Gert Wingårdh är en av landets mest kända arkitekter och har varit verksam som arkitekt i 30 år. På meritlistan finns byggnader som exempelvis de svenska ambassaderna i Berlin och Washington. Han är den ende arkitekt som fått det svenska arkitekturpriser Kasper Salin-priset fem gånger. Här skriver han om sina läsupplevelser och sina bibliotek.
Jag ligger mellan mina föräldrar. Pappa Bo läser med mild röst ur den illustrerade boken. Vi ligger alla under täcket. Jag har tummen i munnen och suger tryggt. Det är fruktansvärt. Prinsessan skall halshuggas i gryningen. Så fruktansvärt orättvist. Hon är så begåvad. Rymmer så många berättelser. Varje kväll berättar hon en ny. Fångar uppmärksamheten, håller den och avslutar med lusten till mer. Bara en berättelse till. Hon håller svärdshugget på avstånd. Hon lever tusen och en natt.
Det är i skymningen berättelsen hör hemma. När ljuset blir skumt och hindrar nyttigt arbete. När elden är tänd, hungern släckt och tankarna börjar vandra. Det är här berättelserna vävs i gränslandet mellan det upplevda och det uppfångade. Sanning, myt och dröm. Jag är glad att mina minnen inte är från någon barnbok. Ingen tillrättalagd saga med pedagogiska inslag. Min första läsupplevelse är brutalt danande. Leverera eller dö. Den vackra, begåvade och intensivt levande kvinnan måste vinna livet varje dag. Att prestera är att överleva.
Mina föräldrar är unga. Pappa 27 år och mamma 25. Tusen och en natt handlar också om erotik.
Den andra boken är torrare. 15 band och 110 000 artiklar. Det är Bonniers Lexikon som börjar anlända lite då och då under sextiotalet. Återigen är det pappa som öppnar postpaketen. Väger den tjocka men välbalanserade boken i sin hand. Njuter av den svarta, läderskodda ryggen, med det präglade, naggade och förgyllda äpplet, texten A till Barth och så omslagets ljust, ljust grå linneband. Innanför är innehållet ordnat med bokstavsföljdens logik och underbart tillfälliga konsekvens.
AB, betygsgrad: med beröm godkänd
AB, förk. För 1) aktiebolag; 2) Aftonbladet
Ab, judarnas elfte månad; motsvarar i regel slutet av juli och början av augusti
Ab (framför konsonant ofta a), latinsk preposition: från, av; ingår i många låneord (t.ex. abnorm, absorption
Aba´, stad i s. Nigeria, 50 km n.ö. om Port Harcourt. 60 000 inv. Väg- och handelscentrum (handel med palmolja).”
Jag återvänder allt som oftast till de femton banden. Jag älskar precisionen i språket. Semikolonets skiljande förmåga (innan det blir sms:ets blinkande öga ovanför parantes leendet). Min postmodernt tillkämpade flanörinställning till livet, bejakas av lexikas logiska slump.
Jo jag läste Biggles, missförstod Moment 22 och plöjde Sagan om ringen. Det var William Green som blev min husgud. Små böcker. Drygt 12 cm höga och knappt 14 breda. Böcker om andra världskrigets flygplan. Faktaspäckade och alltid på originalspråkets engelska. Böckerna ledde mig till Chalmers Tekniska Högskolas huvudbibliotek på Gibraltargatan i Göteborg.
Pappa är inskriven på Göteborgs Universitet och på något sätt hjälper det mig att få ut böcker på högskolans bibliotek. Ingen nekar till att ta fram dyrgripar från arkivet. Som tolvåring tillbringar jag sommaren med att plöja flygböcker i läsesalens tystnad. Med smörpapper kalkerar jag illustrationer från sidan och uppifrån, plan och sektion. Jag har inskaffat ett närmast kirurgiskt ritinstrument, en 0,2 Rotring, rörtuschpenna. Den är skör, det uppslammade tuschpigmentet fyller ofta den tunna kaviteteten mellan det yttre röret och den tunna pumpnålen i cirkelns centrum. Teckningarna blir skira, sakliga och ytterst precisa. Ska jag rita flygplan som vuxen?
Biblioteket är format av arkitekt och professor Jan Wallinder. Det är tyst och litet högtidligt. Framförallt så är det modernt. Stora fönster, skevt tak och en ljus ton.
Pappa har sitt arbetsrum bredvid mitt pojkrum. De vänder sig bägge mot trädgårdsidan och en generös och rosdränkt altan. En skenbart tjock garderobsvägg skiljer rummen åt. Det är bara tunna masonitskivor i skåpsinredet och de svänger mer som förstärkande membran, när jag prövar min faders tålamod med unga, engelska musikers försök att imitera amerikansk, svart bluesmusik.
Bibliotekets ena vägg är helt fylld av skräddarsydda mahognyhyllor. Där ryms pappas kurslitteratur, Brehms Djurens illustrerade liv, nobelpristagarna (alltid på svenska) och fynd från Svenskans bokrecensioner. Med tiden kantrar pappas intresse mot orientalisk mystik, buddhism och framförallt zen. Jag har inte smygläst speciellt mycket.
1967 invigdes det nya stadsbiblioteket vid Götaplatsen. Jag cyklade dit för musiken. Svår jazz. Archie Shepp, Coltrane och kanske någon lättviktig Milesstöt. Jag gillar inte jazz men vårdade någon slags publik bild bara på det nya biblioteket. Jag minns mest materialen, den vackert sidenmatta betongen med gnistrande vita marmorinläggningar. Det stora atriet där det gick att spana. Läsplatserna där ögon kunde glida över de mer eller mindre fokuserade studenterna. Framförallt musikrummet. Hörlur på. Markerande omslag i hand. Stor plastficka med sakliga noter runt skivans konvolut. Lätt svettighet i handflatan.
