Har ett bibliotek en a prioriform?

En mycket renommerad amerikansk arkitekt, Louis Kahn, formulerade för omkring 60 år sedan sin tolkning av den arkitektoniska idéen bakom den ursprunglig skolan. Ett träd, konstaterade han! Elever och dess lärare samlades under dess lövverk för att överföra kunskap i en muntlig tradition. Trädet stod i medelhavsregionen och erbjöd följaktligen tak och skugga. I arkitektonisk mening skapades därmed ett rum, en plats.

Ett bibliotek omhändertog däremot ursprungligen skriftlig kunskap. Och så länge den inte är, bokstavligen, huggen i sten så kräver den särskilda byggnadsverk för att bestå över tid. Därav ”biblioteket”. Ett infraljus- och fuktsäkrat rum för nedtecknat material. Dåtidens arkiv!

Idag har vi bättre koll på dessa tekniska aspekter. Ett bibliotek är därför inte längre ett arkiv. Det är, likt skolan Kahn talade om, ett rum och en plats.

I bibliotekets rum möts människor och media. En läsare tar del av bevarade tankar, från när och fjärran och från då och nu. Så var det i alla fall i mitt barndoms bibliotek. Man trädde in i en sober, stilla och förhållandevis introvert värld. Belysningen var dämpad och man kunde iakttaga människor djupt försjunkna mellan böckernas hårda pärmar, eller åse ett stilla samtal mellan en besökare och en bibliotekarie. Man sökte information genom att dra ut trälådor med handskrivna pappersark.

Men är det fortfarande så? Svaret på denna smått retoriska fråga är naturligtvis; – Nej!

Men vad är det då som hänt, varför har ett modernt samtida bibliotek en annorlunda form jämfört med detsamma vid förra seklets mitt? Vi känner många av svaren men här önskar jag framhålla två orsaker som jag menar överträffar övriga: För det första har vi idag ett omättligt ”moln” vilket likt ett svart hål slukar, vad det tycks, obegränsade, och osorterade, mängder av information. Biblioteken, som institution i samhället, har därmed fått en tämligen svår konkurrent. För det andra, vilket tycks vara en växande insikt bland såväl experter som politiker, så har vårt offentliga rum nu kommersialiserats till en sådan omfattning att människan inte längre har sin plats i detta annat än som konsument. Biblioteket, som byggnad i samhället har då getts en ny roll som ett vardagsrum utanför hemmet.

Skall jag i en bild teckna en karikatyr av en nutida vision av ett bibliotek så kan jag inte låta bli att tänka på dagens kontorshus. De sistnämnda bör innehålla maximal glasyta i fasader, öppna och avindividualiserade arbetsplatser, ha en gemensam fikazon där alla träffas och en kreativ ljudnivå! Att överföra denna bild till ett bibliotek är naturligtvis en överdrift, men kanske inte helt osann!

Jag ställer dessa kritiska frågor mot bakgrunden av att ha utformat tre biblioteksbyggnader genom åren – och att jag älskat de utmaningar detta inneburit. Att som arkitekt få vara med att ge form till ett bibliotek är något av det bästa som kan hända inom vår profession.

Men just därför, och av flera andra orsaker, vill jag att biblioteken skall finnas även i framtiden, både som institution och byggnad! Och vad jag kan se så har de ingen a prioriform. Samtiden ger form och samtiden är vi.

Christer Malmström

Arkitekt MSA/SAR Malmström Edström arkitekter ingenjörer AB, samt professor vid Lunds universitet