Fiktion och verklighet

Att skriva biografiskt –

Efter att ha jobbat som journalist och copywriter i många år fick Helen Stommel Olsson en ny utmaning i knät. Ville hon skriva en bok om en kvinnas levnadsöde? Det ville hon absolut. Nu har hon precis påbörjat arbetet med sina tredje roman som också är baserad på en sann historia.

Det finns inget riktigt bra namn för den genre som författaren Helen Stommel Olsson skriver. Det är inga reportageböcker, men hon gestaltar sanna levnadsöden. De brukar hamna under kategorin biografier, vilket inte heller stämmer, men de ska ju ha en kategori, säger hon.

– Det är väl ett slags reportage och fiktion men i romanform. Som journalist har jag samlat historier och öden i hjärnbarken hela livet och är intresserad av levnadsöden. Jag blev tillfrågad om jag ville nedteckna historien om Gangsterprinsessan under en period då gängkrigen i Göteborg blossat upp på nytt. Tanken var också att skildra polisernas arbete, men de kunde inte ge mig så mycket information om hur de jobbade. Den röda tråden blev istället huvudpersonen Sara och hennes levnadsberättelse och om hur hon tog sig ur sitt kriminella liv.

Fiktiva namn

Gangsterprinsessan kom ut 2017 och är hennes debutbok. Den handlar om Sara som växer upp i en gravt dysfunktionell miljö i förorten Bergsjön i Göteborg, med en vardag som präglas av våld och droger. Med tiden blir hon en av Sveriges mest hårdföra knarkkurirer och en rutinerad människosmugglare runt om i Europa. Boken vann Stora Ljudbokspriset 2018.

Stommel Olssons andra bok kom ut 2019 och heter Den nakna flickan. Den handlar om Viktoria, som föds in i en religiös sekt fylld av sexuella övergrepp och mycket annat. Läsaren får följa hennes flykt undan de svenska myndigheterna och hur hon senare etablerar sig som framgångsrik strippdansös och ägare till en exklusiv nattklubb någonstans i Sverige.

Av integritets och säkerhetsskäl använder Helen Stommel Olsson fiktiva namn på personer som figurerar i handlingen. Att skriva om kriminella på det sätt som hon gör kan vara farligt.

– I min första bok skrev jag om en kvinna som levde under hemlig identitet. Jag var väldigt noga med att skriva om historien med nya namn, jag tog mig författarens frihet att justera saker för att inte skapa igenkänning.Trots det förstod en del personer att det var dem det pratades om i boken och kontaktade mig. Polisen vet om det, man får vara lite försiktig, säger hon.

Vill bidra till snällare samhälle

Stommel Olsson gillar att skriva om verkliga händelser och historier, särskilt kvinnohistorier. Hon skriver i jagform och brukar få frågor om varför. Hon håller med om att det skulle bli mer fiktion om hon valde att skriva i tredje person, men det handlar om hennes skrivprocess och skrivstil.

– Det är deras liv jag gestaltar men det är mitt språk och mitt sätt att skriva. De sugs in i mitt eget blodomlopp, jag blir dem på något sätt. När jag sätter mig vid tangentbordet och ska skriva tänker jag: då ska vi se vad hon hittar på i dag och då blir jag hon, då lever jag hennes liv på gatan i Göteborg.

Helen brukar ägna bortåt 50–60 timmar åt att intervjua huvudkaraktärerna. Hon förhåller sig alltid neutral och är noga med att kräva fullständig öppenhet och ärlighet. Hon är även tydlig med sin roll – att hon är journalist och inte terapeut. Av henne får de intervjuade inga svar, bara frågor.

– De lägger sina liv i mina händer så det måste finnas en tillit mellan oss. Det finns saker som jag inte kan skriva om. Jag har fått hemska saker berättade för mig, som jag inte kan återge eftersom de här människorna måste fortsätta leva sina liv.

Med sina verklighetsbaserade böcker hoppas hon bidra till ett mer tolerant samhälle.

– Våra erfarenheter formar oss och hur skulle ditt liv gestalta sig om din mamma bjöd dig på amfetamin första gången när du är tonåring och fortfarande ett barn, undrar hon.

– Vanligt folk har oftast ingen aning om vad som pågår i samhället och hur de parallella världarna med kriminalitet fungerar. Jag vill öppna upp ögonen på folk och försöka bidra till att vi inte ska vara så snabba med att döma andra. Det börjar kanske en ny tjej i klassen eller på arbetsplatsen som har lite trassligt hår eller beter sig annorlunda, men vi vet ingenting om hur den här personen har det hemma. Jag vill beskriva vad som kan forma en människa och hoppas att vi kan vara snällare mot varandra.