Mina ögon är mycket hungriga.
Mitt nattduksbord är alltid fullt. Någon klassiker. Jag kämpar med pappas annoterade Proust, tragglar Joyce, kämpar med Decamerone (tack Pasolini för filmen). Det blir minst en kvart varje kväll. Jag älskar Balzac! Under klassikern ligger de svenska måsten. Legionärerna. Röde orm. Inte så kul, men nödvändigt. P C Jersild stod ut. Småkul i Calvinols resa. En tjugo minuter i svensk famn fick räcka. Nu börjar det roliga. Musik-och reseskildringarna. Mezz Mezzrows Dans till svart pipa och Den stora järnvägsbasaren, Paul Theroux stora järnvägsresa genom Kina på 70-talet. Nu pratar vi böcker som fångar. Här kan jag försvinna och tappa tiden. Överst ligger det mest lättlästa. Någon teknothriller. Tom Clancy.
Så ser det ut hela 70, 80, 90 och 00-talet. Lite ambition. Mor och far ger alltid böcker till jul och bemärkelsedagar. Varje resa som jag gör skördar alltid något på flygplatsbutiker, museishoppar och förstås välsorterade specialistbokhandlar i metropoler. Biblioteksbesöken handlar bara om byggnader aldrig om jakt på böcker. Det är platsbrist som får mina föräldrar att återvända till biblioteken. De är ytterst trogna. Beställer fram. Återlämnar i tid. Skötsamma.
Webben ändrar allt. Nu fångas jag av blåa ord. Börjar läsa om någonting. Hittar genast någon ultramarinfärgad bokstavskombination att klicka på för en fördjupning, en utflykt. Theroux leder till Singapore leder till Johoresundet som får mig att associera till den kajakpaddling som Theroux gör över Torres Strait, det grunda sundet som skiljer New Guinea från Australien. Det för mig till hamnstaden, den nästan omöjliga vägen över New Guinea och historien om Japans misslyckanden att ta hamnstaden under det förra världskriget.
Associationerna bara flödar och läsandet tar mig med ett klick till de mest oväntade ställen. Flanerandet över Bonniers Lexikons 110 000 artiklar är nu ersatt av ett ännu större landskap av webbens miljarder sökord. Min yngste son varnar mig varje gång jag citerar wiki. ”Har du kollat källorna?” Jag söker allt som ofta på de språk jag kan. Svaren skiljer. Engelskan är mer utförligt, tyskan ger en lätt annorlunda vinkel, franskan fångar oftast med fler referenser och överraskar gör norskan. De ser fyra ormarter i Skandinavien, där vi ser tre. Snok, huggorm, hasselsnok och kopparorm.
Jag skäms över att de språk som jag behärskar bara talas av en tiondel av jordens befolkning. Babels torns förbannelse gör att tusen tungor talar förbi varandra. När orkar jag lära mandarin, hindi och persiska?
När pappa dog försvann svaren till hans inre.
Jag är helt vuxen när han får sin första hjärnblödning. Ändå har jag inte ställt de där frågorna som pockar på svar. De som formar honom och indirekt mig. Jag är nyfiken på hans pappa, min farfar. Han är inte så omtyckt. Hård, distanserad och inte så öppen med sitt känsloliv. Han dog av en hjärnblödning på en utlandsresa. Lite drygt sextio år gammal, strax efter min födsel. Varför kunde aldrig min pappa nå sin fader? Jag formulerar frågan gång på gång. Min pappa gräver i sina tankar och känslor men förmår inte längre att formulera sammanhängande svar. Fragment dyker upp. ”Jag räddade hans yacht från att sjunka. Jag fick inget tack.” Symtom förstås men knappast orsak.
Bristen på svar ger mig lust att skriva.
Sommaren efter hans död gräver jag i mitt minne för att hitta samband och mönster. Inte för att förklara för mig själv, utan för att ge mina tre barn en historia ett sammanhang. Klart att det ger mig tid för reflektioner. När jag skriver det här läser jag hur Lundells tredje dagbokssamling placerat sig på bestsellerlistan. Vi är många som rotar i det existentiella. Letar trovärdighet och sanning. Kanske har det skrivna ordet fortsatt en möjlighet att dyrka upp själen.
Mitt första bibliotek är öppet som en livsmedelsbutik.
Samma principer. Attraktiva varor rakt under ögonen. Den gången är papperstidningar heta. De finns med sitt ringa materiella värde i drivor mellan bibliotekariens vaksamma öga rätt ute bland de allmänt kaotiska på vägen mot idrottshallen. Kommersiella principer i kulturens tjänst.
Mitt nästa är snarlikt, lite senare, men redan ombyggt. Det stora, vackra rummet har fått en massa ”lättillgängliga” tillägg. Läsplattformar, alternativa stigar och förstås den obligatoriska hörsalstrappan. Auditoriet för spontana möten och föreläsningar. Jo jag har själv ritat det jag inte tror på.
Inget tar död på den tre våningar höga glasfasaden mot söder. Effektivt solskyddad av horisontella lameller bländar den med upplysningens ljus.
Det tredje biblioteket är på väg upp i Örebro.
Får jag rita ett till så ska det bli en liten stad. Olika rum fogade till en stor helhet. Inget övergripande grepp utan just en resa mellan olikheter. Intima rum och noll hänsyn till överblick eller städbarhet. Jag vill mejsla fram karaktärer, hylla individen och berätta historier. Provocera med starka färger och våga utmana med tysthet och allvar. Mitt i det brokiga och tillåtande.
Gert Wingårdh, maj 2020
BILD: JACOB KARSTRÖM
Author Description
