Men jag tror inte att det handlar om några skilda kulturer. Jag tror att här döljer sig helt enkelt bara det gamla vanliga klassamhället. Normen i svensk politik är i realiteten sedan länge den högre tjänstemannen.
Det är han, för det är oftast en han, och han är oftast bosatt i en storstad eller i en centralort i en region, som tjänat mest på skattesänkningar eller förändringar av pensionssystemet. Han är inte lika beroende av bilen, eller ens kollektivtrafiken, som landsbygdsbon. I motsats till folk på gles- eller landsbygden har han vanligtvis nära till bank, polis, apotek, sjukhus, bibliotek och kanske gläds han till och med åt de enorma investeringar som ska göras i höghastighetståg. Då kan han till och med få känna sig klimatvänlig när han ska resa långt, trots att hans ekologiska fotavtryck är mycket större än landsbygdsbons. Och han känner sig hemma i de bilder av Sverige som produceras på de stora riksbevakande redaktioner som alltid är belägna i storstäderna. Att svensk lokalpress samtidigt i allt mindre utsträckning ens orkar ut på landsbygden vet han inte ens om. Han är nöjd på sin solsida. Och han kan inte förstå att så många andra i landet är missnöjda.
Den kväll då jag skrev detta nåddes jag av två budskap som skakade om mig: Jag jublade åt att Marit Kapla fick årets skönlitterära Augustpris för sin underbara bok om, eller snarare av, den lilla värmländska byn Osebol. Samtidigt stannade hjärtat till när jag samma kväll hörde att ännu en lokaltidning ska läggas ner, Östra Småland. Jag läste en fantastisk men sorglig text av Håkan Juholt, som en gång arbetat där. Han skrev: ”Det är inte en tidning som läggs ned. Det är ett samhälle som dör.” Och, fogar jag till: ett missnöje som föds.
Den dag kommer då landsbygdens värde uppenbaras. Kanske sker det först vid slutkrisen för denna storstadsbaserade civilisation. Det är då vi alla ska minnas det som så många glömt:
Nära städer dör stjärnor.
Där slocknar universum
och allt i himlen lig ger öde.
Medan byvägarna,
de minsta, leder in i galaxens
myllrande centrum.
Göran Greider, Författare, poet, debattör, journalist och chefredaktör för dagstidningen Dala-Demokraten.
FOTO: Sofia Runarsdotter
Author Description
