Vem kan älska Kosovos nationalbibliotek?

Vem kan älska Kosovos nationalbibliotek?

Ful och anstötlig. Eller genialisk och missförstådd? Åsikterna går isär om det iögonfallande nationalbiblioteket i Pristina, Kosovo. Kultbyggnaden i Europas yngsta stat lämnar dock ingen oberörd. Vi åkte dit för en rundvandring och ett samtal med den kosovoalbanska arkitekturforskaren Teuta Jashari-Kajtazi.

”En av världens fulaste byggnader”. Domen mot Kosovos nationalbibliotek i Pristina var hård från brittiska dagstidningen Telegraphs fastighetsteam för något år sedan, när de rankade de 30 mest osköna byggnadsverken i världen. Biblioteka Kombëtare e Kosovës ’Pjetër Bogdani, som den iögonfallande skapelsen mitt i Kosovos huvudstad heter på albanska, designades 1971 och kom att invigas den 25 november 1982. En tid när kärv brutalism var högsta mode, vilket märks på biblioteket med sina utstickande betong- och glasburspråk. Arkitekten bakom Kosovos nationalbibliotek, den idag 90-årige kroaten Andrija Mutnjaković, valde dock att blanda brutalismens diskreta charm även med ytterligare, äldre stilar i sitt magnum opus.

Arkitekturforskaren Teuta Jashari-Kajtazi, som vi träffar på plats vid biblioteket, berättar att Mutnjaković tolkade den regionala identiteten.

– Det innebar en bysantisk tradition å ena sidan, och en islamisk tradition å den andra.

Identitetssträvan

På många sätt satt jugoslaviska arkitekter därmed i en rävsax för att på samma gång betona det samlande ”jugoslaviska” i Titos nationsbygge och tillgodose de olika delrepublikernas och provinsernas rimliga kulturella identiteter. Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien var då delrepubliker i staten Jugoslavien, medan Kosovo och Vojvodina var autonoma provinser i delrepubliken Serbien.

– Arkitekten försökte uttrycka ett talesätt som var vanligt i det gamla Jugoslavien – att man hade ”broderskap och enhet”, säger Teuta Jashari-Kajtazi, som disputerade just på kosovoalbansk identitetssträvan inom arkitektur på 70- och 80-talen.

Särskilt offentliga byggnader och monument var föremål för sådana här symbolsträvanden i det forna Östeuropa. I Belgrad uppfördes till exempel det enorma Federationspalatset, med sex stora salar som gick under var och en av de enskilda delrepublikernas namn och historiska stil – Slovenska salen, Kroatiska salen och så vidare.

Pristina, huvudstad i den autonoma provinsen Kosovo, var inget undantag. Ett notabelt exempel utgörs i nationalbibliotekets fall av de excentriska vita akrylkupolerna sammanbundna av metalltunnband – 99 stycken, i olika storlekar, över taket på hela byggnaden.

– Det kanske enda elementet som kan skapa kopplingar mellan de regionala identiteterna var kupolerna, kommenterar Jashari-Kajtazi. Kupolerna är närvarande i både bysantisk och islamisk tradition.

Att gå för långt i att bejaka lokala identiteter var dock inte tillrådligt. Arkitekten fick exempelvis utstå kritik från vissa nitiska centraljugoslaver just mot kupolerna, som ansågs vara alltför lika lokala albanska hattar.

– På albanska kallas den qeleshe, och det är en sorts traditionell albansk ullhatt som vanligen bars av äldre män. Man kan fortfarande se män på landsbygden som använder dem. Men det är bara en tolkning, säger Jashari-Kajtazi.

Luftigt

En intressant aspekt hos biblioteket är att det inte framstår som så massivt som en jättebyggnad i platsgjuten betong och sten borde göra. Betongelementen som rymmer läsrum och dokumentsamlingar lättas upp på utsidan av det överallt närvarande metallnätet, en så kallad brisesoleil, i stjärnmönster. På insidan är upplevelsen anmärkningsvärt luftig och lätt – här gör takkupolerna verkligen sitt jobb för att släppa in ljus.

Mittpunkten inne i biblioteket utgörs av ljusgården innanför entrén. Ovanvåningens balkongvägg dekoreras här av en sorts konstnärliga kopparrullar, och betonggolvet är klätt i marmorkilar i olika färger, som tillsammans pekar in mot mitten.

– Det kan tolkas som en återgivning av konceptet noor inom islam, där mittstenen symboliserar en lärare eller guide, och där marmordetaljerna runtomkring motsvarar eleverna eller lärjungarna, kommenterar Teuta Jashari-Kajtazi. Och i så fall är det ju mycket passande för ett bibliotek.

Bibliotekets aula är en ytterligare överraskning, här täcks väggarna av ”inverterade kupoler” – små minikuber i trä och guldfärg som dessutom ger bra akustik. Klaffstolarna och podieframsidan har sober stoppning i olivgrönt, även om de har fått en del törnar genom åren.

Uttrycksfullt

Vi pratar med andra Pristinabor om stadens ovanliga nationalbibliotek. En för fram teorin om att de bubbliga vita kupolerna med sina svarta ramverk snarare är hjärnor än hattar, och att arkitekten lekte med kopplingen mellan bibliotek och hjärnarbete. En svensk före detta FN- soldat menar diplomatiskt att oavsett vad man tycker om byggnaden ”så märks den ju i alla fall”.

Samtidigt är konnässörerna i många fall charmade av Kosovos banbrytande nationalbibliotek. Det senaste exemplet var när Getty Foundation 2016 beslöt ge stöd till Kosovos arkitekturstiftelse för att dokumentera och renovera skapelsen. Motiveringen var bland annat att ”få moderna byggnader binder samman det förflutna och nutiden så felfritt och sträcker sig över skiftande kulturer så uttrycksfullt som Kosovos nationalbibliotek i Pristina”. En tydlig upprättelse för Andrija Mutnjaković, med andra ord.

TEXT OCH BILD: JOAKIM RÅDSTRÖM

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Västra Götalandsregionen Förvaltningen för kulturutvecklng

Postadress

Regionens hus
405 44 Göteborg

Besöksadress

Bergslagsgatan 2
411 04 Göteborg

Telefon

031-333 51 00 (växel)
010-441 42 00 (växel)

E-post

redaktionen@noll27.se
Tillgänglighet