KÅSERI – Om jag hade ett bibliotek

KÅSERI – Om jag hade ett bibliotek

Barbro Westerholm är läkare och riksdagsledamot för Liberalerna. Hon är en stark förkämpe för sociala rättigheter. Här skriver hon om vad som händer med böckerna som hon inte längre har plats för.

För sex år sedan halverade vi vår boyta liksom antalet hyllmetrar. Vår förrådsyta krympte från femton till två kvadratmetrar. Hur får man i den situationen plats för sina böcker? I det nya boendet fanns några bokhyllor i anslutning till en gemensamhetslokal där vi kunde ställa lite deckare och romaner. Antikvariaten var ointresserade av resten och inte heller välgörenhetsorganisationerna såg användning för det vi hade.

Hade jag haft ett bibliotek hade jag ställt de hemlösa böckerna där. Nu blev det i stället en hårdhänt rensning av vårt bokbestånd. Jag vet av tidigare erfarenhet att när man slängt en bok så behöver man den efter någon tid. Och har man då inte titel och författare i huvudet, bara vad den handlade om, så är man ställd. Därför gjorde jag en lista över de omkring 1 600 utrensade böckerna. De handlade om allt möjligt. Det var läroböcker från skoltiden, böcker från det att jag läste medicin på Karolinska institutet, böcker om sakfrågor jag varit inkopplad på under mitt yrkesliv.

I den här artikeln väljer jag att lyfta fram genusvetenskapen och böckerna om jämställdhet. Orsaken är att frågan om kvinnors självständighet har följt mig sedan barndomen då både min farmor och min mormor, båda frånskilda och med ensamt ansvar för sina barn, och mina kvinnliga lärare trummade in i mig: ”Älska gärna en man men gör dig aldrig ekonomiskt beroende av honom.”

Barbro Westerholm
Bild: Sveriges Riksdag

Under 1990-talet var jag ordförande i Forskningsrådsnämndens genusforskningskommitté och samlade på mig avhandlingar med genusperspektiv alltifrån teologi till naturvetenskap. Forskningen visade att kvinnors underordning var påfallande inom alla samhällets sektorer. Den förmedlade viktig kunskap om bakomliggande orsaker till det ojämlika samhället vi levde i då, och även om mycket blivit bättre finns hinder för ett jämställt samhälle fortfarande kvar. Och tyvärr utsätts genusforskningen då som nu en nedvärdering som är oacceptabel.

En bok som jag särskilt vill lyfta fram är Glastaket utgiven 1994 och skriven av professorn i allmänmedicin, Gösta Tibblin. Han tar upp den tidens verklighet för kvinnor i karriären. ”Hit men inte längre kommer hon, den begåvade, framåtsträvande kvinnan. Hon slår i glastaket. Det är inte bristande kompetens som gör att kvinnorna inte når ända fram.” Det är den akademiska världen som enligt Gösta Tibblin utgör ett maffialiknande system med en ”gudfader” i toppen och en oskriven kulturkod där kvinnorna drar nitlotten. Gösta Tibblin var dock övertygad om att allteftersom kvinnor tar plats högt upp i medicinarvärlden, kan de sporra sina medsystrar att utmana den akademiska hierarkins föråldrade strukturer. Gösta Tibblin dog 1997 vid 68 års ålder. Jag önskar han fått leva till idag och se att det går framåt även om vi inte är i mål än.

Sedan vill jag nämna två böcker jag inte ställt i något bibliotek, jag vill ha dem nära till hands när jag går och lägger mig. De ligger på nattygsbordet. Den ena är Tove Janssons Vem ska trösta knyttet. Den handlar om den ensamhet vi diskuterar politiskt inte minst i dag. Hur rädsla och ensamhet blir värre om natten men också kan kännas trots att det finns fullt av folk omkring en. Boken får ett lyckligt slut när Knyttet så småningom efter en rad vedermödor möter Skruttet som är lika rädd och ledsen som han. Boken slutar med ”nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.” Det är visdomsord.

Den andra boken är Astrids klokbok sammanställd av Margareta Strömstedt. Den handlar mycket om barn och att Astrid Lindgren ser barnen därför att barnet lever i henne själv. Men den handlar också om sista delen av livsresan, döendet och döden. Hon skriver att ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först.” Och ja, det är precis så jag känner det vid 86 års ålder. Det är en rad frågor i politiken jag vill hinna få i mål innan jag går i graven som att värdmoderskap blir lagligt i Sverige och att dödshjälp blir en mänsklig rättighet när livet inte är värt att leva.

Barbro Westerholm

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Västra Götalandsregionen Förvaltningen för kulturutvecklng

Postadress

Regionens hus
405 44 Göteborg

Besöksadress

Bergslagsgatan 2
411 04 Göteborg

Telefon

031-333 51 00 (växel)
010-441 42 00 (växel)

E-post

redaktionen@noll27.se